det gör ont att älska dej ( del 3 ) |
Del 3 - vi pratar för första gången.
Jag skrev snabbt svar på allt du skrev. Även om det inte blev något mer en allt som man brukar prata om, som till exempel hur man mår, vad man gör...
Men det räckte gott och väl för mej. Nu hade jag i alla fall pratat med dej, och du värkade precis lika underbar som jag förutspått. Och nästa dag i skolan, var det fler en bara johanna som märkte att jag var förälskad...
Jag såg honom igen, när jag gick igenom korridoren. Gud va han är söt! Jag slog mej ner på en stol i mitt arbetsrum, och suckade högt.
- Ska du med till matsalen, eller ? frågade Sara, en annan kompis. Vi hade bråkat ganska mycket... och nu hade hon tydligen bestämt sej för att prata med mej igen. Jag log.
- jo, det ska jag väl... säger jag och reser mej ifån stolen. Men igentligen ville jag bara sitta kvar och vänta på att han skulle gå förbi.
I matsalen satt Sara och såg frågande på mej hela tiden. Jag stirrade rakt framför mej, tänkte på jesper hela tiden.
Varje stol runt det runda bordet var upptagen. Där satt Sara, Johanna, Elin, Josefin, Emma och Felizia. Det är väl mitt gäng, om man säger så. Men jag har inte vart så mycket med dom på senaste, jag har mäst gått ensam...
- Alltså, hallå! Vem tusan är snubben? Frågar Sara irriterat. Jag ser frågande på henne, och precis som med johanna undrade jag hur tusan hon hade märkt att det var någon jag tyckte om.
- Ingen. Skrattar jag och petar lite i potatismoset. Alla mina kompisar vet, att jag aldrig äter skolan potatismos, Jag hade inte ens märkt att jag tog någon mat. Jag bara sleva upp det som jag kom åt.
- Nej nej, Det är ingen! Du sitter bara och stirrar in i väggen för att det är... kul? säger hon och ler. Jag rycker på axlarna. Elins tur att fråga.
- Han går i korridoren va?
Ibland blir jag överaskad över att mina kompisar värkligen lade märke till att jag beter mej annorlunda.
- Kanske det. Suckar jag.
- Men kom igen nu! Säger Sara. Säg vem det är!
Jag skakar på huvudet, reser mej och går och sopar ner all mat som jag tagit i sopsäcken. En mattant ser surt på mej. Jag skiter i henne, Jag vill bara upp till våran korridor.
När jag går där, ensam och hoppas på att få se dej, Kommer du faktiskt. Som varje gång vi mötts, ser du in i mina ögon och ler.
- Hej! säger han blygt. Jag ler ännu större.
- hej...
När jag kommer runt hörnet blrjar jag skrika av glädje. Jag tror han hörde mej, men det gör inget... Nu hade jag i alla fall fått höra hans röst.
Tror ni inte att Elin blev en aning irriterad när jag gick bredvid henne efter skolan, och bara pratade om Jesper? Trodde ni det, hade ni rätt.
- Men alltså... tänkomhanbarakomutdäroliksomhälsadepåmejnu... säger jag med ett flin på läpparna. Elin ser på mej.
- Jag hör fan inte ett ord utav vad du säger men, okej?
- Men... Omhankomdärobarasaliksom...nåttmedatthanälskarm ej...
- hör fortfarande inte vad du säger...
Sådär går vi, hela vägen hem till Elins hus. Jag undrar om hon ens lyssnat på ett ord utav vad jag sagt? nej, det har hon inte. Och när jag går innanför hennes dörr märker jag att jag går och bör på hennes väska.
- Va fan Elin? säger jag. Varför bär jag din väska?
Elin börjar skratta.
- Skulle bara se om du märkte något, liksom! skrattar hon.
Jag hade varit så upptagen utav att prata om Jesper, att jag inte märkt att hon hängde sin väska på min arm, satt in musik i öronen och slutade lyssna på mej bara efter några minuter.
Vi skrattar länge åt hur upptagen jag är utav honom, och efter några timmar utav yttligare prat om honom, åker jag hem.
|
|
|
|
