[BXB] Den du vill att jag ska vara 'del 29' |
Förlåt om ni hatar mig, de skiter jag i... föresten
KOMMENTERA ALLA SOM LÄSER
Sebastian Holm
"Adam?" Sebastian suckade lite och tittade upp på Adam, det gick ju inte att sova, men ändå kunde han knappt hålla ögonen öppna.
"Lova att vara här när jag vaknar" Det var ingen fråga, det var ett krav som Sebastian hade för att lyckas somna.
"Ja, vart skulle jag annars vara?"
Sebastian ryckte lite på axlarna och vände sig mot Adam igen, men när han insåg vart han tittade tog han en kudde och lade sig nedanför Adams ben istället.
Sebastian måste ha lyckats somna trotts att det kändes som att han knappt sovit alls. När han vaknade låg Adam bredvid och hade somnat han också. Sebastian satte sig sakta upp och tittade på Adams ansikte i det svaga skenet från lampan som stod tänd i fänstret. Det var i stort sett alltid tänd, inte speciellt miljövänligt av Adam, men han ville väl ha det så.
Sebastian suckade lite och sträckte ut handen men drog tillbaka den igen, han visste precis varför han inte sov särskillt bra även om han var hemma oss Adam. Samvetet hade hunnir ikapp honom och nu satt han där med korslagda ben och tittade lite sorgset på den underbaraste människan i hela världen. Det skulle aldrig gå hur han än vred på det, när som hellst skulle han dra med sig Adam ner i skiten och Adam förtjänade bättre. Sebastian var bara en tragisk människa som var ivägen hela tiden. Snart skulle Adam inte orka med det längre, Sebastian skulle bli alldeles för påfrestande och det ville han inte. Lika lite som att han vile bli någons välgörenhest projekt. Det räckte med att Camilla gjorde allt för honom, men det räckte inte. Medlidande och oroliga människor skulle aldrig hjälpa, tvärt om skulle det bara göra saken värre.
Kwan var bra för han visste ingenting så han behandlade Sebastian som vilken människa som hellst, men det vra antagligen bara en tidsfråga det också. Men han skulle inte låta Kwan behandla honom som ett offer, för det var precis det han blivit, genom att visa sig fruktansvärt sårbar. Aldrig att han tänkte förlora sin bästa kompis för att hans pappa var rubbad.
En sista titt på Adam sedan lämnade han sängen för att dra på sig de fuktiga kläderna. Klockradions röda siffror visade att den var halv sju på morgonen, för att inte väcka Adam smög han så tyst han kunde ner för trappan. Adams jacka lämnade han i hallen och gick hem i den blöta tröjan. Det spelade ingen roll, det hade ändå börjat regna igen så han skulle bli blöt ändå.
Det tog en halvtimma för Sebastian att ta sig hem på skakiga frusna ben, Adam skulle nog inte bli arg för att han gått hem.
Dörren var upplåst så Sebastian gick in och låste efter sig, han trodde att han skulle frysa ihjäl så han sprang in i rummet för att hitta torra kläder. På vägen till badrummet hörde han en bekant röst som fick honom att rysa.
"Sebastian, kom hit"
Rösten var ovanligt mjuk och Sebastian visste inte riktigt om det var något lurt med det. Men han gick ändå in i köket där rösten kom ifrån. Fredrik satt i kökssoffan med en kopp framför sig, Sebastian gissade på att det var kaffe. Han satte sig mitt emot lite tveksamt och tittade ner i bordsskivan för att slippa de där ögonen som skrämde livet ur honom.
"Vart har du varit?"
Rösten var mjuk och inte alls sådär otrevlig som den brukade vara, Sebastian vågade sig på att höja blicken en aning för att titta in i Fredriks ögon. De hade nästan samma färg som Sebastians men de var ändå så olika hans. Håret var en aning brunare på Fredrik också, men det syntes att de var syskon.
"Varför sitter du här?" Sebastian brydde sig inte om att svara på frågan som han fick, Fredrik brydde sig antagligen ändå inte speciellt mycket. Det var mer en såndär öppningsfras för att bryta isen, men egentligen var svaret helt ointressant.
Fredrik såg aningens plågad ut, för en sekund trodde Sebastian att Tony gjort något. Men det skulle aldrig hända, han skulle aldrig göra något mot Fredrik.
"Ibland, när du inte kommer hem sitter jag här och väntar"
Sebastian visste inte vad han skulle säga, varför skulle hans bror göra det, som hatade honom. Kändes det som i alla fall och fel på den punkten kunde han inte ha. När Sebastian inte svarade fortsatte Fredrik bara att prata.
"Jag vet inte vad som kan ha hänt, du vet...pappa"
Sebastian kände hur stämbanden förvandlades till sandpapper av grövsta sort och han fick tvinga fram det han ville ha sakt.
