(M/M) Joel och Nathan |
det var länge sen jag la upp någonting, så nu har jag skrivit en liten berättelse. dissa mig inte jätte mycket (a) kommentera gärna :)
Jag vet inte hur jag ska förklara den otroliga smärtan jag känner. Sorgen, tyngden, chocken, allt det hemska som ord inte kan förklara. Det skulle ju vara du och jag för alltid, minns du?
Så fort jag sluter mina ögon så ser jag ditt vackra ansikte framför mig. Dom där ögonen som tycktes glittra mer än alla världens stjärnor, det där leendet som kunde få mig att smälta som en jävla isglass, vem ska smälta mig nu?, dom där fina dragen som gjorde ditt ansikte så obeskrivligt vackert.
Det är inte bara ditt ansikte jag ser när jag sluter ögonen, jag hör din röst också. Den lät som världens musik, det brukade inte spela någon roll vad du pratade om, bara att höra din röst gjorde mig alldeles varm inombords. Jag minns hur du fick mitt namn att låta så fint. ”Jag älskar dig Joel.”
Du var som en eld inom mig, gav värme och ljus. Vad ska jag göra utan elden? Utan en endaste låga?
Det var verkligen du och jag mot världen. Minns du alla blickar och kommentarer vi fick utstå? Men det spelade ingen roll för vi hade varandra. Alla elaka kommentarer rann av så fort jag höll din hand i min. Det kändes som våra händer var skapta för varandra. Dom passade så bra. Jag kunde näst intill dina linjer i handflatorna utantill, efter att varsamt ha följt dom med mina fingertoppar så många gånger. Din hud var så len..
Jag minns alla gånger vi legat i din säng och bara varit. Vi behövde inte alltid säga så mycket, det räckte att känna dina läppar emot mina och höra din underbara röst när du viskade i mitt öra hur mycket jag betydde för dig. Du betydde för mig med, betyder. Du gjorde mig lycklig, fick mig att känna meningen med livet. Allt var så mycket lättare med dig, och det som var svårt tog vi oss igenom tillsammans. Nästan allt…
”Alltså Joel du måste vara den segaste som finns, kom nu!” flinade Nathan och drog den svarta luggen ur ögonen.
”Jag kommer, kan jag få ta på mig skorna först eller?” flinade jag tillbaks och böjde mig ner för att knyta skosnörena på mina svarta slitna converse, eller svarta var väl kanske att ta i, dom gick mer åt det grå hållet nu efter många års användande.
”Har du tänkt berätta vart vi ska än?” frågade jag då vi lämnade Nathans gård och började gå uppför gatan.
”Nope, du får se”, svarade Nathan med ett retsamt leende.
Jag suckade och försökte se irriterat på honom men misslyckades ganska rejält, fan killen såg ju ut som en svarthårig ängel. Och han var Min ängel. Det pirrade fortfarande i magen då jag tänkte på det, att han faktiskt var min. Ändå hade han varit det ett tag. Ett år närmare bestämt, ett år och några dagar.
”Vad tänker du på?” Nathan avbröt mina tankar och jag mötte hans blick med ett leende.
”Dig.”
Nathan flinade till.
”Vad trevligt”, sa han och jag kände sen hans hand snudda vid min för att sen mjukt ta tag i den. ”Jag älskar dig verkligen Joel, du vet det va?”
Jag flinade lite och nickade.
”Klart jag vet, vem älskar mig inte?” skämtade jag.
Jag skulle kunna räkna upp en ganska lång lista på vilka som inte älskade mig. Homofober låg överst på den listan. Nathan flinade men det nådde ändå inte riktigt ögonen.
”Du får aldrig tvivla på det. Lova.”
Jag såg lite undrande på honom men nickade.
”Visst. Och jag älskar dig med”, log jag.
Nathan såg oftast glad utåt sett men han bar på ganska mycket inom sig, vi hade suttit många kvällar och pratat och det hade hänt fler än en gång att han somnat i min famn med tårar rinnandes längs kinderna. Jag försökte alltid trösta honom så gott det gick och visst var han gladare när han var med mig, det märkte jag, men alla hans problem försvann inte för det.
Han log lite större och svängde sen in på en gata.
”Ska jag berätta vart vi ska?”
Jag nickade snabbt.
”Snälla! Jag hatar att vara nyfiken.”
Han såg in i mina ögon och jag mötte hans blick och väntade. Han började sen flina igen.
”Hah! Trodde du verkligen jag skulle berätta?”
Jag såg surt på min pojkvän och knuffade lätt till honom.
”Fan Nathan det är inte kul!”
”Jo det är det faktiskt!” skrattade han och slöt upp bredvid mig igen efter knuffen.
