Ett missbrukat liv |
Missbrukat liv
Mitt namn är Marre, Jag ville gå min egen väg men följde stigen efter alla andra för att inte behöva vara ensam. Jag trodde det var bäst för mig, dig och alla andra.
2 September 2008
Det var höst. De senaste dagarna kändes inte mörka p.g.a vädret, utan för att jag bråkat med min pojkvän Francisco, tre veckor i sträck. Vi hade hållt ihop i nästan ett år, och det sista jag ville var att förlora honom, fast samtidigt hade allt blivit så jobbigt på sistone. Vi sågs nästan aldrig, han bodde i Uppsala och jag i Norberg. Det är klart att man funderade på om man inte skulle bli gladare och må bättre ifall vi tagit en paus ifrån varandra ett tag. Men envis som man var så preskriberade jag de tankarna ifrån min hjärna. Det skulle för alltid vara vi, som vi hade bestämt.
En vecka senare pratades vi vid på telefon under kvällen. Som vanligt. Vi hade aldrig missat ett enda samtal, en enda kväll, under året vi hållt ihop. Jag visste vad han skulle säga, men inte att jag skulle ta det så hårt. Det blev en paus mellan oss i alla fall. När vi väl pratade om det så kändes det självklart. Det var en underbar idé! Vi skulle säkert bara vara ifrån varandra i max två veckor, sedan komma tillbaks krypandes av längtan efter varandra. Jag var egentligen ledsen med försökte att tänka positivt.
Den dagen orkade jag inte vara hemma. Jag tog min cykel och for hem till min vän Ninni. Hon tröstade mig och var nästan försäkrad om att det skulle bli bra mellan mig och Francisco igen. Jag försökte nå honom dagen därpå men han verkade inte så intresserad av att prata med mig.
Sekundrarna, minutrarna, timmarna.. till och med dygnen och veckorna gick. Han hörde inte av sig, och tillslut sket jag i det jag med. Efter två veckor hemma hos Ninni var jag tvungen att komma hem.
Jag började få panikångest om nätterna, eller bara av att gå hemma. Jag var ständigt i behov av att hålla mig aktiv och ha vänner omkring mig. Mina föräldrar gick bara inte att prata med, och jag vantrivdes hemma. Dom förstod inte mig och vice versa. Jag tog kontakt med kuratorn på skolan och pratade med honom 1-2 gånger i veckan. Ibland kändes det som att det inte fanns något att prata om, det var bara skönt att sitta där och ta det lugnt..
Jag började allt mer att umgås med min kusin Emely, vilket fick mig att börja umgås med Empa och Samir också. Empas pappa Johnny, gjorde jag och Emely till våran egen pappa också. Jag hade äntligen funnit mitt hem, min familj och min pusselbit i sammanhörigheten jag letat efter ett bra tag nu.
31 December 2008
Inte ett ljud ifrån Francisco. Ingenting. Det hade gått ungerfärliga 4 månader och jag hade inte hört någonting ifrån honom! Ändå kunde jag bara inte sluta att tänka på honom. Han bara fanns där, hela tiden.
Nu var det nyårsafton. Jag och Emely skulle ha kul, oavsett idioter till karlar eller inte! Kusligt nog råkar vi ut för nästan samma tabbar. Hon har aldrig haft ett seriöst förhållande, men det berodde på att det inte fanns en enda förnuftig karl bland oss. Vi hade bara blivit hjärtkrossade, -mosade om inte annat. Hemma hos Johnny stod vi framför spegeln och gjorde i ordning oss länge. Vi bröt ihop båda två. Ingen var hemma där. Bara hon och jag. Vi tog fram våra öl ifrån väskorna och började hälla i oss. Allt var ju bara skit. Pojkvänner, familjer, allt som någonsin cirkulerade kring oss. Det fick aldrig vara bra om ens en stund.
- Äh, vad fan! Vi skulle ha kul sa vi ju. Nu drar vi till lokalen och super skallarna av oss.