"Varför bryr du dig?" Sebastian kände sig nästan arg, Fredrik var inte ett dugg bättre än vad Tony var och sist han kollade brydde sig Tony inte ens lite. Fredrik drev antagligen med honom.
"Du är min bror, pucko"
Sebastian suckade, först lät det som att Fredrik brydde sig lite och sedan blev han kallad pucko. Nu kände han sig bara förvirrad och trött. Han satt bara tyst och tittade ner i bordsskivan som var full med kvistar.
"Jag vet att jag är jävlig, men bröder pucklar på varandra ibland. Om du tänker efter lite har jag faktiskt akdrig sakdat dig"
Sebastian gjorde som Fredrik sa, han tänkte efter och det var sant, Sebastian hade hört massor med bröder skrika att de skulle slå ihjäl varandra, men de gjorde det aldrig. Det var bara tomma hot, det var antagligen det fredrik menade. Om Tony hotade med att slå ihjäl någon skulle han antagligen göra det också. Speciellt om det gällde Sebastian, därför var det bra med nyckel till rummet. Men det var ändå något i Fredriks lilla historia som inte riktigt stämde.
"Jag trodde bröder försvarade varandra också"
Fredrik verkade se ytterst sårad ut av Sebastians påstående, men Sebastian kände inte för att bry sig, han hade ingen anledning.
"För att då lär jag också åka på stryk fattar du väl"
Sebastian petade lite i ena hörnet på duken och ryckte på axlarna, hur skulle han kunna fatta det. Fredrik var perfekt på alla sätt, men om han försvarade Sebastian kanske han inte skulle vara lika perfekt längre.
"Du måste stå upp lite för dig själv, du kan inte gå runt och hoppas på respekt du måste kräva det" Fredrik fick det att låta hur lätt som hellst, men det var det inte. Sebastian fick ångest bara av att höra Tonys röst på avstånd.
"Om jag skulle göra det och de inte går då?" Sebastian visste att det inte skulle gå, att säga emot någon krävdes mod och det var något som han inte hade.
"Spring utav bara helvete" Det kunde Sebastian faktiskt räkna ut själv, han hade gjort det utan att ens öppna munnen.
Sebastian reste sig upp och gick, han visste inte riktigt vad han skulle göra, eller säga. Fredrik kanske brydde sig, men han var precis lika rädd som Sebastian var. Det skulle i så fall inte vara ett dugg konstigt. Snart skulle han behöva dra sig till skolan också, men som så många andra dagar orkade han inte. Fast och andra sidan var det sista dagen, sen var han ledig därför bestämde han sig för att dra sig dit i regnet ändå. Men först skickade han ett sms till Adam, samvetet sprang ikapp honom. 'Förlåt' skrev han snabbt och stängde sedan av telefonen så att ha inte skulle få ett svar av Adam. Men han visste att det skulle behövas något mer än ett förlåt. Utan en förklaring var ordet helt meningslöst.
Precis när han tagit sig ut i hallen och var påväg ut kom Fredrik och drog på sig sin egen jacka.
"Jag tänkte ta bilen, du kan åka med om du vill. Det regnar ju"
Sebastian gissade på att Fredrik slagit i huvudet ganska hårt, det skulle bli en omväg för Fredrik, men han nickade ändå och gick ut.
Hela bilfärden till Sebastians skola var knäpptyst, Fredrik verkade lida över sitt erkännande att han faktiskt brydde sig och Sebastian hade inget att säga. Inte förrän de faktiskt var de nästan var framme, då öppnade han munnen.
"Du skadade mig faktiskt med dina nya hockeskydd" Han kunde se hur Fredrik log lite innan han vände sig mot Sebastian ett par sekunder innan han koncentrerade sig på vägen igen.
"Jag kanske tog i lite för mycket" Fredrik stannade utan för skolan, men Sebastian satt ändå kvar i bilen en stund innan han öppnade dörren.
"Tack" Mumlade han och stängde bildörren innan han gick den korta vägen till skolans stora entre.
Han väntade i dörren tills han var säker på att komma sent. Så att han inte skulle stöta på Adam vid skåpen. Han hade bestämt sig att han inte kunde göra så mot Adam, Adam skulle ha massa glada kompisar så att han kunde leva som han alltid gjort. Innan Sebastian lyckats ligga i vägen och trängt sig in i Adams liv. Det skulle inte vara så, de var aldeles för olika och Sebastian visste att han skulle lyckas förstöra Adam också.
Sebastian vågade sig slutligen fram till skåpet, han hade ingen lust att gå till lektionen, därför gjorde han inte det heller. Istället slog han till sig själv på revbenet för att se om det fortfarnade gjorde ont. Inte riktigt lika ont som det gjort innan men helt klart tillräckligt för att det var värt att gå till skolsyster. Annars kanske hon bara letade upp honom, sen kunde han sova lite i hennes soffa också. Halva natten hade han faktiskt spenderat till att snurra runt och inte lyckats vila upp sig särskillt bra. För att vara på den säkra sidan funderade han på att slå till sig själv lite hårdare, men kom fram till att det inte var värt det.