Det var sant. Jag hatade verkligen att vara nyfiken. Jag försökte jämt dra ur folk vad dom köpt för present till mig, vad jag skulle få i julklapp, hemlisar och som nu, vart vi skulle någonstans. Det kunde inte vara alltför långt bort i alla fall för ingen av oss hade mer än mobiler och nycklar med.
Vi mötte ett gäng dagisbarn som gick på led efter två fröknar. Flera av dom kastade nyfikna och nästan lite chockade blickar på oss. Det var väl inte en alltför vanlig syn för 4åringar att se två 17åriga killar gå och hålla varandra i handen. Eller så var det kanske våra utseenden som drog blickarna. Nathans svarta hår var tuperat, förutom den ganska långa luggen som var kammad lite snett över ena ögat. I läppen hade han en svart ring och ögonen var kantade av svart kajal. Jag själv hade också svart hår som räckte en bit ner i nacken, även det tuperat och lite taggigt, jag hade även några illrosa slingor i det. Luggen låg neråt och mitt ansikte pryddes av en ring i läppen, men silvrig, och ögonen var inramade av svart smink.
Vi svängde upp för ännu en gata och sen stannade Nathan till och log.
”Dit ska vi”, sa han och pekade på mot parken.
Det var inte bara en vanlig park utan det var faktiskt i just den parken vi träffat varandra första gången.
”Åh. Det var länge sen”, log jag och kramade om Nathans hand.
Jag vände upp blicken mot honom och han såg.. sorgsen ut.
”Nathan?” frågade jag tyst varpå han såg ner på mig och log snabbt.
”Ja, ja det var länge sen. Kom.”
Vi gick in i den för tillfället folktomma parken och började gå mot det vita lusthuset.
Vi hade suttit där och pratat i timmar den där första gången, som om vi känt varandra i flera år, och jag hade aldrig känt mig så lätt som jag gjorde den dagen på väg hem. Parken var fin, den pryddes av flera stora buskar med, för mig, okända blommor men som doftade ljuvligt. Den lilla stigen som löpte genom parken kantades av höga träd och i det stora hela var parken väldigt färgglad.
”Ska vi?” log Nathan och gjorde en gest mot lusthuset när vi var alldeles utanför.
Vi gick in och satt oss, fortfarande med händerna sammanlänkade.
”Undra vad dom där dagisungarna kommer säga till sina föräldrar ikväll. Typ ’Du skulle se deras hår! Och dom hade metall i ansiktet!’”
Nathan skrattade och nickade.
”Vi skulle ha dragit av en riktig tungkyss också, fast då kanske fröknarna hade blivit mer chockade”, flinade Nathan.
”Antagligen, men.. vi skulle ju alltid kunna ta den där tungkyssen nu istället..” sa jag och bet mig i läppen.
”Jasså det tycker du?” frågade Nathan retsamt. ”Det låter faktiskt som en väldigt.. bra idèe”, mumlade han och hans ansikte kom sakta närmare mitt.
”Precis..”, mumlade jag tillbaks och slöt ögonen precis innan hans mjuka läppar snuddade vid mina. Den där smaken var omöjlig att beskriva men jag gillade den, mycket. Jag särade försiktigt på läpparna och mötte sen Nathans tunga. Fjärilarna flög runt som tokiga i magen och hjärtat slog snabbt. Jag kände Nathans ena hand röra vid mitt hår och jag la mina armar om hans midja.
”Det var faktiskt ganska värt att få vara nyfiken ett tag för det här”, flinade jag då vi avslutat kyssen.
Nathan skrattade och rufsade till mitt hår.
”Det hoppas jag verkligen”, sa han och mötte min blick igen.
Han hade så otroligt fina ögon. Kanske hade jag bara inbillat mig den där sorgsna blicken tidigare. För nu var han glad, väl?
”Du Nathan.. du är okej va?”
Han flinade lite och såg på mig.
”Jag har nyss kysst världens underbaraste kille, jag är mer än okej!”
Jag log lite och nickade. Jag hoppades verkligen att det var sant. Var han ledsen över något så ville jag veta.
”Så det är lugnt med dina föräldrar?”
När han ringt mig på morgonen för att be mig komma över så hade han låtit både irriterad och ledsen och sagt att han tjafsat lite med sina föräldrar. Sen hade han inte velat prata mer om det. Nathan och hans föräldrar kom inte överrens särskilt ofta och dom hade aldrig riktigt velat acceptera att deras son gillade killar.
”Beror på vad som menas med lugnt. Jag kommer aldrig tycka det är lugnt att dom tycker jag är.. konstig”, sa han och suckade.
Jag strök handen över hans rygg och nickade sakta.
”Dom måste ju börja acceptera det snart..” sa jag men lät inte särskilt säker.
Nathan log och strök undan luggen på mig.
”Jag tror inte det. Men vi behöver inte prata om det här.”
”Så länge vi har varandra”, log jag.