Vi gick i den höga snön, med våra strumpbyxor och svarta klänningar. Kylan omringade oss, vilket gjorde det ännu jobbigare att gå 2 kilometer till festlokalen. Kvällen blev bra ändå. Förutom en liten detalj! Jag fick en oönskad flirt efter mig, Marcus hette han och påminde om en anka utan fjädrar.
- Du, har du kille? Frågade han mig.
- Nja, nej.. Men jag har en på g. svarade jag. Jag kunde ju inte precis säga att jag hade pojkvän, hur mycket jag än ville. Ändå försökte han få mig in mig i ett tomt rum. Jag sa ifrån och gick till Empa och Emely.
8 Januari 2009
Skolan började igen. Ett tag hade min panikångest försvunnit, men nu kunde den komma oregelbundet, när som helst på dygnet. Jag saknade verkligen Francisco. Jag som hade skaffat en ny msn efter att vi tog en paus, eller gjort slut kanske det heter, bestämde mig för att logga in på den gamla. Bara för att kolla om han var där, om han var inloggad, om han levde, om han fanns. Vad visste jag?
Fort tryckte jag på ”logga in”. Nervositeten fick mig att skaka. Jag intalade mig att jag inte kände någonting för honom längre. Jag hade lyckats skaffa nya umgängeskretsar, en ny familj, börjat festat mycket mer.. Jag gjorde mycket mer nu än vad jag gjorde tidigare. Han blev ju svartsjuk om jag gjorde något, eller om jag bara nämnde ett mansnamn under vårat svåra förhållande. Jag klarade mig bra själv.
När jag väl var inloggad såg jag honom där också! Hans status lyste online. Alla tankar jag hade innan bara försvann, de rann som vatten mellan fingrarna.
Jag tvekade ett tag. ”Hej, det var ett tag sen Hur är det?” Jag försökte verka glad, så jag la dit en leende smily i konversationen. Jag satt länge med muspekaren på ”skicka”, men tog tillslut intiativet att försöka. Det tog ett bra tag. Jag trodde han inte skulle svara alls faktiskt. Men has respons blev ”Tjena, fan det var länge sen. Det är väl bra. Måste dra men vi kanske hörs, ha det. Tja, tja.”
Jag blev arg, men försökte igen någon vecka efteråt. Det dock var det inte ett långvarigt samtal det heller. Han hade alltid bråttom verkade det som, eller så ville han bara inte prata med mig.
Nu hade jag verkligen bestämt mig. Nu skulle jag inte höra av mig igen förrän han själv gjorde det. Kanske aldrig prata med honom igen. Jag skulle leta efter en ny kille, en mycket bättre än honom. Någon som gick att prata med och som gav lite mer av sin tid. Jag hade kort sagt fått nog på att svansa efter Francisco. Han hade visat vad han gått för nu.
Mina vänner tyckte det var bra. De gillade honom inte, inte ens från början då vi blev tillsammans. En rad av kriminella saker han gett sig in på hade påverkat hans liv. Han stod med i brottsregistret för narkotika innehav och väpnat rån. Han sålde hasch till minderåriga utanför fyrishovsparkeringen, om nätterna. Mina närmsta som visste om det berättade ständigt för mig hur farligt det var att hålla ihop med en ”sån”. Då brydde jag mig inte riktigt, men när jag började tänka kom jag fram till att jag kunde hitta bättre, jag skulle i regel inte behöva gå runt och vara rädd 24/7. Ändå tyckte jag om det farliga livet. Det var spännande.
Jag minns en dag, då vi pratade efter vi blivit tillsammans att han sa ”Jag vet inte om du förstår vad du ger dig in på”. Jag visste redan hela hans historia, men hans historia vart värre efter det att vi gjorde slut. Det var då han började med cannabis igen. Innan hade han hållt sig för min skull. Något som fick mig att dras till honom var att jag kunde känna mig trygg. Ingen vågade rå sig på Franciscos flickvän. Han var gangster, han hade respekten.
