Vassa tänder och Skakningar [del 7] |
Jag satte mig upp i sängen, alldeles kallsvettig.
Bara en dröm, det var bara en dröm, försökte jag intala mig själv.
Men tänk om det inte var det? undrade en annan röst. Tänk om faktiskt är det, och det här är hans sätt att säga hejdå?
Jag skulle just till att räcka mig efter mobilen för att ringa eller skicka ett mess, när min blick föll på dom lysnade siffrorna på min digitalklocka; 03:47.
Han skulle ha mobilen avsätngd så här dags på dygnet, det visste jag, för även min mobil var det.
Jag la mig ner i sängen igen, och försökte somna om, vilket även lyckades efter bara några minuter.
När jag vaknade nästa morgon av klockradion var det såklart fortfarannde en mörk november morgon, men det var ändå på någon sätt mycket ljusare ute.
När jag drog upp persienerna och kollade ut var det fullt av snö ute!
"Snö!" utropade jag lyckligt, och kunde glatt konstatera uppifrån mitt fönster att det även såg ut att vara ett rätt så tjockt lager.
Jag sprang ner i köket efter att ha dragit på mig mina mjukisbyxor och informerade rästen av familjen som satt runt matbordet:
"Det är snö ut!"
"Morron," muttrade Gabriell, min två år större storebror.
"Vi vet, det toksnöade när jag kom upp!" skrattade pappa.
"God morgon sunshine!" sa mamma och reste mig och gav mig en kram.
När jag ätit upp fruksoten gick jag upp och tog en dusch, sen tog jag på mig ett ljusbrunt linne, under min försora Puma-tröja och drog på mig dom vanliga jeansen.
Sen packade jag ner jumpakläderna och satte mig för att vänta på Daniel, när alla andra hade gått.
När det plingade på dörren flög jag upp och öppnade, och där stod han! Min alldeles egna och första pojkvän, hans hår fullt med vita, smältande snöflingor.
"Hej, det är snö ute!" jubade jag medan jag släppte in honom i hallen.
"Jag vet, det snöar ut," skrattade han och kysste mig länge på munnen.
Den dagen gick fort, och efter skolan gick vi hem till Daniel.
Han berättade att han tänkte presentera mig som hans flickvän när hans mamma och pappa kom hem, några syskon hade han inte.
Och så blev det också:
"Mamma, pappa, detta är nu min flickvän," sa han efter att dom satt sig vid köksbordet. Han hade lagt armen om mina axlar och tryckte dom nu lätt.
"Va?" frågade hans pappa förvirrat.
"Men gu vad roligt!" utropade hans mamma och hoppade upp och kom fram till oss för att ge oss en bamsekram.
Fredrik, Daniels pappa, såg fortfarande förvirrad ut.
Efter att ha fått förklara vårat förhållande till varandra ytterligare tre gånger för Fredrik förstod han, och vi kunde ge oss av hem till mig, för att göra likadant.
Det gick bättre hemma hos mig. I alla fall bortsett från Garbiell som inte kunde sluta "reta" oss på närmare en månad efter.
Det var fredagskväll och hela min familj och Daniel skulle se på Misson: Impossible, och jag kunde inte sluta skratta åt allt orealistiskt som var med. Typ som att folk sköt upp bomber i varandras näsor, och som att hjälten var död i säkert en minut innan han vaknade till liv igen och då satte sig käpprakt upp och var berädd på att skjuta någon med pistolen han tagigt med sig upp från golvet i sittande stälning.
Men innan eftertexterna började rulla hade jag somnat och Daniel fick försiktit bära upp mig till mitt rum, innan han själv kunde lägga sig på madrassen bredvid.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Hexan94 - 12 sep 09 - 21:16- Betyg:  | | Jättebra ^^ |
|
|
|