Det hade varit något vi ofta sa till varann. Vi skulle klara oss igenom allt så länge vi var tillsammans. Jag tyckte mig skymta den där sorgsna blicken igen men hann inte kolla så noga förrän Nathan slagit ner blicken. Jag ville inte att han skulle vara ledsen.. Mina funderingar avbröts av att Nathan mötte mina läppar igen och drog mig intill sig. Han kysste mig djupt och tryckte sig tätt intill mig. Jag besvarade hans kyss och lät försiktigt mina händera slinka in under hans t-shirt. Jag smekte han lätt över ryggen och hans nöjda ’mm’ avslöjade att han gillade det. Medans våra tungor dansade med varandra lät jag ena handen lägga sig över hans mage och han ’mm’:ade igen. Att han gillade det gjorde mig ännu gladare än vad jag redan var. Kort därefter kände jag hans hand försiktigt leta sig uppför mitt lår och det skickade sköna vågor genom hela kroppen. Men handen stannade inte där utan letade sig ännu högre upp och la sig mjukt över mitt skrev. Jag andades häftigt till och kysste honom hetsigt.
”Nathan..” andades jag fram och ville ha hans hand ännu närmare.
Nathan öppnade ögonen och gav mig en retsam blick innan han mjukt började smeka mig genom jeanstyget. Gud.. jag skulle svimma. Jag såg redan stjärnor framför mig.
”Ska jag sluta?” frågade han tyst.
Jag skakade snabbt på huvudet och tryckte mig närmare honom.
”Nej..” flinade jag och la sen min hand över hans skrev också. Han skulle få känna hur det kändes. Tydligen hade han inte varit beredd på det för han stönade lågt till och hans smekningar blev lite snabbare.
Jag visste inte hur länge vi satt där men när jag såg mig omkring var det nästan mörkt.
”Vi kanske borde börja gå hem?” frågade jag och drog handen genom håret.
Nathan bet sig i läppen och nickade.
”Ja..”
Det lät som han skulle säga någonting mer men när han inte fortsatte reste jag mig upp.
Det hade verkligen varit en mysig dag och jag hade inte alls någon lust att skiljas från Nathan än.
”Kan du inte följa med hem då?” frågade jag.
”Jag måste hem. Men det var mysigt idag”, log han och la sen armarna om mig. Han höll om mig länge utan att säga någonting.
”Jag älskar dig Joel”, sa han sen och släppte mig.
Jag inbillade mig inte den här gången, han såg verkligen sorgsen ut. Men han gav mig ingen tid till att fråga utan vände sig om för att börja gå hem mot sig. Jag hade fortfarande kvar det där lyckoruset i kroppen men nu blandades det med oro också. Han hade sett ledsen ut..
Han kanske skulle vilja prata om det imorgon.
Men jag kunde inte vänta tills imorgon att få höra hans röst. Så när jag lagt mig under täcket i sängen tog jag upp mobilen och ringde till honom. Och tonerna gick. Men ingen svarade. Nathan brukade vara snabb att svara. Jag flinade lite åt min fånighet, han kanske duschade eller vad som helst. Jag väntade i 40 minuter och ringde sen igen. Inget svar den här gången heller. Jag såg upp i taket och reste sen snabbt på mig. Jag var fånig men jag ville bara kolla hur han det var med honom. Han hade ju inte mått helt bra och jag ville inte att han skulle ligga i sängen och gråta ensam. Därför gick jag ut i hallen och drog på mig skorna.
”Joel?” sa mamma innifrån sovrummet.
”Jaa.” jag hade hoppats att hon inte skulle höra.
”Du ska väl inte ut nu? Det är ju sent.”
Jag drog på mig jackan och öppnade dörren.
”Jag måste bara förbi Nathan. Jag kommer snart”, sa jag och stängde dörren efter mig och började sen gå mot Nathan. Det var inte långt men jag hann tänka en hel massa. Den sorgsna blicken jag sett några gånger, dom nästan desperata kyssarna, att han sagt att han älskade mig oftare än vanligt. Jag snabbade på stegen och slog samtidigt hans nummer på mobilen igen. Inget svar. Jag visste att Nathan hamnade i ganska mörka perioder ibland, då han var ledsnare än vanligt och inte såg någon mening i något alls. Men han brukade ändå alltid öppna sig för mig.
Det var släckt i huset på gården där mest hans föräldrar var. Nathan sov i ett ganska stort uthus en bit bredvid det stora huset. Det var perfekt för där fick vi verkligen vara ifred. Jag gick över det lite våta gräset och knackade sen på dörren. Inga steg hördes.
”Nathan?”
Jag tryckte ner dörrhandtaget men såg i princip ingenting när det var så mörkt. Han kanske sov.. och därför hade han inte hört mobilen eller knackningarna.