Några månader innan jag träffade Francisco första gången, alltså september 2007, så hade jag nästan blivit våldtagen i parken under en natt. En kille hade lockat in mig. Jag trodde han var snäll. Vi hade ju pratat lite innan, jag träffade honom innan på biblioteket samma dag. Jag tyckte att han verkade intressant. Han pratade inte svenska, utan vi började kommunicera med min taskiga franska och lite engelska. När vi väl stod där i parken började han bli närgången och trycka in mig i en klätterställning. Jag fick ont i ryggen och började jämra mig om att jag var tvungen att gå. Killen började att slita i mina kläder, i sina egna också. Jag vet inte riktigt vad för grepp han höll mig på, men jag var fast. Tillslut kom ett par en bit ifrån, som närmade sig parken. Jag sprang, rättade till mina kläder och fortsatte springa. Jag kände mig smutsig. I timmar stod jag i duschen och slet i mitt skinn. Jag var likt ett pälsdjur insmord i olja. Francisco var den enda jag hade vågat berättat det för, och det hade tagit mig över ett halvår att ens våga nämna den otäcka händelsen som förstörde mitt psyke. Han ringde några samtal för att fixa den killen. Det var trygghet för mig då. Någon brydde sig, och han som gjorde det fick det klart för sig att aldrig någonsin gå på mig igen. Och förhoppningsvis aldrig någon annan tjej. Ingen ska behöva leva med den skammen.
Februari 2009
Jag satt vid datorn en kväll. Plötsligt skrev en kille till mig på en chattsida. Vi pratade ett bra tag. Han tyckte att jag var rolig sa han. Det var en kille som bodde i närheten av mig, mina vänner visste vem det var. Han var kompis med min klasskompis storebror. Så jag var egentligen inte rädd när han frågade om vi kunde träffas. Han hade körkort och frågade någon konversation senare om han kunde komma hem till mig. Han hade gått samma gymnasium som min bror och han var bästa vän med min granne som bodde mittemot mig. Jag fick känslan av att han var lite för på, för fort, men ändå var jag lite intresserad av honom.. efter det lilla som vi pratat. Jag tyckte att det var speciellt, och tog det som en bra grej. Jag har ju alltid trott på att saker och tillfällen var menade. Det kanske var helt rätt. Han kom i alla fall hem till mig efter halv sju på kvällen, och min mamma såg lite chockad ut. Hon visste inte att jag väntade besök.
- Ja, det här är Alex. Sa jag.
Han hälsade och vi gick in på mitt rum. Efter många om och men så satte vi på en film. Vi lade oss i min säng, med benen korsade över varandras. Efter någon timme kysstes vi. Och så såg många andra kvällar ut. Han kom hem till mig, vi hånglade och han åkte sent på kvällen.
Jag höll på att bli en aning kär. Och hoppades på att det kunde bli nånting. Han var inte alls lik mitt ex, och det var det som var så skönt. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna börja gilla någon som inte var lik Francisco. Francisco var en lång, stor och svart hipphopare. Ursprungligen ifrån Colombia. Alex var medellång, lite kraftig, vit i hyn med brunt hår och gröna ögon. Han hade en skäggslinga längs käken och som ett sträck upp emot hans underläpp. Han följde en vardaglig slapp klädstil och använde ibland en svart keps. Efter varje gång han varit hos mig började han bli mer och mer närgången. Till en början vågade jag inte ha sex med honom, jag ville inte utnyttjas. Jag ville ha ett stabilt förhållande. Det sa jag aldrig till honom, men jag visade det med mitt kroppsspråk.
Efter några veckor började jag att fråga efter folk som kände honom. En kille, min kompis, Jesper, hade tydligen strulat med samma tjej som Alex den helgen. Min värld brakade samman. Varför ska jag alltid bli hjärtkrossad? Fanns det ingen rättvisa i världen som sa ”En gång räcker”?
Jag slutade att bry mig så mycket. Jag ville inte vara ensam. Jag gav fan i det. Med lite tid kanske han skulle fastna för bara mig? Klart att han inte gjorde. Det gjorde ont att veta det. Att förtränga det onda var något jag var bra på nu.