Sebastian somnade på soffan och när han vaknade hade han ingen aning om hur länge han sovit, rummet var tomt så han lämnade den och noterade ett det nästan var lunch. Han kände sig faktiskt lite hungrig, fast först skulle han gå till skåpen.
Precis när han skulle gå till matsalen kom Adam farandes genom korridoren, det verkade inte som han sett Sebastian. Därför försökte Sebastian smälta in i skåpraden men det gick inte så bra.
Adam verkade ha glömt att Sebastian stuckit på morgonen för han tvärnitade framför Sebastian och höll upp ett papper.
"Jag klarade det"
Sebastian försökte titta på appret med Adam studdsade upp och ner så mycket att det var omöjligt. Tillslut ryckte han pappret ur händerna på honom. Det var matteprovet som han klarat, fyra poäng över godkäntgränsen, antagligen skulle han kunnat göta bättre ifrån sig, men det var ändå godkänt.
"Vad bra" Sebastian var egentligen glad över at Adam klarat det, men det var dags för honom att hålla sig på avständ. Det var helt enkelt bäst så för båda parter.
Adam lutade ryggen mot skåpen och blev plötsligt lita allvarligare.
"Vart var du i morse?"
Sebastian ryckte på axlarna och tittade ner i golvet, han kunde bara inte säga det, vad skulle han säga. 'Nu när du har klarat prover behöver vi inte träffas mer, lycka till i framtiden' Det kunde han inte säga, men Adam förtjänade något mer än en axelryckning och en sur min.
"Pratade med min bror"
Adam såg lite förvånad ut men verkade välja att inte kommentera saken närmare. Sebastian var precis påväg att gå för andra gången när någon blond tjej stälde sig framför Adam och fnissade hysteriskt. Sebastian tyckte att det var lite äckligt, men det var ungefär så han såg ut innombrods när han tittade på Adam.
"Kommer du på festen på lördag, hemma hos mig" Ada, ryckte på axlarna coh tittade på Sebastian, det fick tjejen att vrida på huvudet.
"Du kan också komma" Sa hon lite sakligt och gick iväg.
Sebastian hade aldrig blivit bjuden på en fest förut och han ville verkligen inte gå, men Adam såg entusiastisk ut.
"Nej" Sa Sebastian bestämt och började gå, Adam kom efter.
"Jag kommer inte känna någon som är där" Sen uppsakttade han inte fulla idioter heller, sådant fick han nog av hemma. Men det värsta var de där fulla människorna, de blev alltdid så våldsamma, sådant fick han också nog av hemma. Sen ville han inte gå med Adam heller, Adam skulle gå med Elias och göra precis vad han ville utan att han skulle tvingas passa upp på Sebastian hela tiden.
Sebastian gjorde allt för att skapa en så dålig bild i huvudet som möjligt när det kom till Adam, så att allt skulle kännas lättare.
"Men ta med Kwan då" Adam lät envis och nästan lite gnällig, men om han tog med Kwan skulle han åtminstånde känna någon som var där.
"Säg vart det är så kanske jag kommer"
Adam skrev upp någon adress på en lapp som han inte hade en aning om var det låg. Vilket var tur för då slapp han gå dit.
Efter lunchen bestämde sig Sebastian för att han inte vill vara kvar i skolan, han skulle hem och tänka på onödiga saker. Sådana saker som inte var bra, om man tänkte för mycket blev det bara värre. Men det var ändå det han skulle göra, komma på någon bra förklaring till Adam innan han fick ångest över sina egna känslor. De som växt skrämmande mycket under det senaste dagarna och Sebastian visste inte hur han skulle hantera det.
Hela vägen hem gick han och försökte vända på allt, hitta ett litet kryphål som kunde få det att gå ihop men ingenting fungerade. Irriterat sparkade han till en sten som rullade över gatan och ramlade ner i en brunn. Tänk om det var så enkelt för Sebastian också, då skulle han aldrig mer klaga.
När han kom hem slängde han sig i sängen och tittade upp i taket, Adams ansikte formade sig i den vita färgen så Sebastian blundade hårt. Han hade bestämt sig, det skulle ta slut innan den började, för då var det försent. Sebastian skulle aldrig orka det, och han tänkte inte utsätta sig för mer saker som han inte orkade. I längden var det inte värt det, så var det bara.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Justmyfault - 13 sep 09 - 18:04- Betyg:  | | skitbra ! | | Boegapa - 12 sep 09 - 12:36- Betyg: | MINMINMINMINMIIIIN SEB!<33333333
Fredrik är snäll ju, men han kan faktiskt få smälla till Tony ganska så hårt tycker jag ^^
<3 | | saraarbast - 12 sep 09 - 12:02- Betyg: | | Så himla bra! :D <3 |
|
|
|
