Hermione Granger träffar James Cooper del femton |
Oj, nu är det ca två delar kvar...och kanske en epolog om ni är snälla =)
En vecka efter jag fått veta att jag var gravid satt jag och James i våran lägenhet och väntade, det var James födelsedag och vi hade bjudit över några vänner från hans jobb och även Harry, Ginny, Luna, Neville och Ron. Han ville inte ha något stort, jag gick ut i köket för att kolla till tårtan som jag hade bakat till James. Han hade varit ganska tystlåten den senaste tiden, jag undrade om han hade ändrat sig om att hjälpa mig med barnet. Tanken på att mista honom fick mig att känna mig yr, som den dagen efter attacken. Jag höll om min mage och tänkte för mig själv att även om han lämnade mig skulle jag klara av barnet själv…eller? Jag avbröts av mina tankar när James kom in, hans såg på mig och tvingade fram ett leende innan han öppnade skåpet och tog fram en honugns öl.
”Har du ändrat dig” tvingade jag fram, James stannade upp i en rörelse. Jag kände tårarna ligga och lura och jag kunde inte vända mig om och möta hans blick.
”Med vad?” Stammade han, han vet vad jag pratar om, han vill bara att jag ska säga det.
”Med barnet” sa jag kort och tvingade bort gråten ännu mer och vände mig mot honom, han såg inte på mig, han såg ner på sina fötter och såg skamsen ut.
”Jag undrar bara, om vi är redo för ett barn” sa han lågt, nästan så att jag inte hörde, jag hoppades att jag hade hört fel, att hans ord inte var sanna, att han ljög. Men det gjorde han inte, jag vände mig bort från honom och kände hur en tår rann ner från min kind. Nej, jag tänker inte förlora det här, jag älskar honom och jag vet att han älskar mig och vårt barn.
”James, jag älskar dig och jag vet att vi kan klara det” James sa inget, jag blev arg, vad det så här ha ville ha det? Ett slut för att något blir jobbigt? Kunde James och Ron verkligen vara så lika?
”James, om du inte vill vara en far åt vårt barn så säg det, för då går jag” James sa inget, han lutade sig mot väggen och mumlade något jag inte kunde höra.
”Vad sa du?” Frågade jag med gråten i halsen, han suckade och sa sedan.
”Jag vill, men jag kan inte” han storma ut ur köket. Nej, han lämnade mig, nej! Det fick inte bi så här, jag fick gripa tag i kylskåpet för att inte falla ihop på golvet. Jag samlade mig, då hade jag inget kvar här, inget alls. Jag gick in i sovrummet och packade ner det jag kunde få ner i min ryggsäck och gick mot spisen. James såg inte mot mig när jag gick in och kastade ner flampulvret och försvann.
Jag dök up i kråkboet och såg hur Ginny var redo att gå in i spisöppningen, jag såg mot henne och hon hjälpte mig ut ur spisen. Jag grät nu, jag kunde inte låta bli, tankarna slogs mot mig och jag kunde inte tänka klart. Harry var den som hjälpte mig upp till Ginnys sovrum, han säte ner mig och höll om mig.
”Han ÅNGRADE sig…hur kan man ångra sig?” Jag upprepade frågan så många gånger att jag tror att Harry faktiskt blev trött på mig. Han lät mig luta mitt huvud mot hans axel och han satt där och tröstade mig under tiden. Jag skulle få uppfostra ett barn ensam, utan James, utan min stora trygghet.
När jag vaknade nästa dag låg jag i dem kläderna jag hade kommit hit med, Harry låg bredvid mig och jag undrade om Ginny hade sätt det, han låg nämligen med sin arm runt mig. Jag smög upp och gick ut ur rummet, på vägen såg jag att Ginnys säng var tom. Jag kom ut och hörde hur två personer pratade med höga röster nere i köket, jag visste att en av dem vad Ron men jag kunde inte säga vem den andra var. När jag kom fram såg jag att det var James, Ron skrek åt honom nu.
”Du krossade hennes hjärta din jävla idiot!”
”Jag menade inte att göra det! Jag är inte redo att bli far för helvete!” Han stormade ut ur huset, jag ville inte stoppa honom, han sårade mig för djupt. Ron såg mig, han rodnade lätt och gick fram till mig och kramade om mig.
”Förlåt Hermione, jag borde inte ha lagt mig i”
”Ingen fara” svarade jag, han släppte mig och log mot mig, dagen flöt på jag spenderade mesta delen av tiden med att äta glass med Harry och Ron och prata minnen. Ron hade precis berättat om hur han och Harry hade sprungit för att rädda mig från trollet vårt första år. Jag skrattade åt historien för det var faktiskt den dagen vi kom närmare varandra än någonsin. Kvällen kom, vi satt fortfarande inne i Rons rum och skrattade åt gamla minnen, detta var verkligen den ultimata medicinen mot ett krossat hjärta. Dörren flög upp med en smäll och där stod Rons pappa med en orolig blick mot oss.
”Hermione, James är borta, vi fick rapporter om att maskerade män bröt sig in i hans lägenhet, han r försvunnen” mitt hjärta blev till en sten som sjönk. James, borta…
|
|
|
|
