ett slut (1) |
vi kan stå här
om du vill
vänta
men det tar aldrig slut
väntandet
"När jag var liten kunde jag trolla.
Det var innan de lärde mig att jag inte kunde."
Jonas Gardell - En Komikers Uppväxt
***
Det var en sen kväll i september. Klockan närmade sig elva. Alice gick förbi små grupper med människor, som skrattade och pratade lite högre än vanligt. En kvinna stödde sig mot en man, men lyckades ändå snubbla på en trottoarkant, när de passerade gatan. Hon skrattade, medan han log och drog henne närmare sig. Ljus blinkade och det hördes ett upprepat pip, innan mannen hjälpte kvinnan in i bilen. Han smällde igen dörren och gick runt till bilens andra sida, för att sätta sig bakom ratten.
Det såg ut som om hans ansiktsuttryck ändrades från glatt till ett olyckligt, så fort han vände sig med ryggen till kvinnan med det bekymmerlösa leendet.
De körde iväg, tillsammans. Lyckan och skådespelaren.
Alice fortsatte till en busshållplats. Det var sällan bussar åkte mitt i natten, om ens alls, men hon hade inte bråttom någonstans och bestämde sig för att vänta på den första buss som skulle komma och åka med den.
Hon satte sig på ner på bänken, bredvid en äldre man. Han tittade framför sig, men då och då blickade han även till vänster, för att se om bussen han väntande på skulle komma snart. Han lyckades klistra ihop ett leende, varje gång han råkade träffa på den unga flickans blick, som hade satt sig bredvid honom. Varje gång hon såg de där spruckna läpparna, forma sig till en hästsko, fick hon känslan av att han måste ha gjort flera plastikoperationer, för att lyckas med något sådant. Det såg ut att göra ont, varje gång hans smilgropar blev synliga. Som om någon hade tagit till tejp, en gång i tiden, och klistrat fast det i hans ansikte för att hålla leendet uppe. Nu behövde han bara tänka på tejp, så fylldes hans ansikte genast med smärtsamma minnen, men han log lydigt, rädd för att någon skulle hota honom med en bit tejp igen, om han inte gjorde som han blivit lärd.
Hon log mot honom. Det kändes som om någon smörjt in hennes ansikte med lim. Hon kunde inte sluta le. Allt såg så tillgjort ut, så falskt. En lögn, som hade vunnit över alla. Över henne. Nu satt hon med dess påtvingade leende och skrattade åt situationens löjlighet.
Mannen slutade plötsligt le. Den här flickan gjorde honom förvirrad. Varför skrattade hon? Var det något fel på henne? Eller var det något fel på honom? Han tittade bort, låtsades leta efter bussen som aldrig kom.
Efter varje sekund som gick, blev han allt mer irriterad på det ironiska skrattet som dränkte tystnaden. Flickan skrattade så mycket att det ibland lät som om hon höll på att kvävas och han funderade på om han skulle vända sig om och fråga henne om hon mådde bra, med en skymt av oro i blicken, men han lät bli.
Det var hennes problem. Det var hon som skrattade. Han hade inget att göra med det. Det var inte hans problem. Hon fick klara sig själv. Det var säkert ändå ingenting. Det var ingenting.
|
|
|
|