”Nathan?” frågade jag tyst och gick in i hans rum. Jag tvekade med handen på lampknappen. Jag ville inte väcka honom. Men oron gnagde fortfarande i mig och jag tände lampan och ljuset spred sig i rummet. Eller mörkret rättare sagt..
Allt svartnade. Hela jag blev kall. Orden fastnade i halsen och ögonen var så uppspärrade att dom skulle kunna ramla ut. Jag kunde inte röra mig. En tanke lyckades ändå ta sig fram. ’Det måste vara ett sjukt skämt.’
Jag vet inte om jag stog där i 5 minuter eller 5 timmar, men till slut kom rörligheten tillbaks och jag rusade fram till sängen. Lakanet som varit vitt imorse hade nu massa röda fläckar. Klumpen i halsen växte så mycket att jag trodde jag skulle kvävas.
”NATHAN!” flämtade jag fram och skakade snabbt hans axlar.
Till ingen nytta. Jag började hyperventilera och skakade honom häftigare.
”NATHAN! VAKNA!” skrek jag.
Men hans kropp förblev orörlig. Och kall. Jag fattade inte. Det var något fel på mina ögon. Jag såg fel. Det var inte sant. Jag drog häftigt efter andan igen och såg skrämt på min älskade pojkvän. Varför? Varför, varför, varför? Inte Nathan. Tårarna forsade nerför mina kinder och jag tryckte snabbt handen mot hans bröstkorg för att känna hjärtslagen. Men inget hjärta slog. Huden var kall och såg blekare ut än vanligt. Ändå var han så vacker.. Jag tryckte handen mot hans bröstkorg igen. Slå då! Jag såg mig sen snabbt omkring när jag hörde något, för att sen inse att det var jag själv som hackade tänder. Benen vek sig under mig och jag sjönk ner vid sängkanten, fortfarande med uppspärrade ögon. Inte Nathan.. Det är ett dåligt skämt. Det är inte sant. Det här händer inte. Jag upprepade orden om och om igen i huvudet som ett mantra, men inga ord fick Nathan att resa sig, inga ord fick honom att öppna ögonen och dom läkte inte dom långa djupa såren längs armarna och handlederna och dom fick inte blodet att ta sig in i kroppen igen.
Det kom bara fler och fler tårar och det kändes som jag slutade andas. Jag såg ändå ingen mening med det längre. Jag la sakta huvudet mot Nathans bröstkorg och la kinden mot hans bröst. Jag drog efter andan igen och kände paniken greppa tag om mig igen. Som en hand höll om mitt hjärta och sakta kramade det hårdare och hårdare. Men jag brydde mig inte ifall det skulle krossas. Hela jag var redan krossad. Jag knep hårt ihop ögonen och tryckte mig intill Nathan. Vägrade lyssna på orden som ekade i mitt huvud. ’Han är död.’
”Nathan..” viskade jag och tvingade mig att öppna ögonen igen.
”Lämna mig inte..” sa jag så tyst att jag knappt hörde det själv.
Vad hände med ’Så länge vi är tillsammans’? Jag trodde inte att det hade något slut. Det skulle inte bli så här. Jag grät inte högt men tårarna blev bara fler och fler hela tiden.
”Jag älskar dig.” Min svarthåriga ängel..
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | xSuperCookieDuck - 3 okt 09 - 14:33- Betyg:  | Omg..fan vad sorgligt och fint! skit bra skrivet
Sitter här och gråter...... | | vaken - 1 okt 09 - 22:20 | | Jätte sorgligt och fint :( | | SoGetLost - 15 sep 09 - 16:58- Betyg: | | åh så hemskt och vackert! fint skrivit verkligen:):) | | Justmyfault - 13 sep 09 - 17:57- Betyg: | | gud så vackert skrivet, sorgligt men otroligt vackert! | | NeMriA - 13 sep 09 - 00:44 | men gud ;__;
nu dog jag nog på riktigt ._.
jag vet inte vad jag ska skriva
talangbarn <3 | | EMORAiNBOW - 12 sep 09 - 17:23 | ....... Det rinner något längs mina kinder; något kallt och salt.
Jag gråter som en idiot.
Du fick mig att gråta med din fina text!
Ibland är döden vacker även om den är smärtsam, och den här döden var visserligen blodig men dina ord vävde in skönheten i det; smärtsam skönhet. Du är riktigt, riktigt bra!!! Och jag sörjer med Joel, sörjer som fan. Det gör ont ända in, fattar du det? SÅ bra! | | WalkingTheDemon - 12 sep 09 - 11:53- Betyg: | | ;_____________; | | PsychicPlay - 11 sep 09 - 23:02- Betyg: | omg.
du fick mig att gråta som ett barn
sjukt bra skrivet & man undrar ju verkligen
varför han gjorde det. åh.
galet bra. <3 |
|
|
|
