Til the End of Time part 1 |
Ett blodisande skrik hördes, och flickan stelnade till. Om... Nej, nej, så fick hon inte tänka. Hon drog ett djupt andetag och fortsatte gå, innan hon stannade till igen och vände ansiktet mot natthimlen. Stjärnor glittrade, och månen lyste upp hennes väg, och fick de vita stenarna att glimma i nattmörkret. Hon böjde hon sig ner, och tog upp en handfull av stenarna, innan hon fortsatte gå. Lyssnade man riktigt noga kunde man höra henne viska, på ett främmande språk, som ingen, förutom hennes familj, kunde tala. Men översatt viskade hon "Glittrande stenar i månens sken, en pojke vandrar så svag och klen. Vita stenar, så vackra kastas mot en vit, vit strand" sedan vände hon upp huvudet mot himlen igen. "Säg mig måne, är natten varm?" En varm vind fick hennes hår att flyga, och dölja hennes ansikte. "Säg mig stjärnor, är dagen kall?" Solen kunde redan väldigt svagt synas vid horisonten, och en hård, kall vind ven förbi flickan. Hennes hår röde sig inte, kraften i vinden skulle egentligen ha varit tillräcklig för att svepa omkull henne. Hon skrattade, och började springa. Rakt ut mot havet. Med ett plask föll hon i vattnet, och var försvunnen.
TVÅ DAGAR SENARE
"Men... Det kan inte stämma. Hon försvann, sa du?" Ami la huvudet på sned och betraktade sin bror. "Ja, hon försvann. Ner i vattnet" svarade Kiyoshi. Ami suckade, och hoppade ner från bordet hon satt på. "Hon dök inte upp igårnatt?" Kiysohi skakade på huvuduet. "Hon försvann, sa jag" Ami skakade på huvuduet, och drog på sig sina slitna Converse. "Vänta inte på mig" mumlade hon till sin bror, och försvann genom dörren.
Tjugo minuter senare var det nästan mörkt, och hon var framme vid stranden. "Kiyoshi, Kiyoshi, so quiet" mumlade hon för sig själv, innan hon vände ansiktet mot himlen, där stjärnor började träda fram, och log. Hon höjde rösten, och ställde sig upp på muren bredvid stranden. "This is what I came for, this is what I will get" sade hon, och en flicka klev upp bredvid henne. "Så du kom till sist. Jag har väntat länge. Din bror är tyst, men inte tyst nog" väste hon och Ami skrattade. "Kiyoshi, Kiyoshi... Så han försökte, trots allt?" Flickan och varelsen, som verkade ha torkat väldigt fort, satte sig bredvid varandra på muren, och varelsen nickade. Varelsens namn var dock Toyo, och det var få som visste till hennes verkliga natur. En evighetsvarelse, som skulle leva till tidens ände, som pratade ett främmande språk, och som levde för magi. Eller den som härskade över den sorts magi, som hon utövade. Toyo antog ofta skepnade av en flicka, men kunde annars vara vad som helst, förutom en blomma, ett träd elelr något som inte levde. "Ja, han försökte... Men han kan inte prata toyokan, han är inte bra nog. Du, Ami, är den utvalde. Jag är säker" Amu nickade, innan hon log. "Det betyder, att jag också kan bli Toyo..." viskade hon. "Eller hur?" Toyo nickade, och log också, innan hon reste sig upp och utan ett ljud försvann i det mörka vattnet. Hon stog på botten, Ami kunde se henne vinka. Utan att tveka trampade hon ur sina skor, coh tog ett steg ner i vattnet. Toyo tog hennes hand, och drog henne med sig. Ami försökte inte dra sig loss, trots att hennes lungor värkte efter syre, trots att hon snart skulle drunkna.
|
|
|
|
