[M/M] Slices of Life - (2) |
Original stories. Personliga, korta och kanske med ett uns mer drama/komedi/sorg/koherens tillagt för läsningens skull, men fortfarande helt autentiska. Det är ingen följetång på det viset, utan mest ett sätt att få ut frustration de gånger det känns jobbigt personligen. No required reading heller, och är egentligen inte dependent på hur många kommentarer jag får på de olika delarna. Det är i princip oväsentligt.
2000
”Kolla in det där.”
Jag kunde känna deras blickar i nacken när jag gick förbi. Förbi pojkarna i de ljusblå, nötta jeansjackorna. De stora killarna i femte klass. Jag kunde känna hur paniken kom krypandes. Den där obehagliga känslan av osäkerhet. Av att vara iakttagen. Av att alla stirrar på mig.
”Vilka konstiga kläder.”
”Vad han ser konstig ut.”
”En rosa tröja? Han är ju konstig.”
Allt med mig var tydligen konstigt. Annorlunda. Visst, det kanske inte var alla pojkar i min ålder som föredrog lila polotröjor över blå skjortor, men jag kunde inte förstå varför de andra tyckte så illa om mina klädval. Om mig i största allmänhet.
Det var till och med en tjej på syslöjden, några dagar innan, som hade skrattat sådär elakt, och sagt att min tröja var rosa. Jag blev så arg att jag nästan kastade det som skulle bli stoppningen till min kudde på henne i ren ilska.
Hon hade ju också rosa tröja, varför skulle inte jag kunna ha det?
Dessutom så var den faktiskt lila.
Pojkarna i min klass hade inget intresse av att vara med mig under rasterna. Vad jag än försökte med, att vara trevlig mot dem, att dela med mig av min frukt under fruktstunden, så fortsatte de ständigt undvika mig.
Det var alltid jag och Bella som fick sitta tillsammans när vi skulle jobba två och två med mattetal.
Och när vi skulle läsa på engelskan.
Och när vi skulle springa i lag på idrotten.
Det var inte så att jag hade något emot Bella, hon var alltid snäll och sade hejdå efter skolan, men det kändes jämt som att jag var den enda som inte hade någon riktig kompis.
Jag försökte med att byta kläder. Men om jag ska vara ärlig så kände jag mig inte alls lika bekväm i den sprillans nya flanellskjortan som mamma köpt till mig, som jag hade gjort i min lila polotröja.
+
”Tss, Randall, varför har du tjejkläder på dig?”
”Jag har inte tjejkläder på mig. Sluta.”
”Din tröja är ju rosa.”
”Är den inte.”
”Joho.”
”Nähä.”
”Joho.”
”NÄHÄ.”
”JOHO. Är du bög, eller?”
Det var första gången jag hörde ordet bög. Jag är inte så säker på att killen i femte klass som sade det till mig själv visste vad det betydde, men det spelade inte så stor roll. Det var en förolämpning, så mycket visste vi båda.
Jag hade rodnat när han kallat mig det, och halvsprungit ifrån platsen tills jag kom fram till staketet som skiljde skolgården från skogen på andra sidan.
Jag satt där tills det ringde in. Övervägde att gå tillbaka in i skolan, men bestämde mig för att stanna kvar på stället. Jag behövde inte gå på engelskan i alla fall. Jag kunde redan engelska, med tanke på att jag flyttat från Storbritannien med min engelska mamma och min svenska pappa bara några år tidigare.
Min fröken kom inte och letade efter mig förrän alla lektioner var slut och alla hade gått hem. Jag blev lite rädd att hon skulle vara arg, men hon satte sig bara ner på huk bredvid mig, där jag satt på den grönmålade skolgårdsbänken, och sade mitt namn mjukt. Snällt. På ett sånt där moderligt vis.
”Varför kom du inte tillbaka efter rasten, Randy?”
Det tog mig en stund innan jag svarade.
”Hade inte lust.”
”Bella berättade att Karl och du blev lite osams förut.”
Jag ryckte bara på axlarna.
”Det var han som började.”
”Vad sa han?”
Jag bet mig i läppen. Tvekade lite.
”Han sa att jag var en… en bög för att jag har en lila tröja.”
Jag förväntade mig en tillsägning.
Men hon bara log mot mig. Ett snett, varmt leende.
Jag hade förväntat mig att hon antingen skulle bli alldeles till sig för att jag använt det där ordet, eller åtminstone säga något om att hon skulle prata med den där Karls föräldrar.
Men hon bara log.
”Bry dig inte om sånt. Man får ha på sig vad man vill.”
Jag sneglade på henne i ögonvrån. Rynkade pannan lite. Sedan sträckte hon ut en hand åt mig, och jag tog tag i den, motvilligt, och ställde mig upp.
”Kom, så går vi tillbaka. Bella väntar på dig.”
+
Jag tror min lärarinna förstod innan jag själv förstod.
Jag tror de flesta i min omgivning förstod innan jag själv förstod.
Att jag var bög, menar jag.
Vissa vet vad man ska titta efter, helt enkelt. Jag menar, lila polotröja? Om något så var det väl det som övertygade folk. Att jag hellre satt och målade hästar med Bella än var ute och sparkade fotboll med Karl och de andra…
Stereotypiskt.
Jag tror till och med det var den upplevelsen som fick mig att börja tänka efter själv. Eller ja, tänka efter så långt som möjligt när man går i fjärde klass, är kanske en mer korrekt beskrivning.
Men ändå.
Att bli kallad bög när man är tio år gammal, och att sedan inse flera år senare att det i själva verket var helt sant?
Man vet fan inte om man ska förbanna eller tacka den jäveln.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | vadsynd - 10 nov 09 - 13:31 | | men gud vad bra. beundrar verkligen folk (typ du alltså) som lyckas få in en hel historia med massa känsla på inte så många sidor! | | alexz_th - 12 okt 09 - 23:04 | | Aw gullig pojke :o | SoGetLost - 24 sep 09 - 21:10- Betyg:  | | skit bra:D:D åter igen, otroligt skrivet | | SoGetLost - 24 sep 09 - 21:10- Betyg: | | skit bra:D:D åter igen, otroligt skrivet | | EMORAiNBOW - 12 sep 09 - 17:15 | | O_O O___O O__________________O!!!!!! Okej, härmed är du typ min nya favoritförfattare, för HERREGUD I HIMMELEN VAD BRA DEN HÄR TEXTEN VAR! My gosh... Jag saknar ord. | | Fiiiaaas - 12 sep 09 - 17:04- Betyg: | | herregud va bra! maila nästa(a) | | gbg_95 - 11 sep 09 - 22:46 | Jag verkligen älskar denna,
Personligen gillar jag att detta har hänt på riktigt, det gör allt ännu mer spännande och intressantare
men ja, sjukt bra skrivet! | | ilenna - 11 sep 09 - 22:40 | | jätte bra : o | | NeMriA - 11 sep 09 - 22:29 | o.o
alltså. *harkel*
jag blir beroende av dina texter. | | WalkingTheDemon - 11 sep 09 - 22:01 | | bra o: |
|
|
|