14 April 2009
” Utan att säga hejdå
255 olästa mejl,7 osvarade konversationer, 3 nya addningar..
jag vågar typ aldrig gå in på min gamla msn,
för jag vet att där finns du
där loggar du in,
där kan jag inte ta bort dig ifrån.
Det finns ingen orsak till varför jag skulle.
Du har trots allt inte gjort något fel.
Det är det enda stället jag har ett synligt spår kvar av dig.
Där finns du i en kategori bland andra människor,
ändå är det bara ditt namn jag ser när jag tar mig en snabb titt.
Jag kan aldrig skriva till dig, kommer nog aldrig någonsin skriva till dig igen.
Jag kommer aldrig igen kunna använda min gamla msn.
Jag vill bara säga förlåt
det är vekligt att skriva sånt här på bdb,
jag vet inte om du läser det här,
vet inte om jag vill att du läser det här,
men det är som att jag låter ödet bestämma om du läser detta eller inte,
för det var så länge sen
att jag inte ens vet om du tänker på mig längre,
om du ens minns mig som jag var, lika väl som jag minns hur du var när vi tillbringade alla stunder tillsammans,
där det inte fanns nå gräl .
Jag har accepterat att det inte kommer bli som förut, och det är okej med mig..
Men jag ville inte att du skulle försvinna för det.. inte Utan att säga hejdå.”
Jag skrev det på den kända ungdomssajten Bilddagboken. Samma dag fick jag ett svar, IFRÅN FRANCISCO, som det också var menat till. Vi började sms:a igen. Visst, jag hade naturligtvis inte kvar hans nummer i min telefon, eftersom att jag varit så arg på honom och känt mig fast besluten om att glömma honom. Men jag kunde fortfarande hans nummer i huvudet.
Han var inte kall mot mig längre. Han berättade att han saknat mig.. Nio månader hade gått sedan vi gjorde slut. Ibland blev jag arg bara av att tänka på hur många tårar jag fällt under dessa nio månader och han själv inte visat ett skit. Inte ens frågat hur jag mådde. Han kunde i alla fall ha skrivit ett mejl, vad som helst och jag hade blivit glad.
5 Maj 2009
Jag och Francisco började prata om att träffas igen. Men det hände aldrig någonting. Irriterad började jag bli igen. Jag vet faktiskt inte om det var en sån bra idé att ta upp kontakten igen. Jag blev ju fortfarande sårad. Speciellt vid dem tillfällena som han var kall mot mig. För det blev han till och från. Var jag inte värd nånting i hans ögon, brukade jag tänka.
Alex skrev till mig på sms och frågade om han kunde komma över. ”Visst” sa jag. Jag hade fortfarande inte släppt honom heller. Och jag blev alltid så uppspelt när han hörde av sig. Som vanligt kom han till mig på kvällen. Vi låg i min säng. Rätt som det var vibrerade min fönsterbräda. Jag tog upp mobilen som vilade mot blomkrukan. Ett sms igen. Från Francisco. Jag slängde iväg mobilen. För att kompensera min smärta med en annan, låg jag med Alex.
3 veckor gick, och han hörde inte av sig. Han hörde av sig när han ville ha något bara. Samvetskvalen växte. Förlåt Francisco.
20 Maj
Jag och Emely satt hemma hos en kompis, John, utan något att göra. Vi började prata gamla fylleminnen och jag kom på en dag i oktober för ett år sedan, att jag träffat en gammal flirt till Emely som kallades Adde. Vi började prata om honom. Emely sa att han var en bra kille, och att om jag var intresserad så skulle hon kunna låta mig träffa han igen. Han bodde alldeles i närheten och vi kunde gå dit om jag ville. Det ville jag såklart. Vi tog på oss våra skor och gick den 15 minuters långa vägen. Han följde sedan tillbaka till John och vi satte oss köket. Emely satte sig i Addes knä. Varför vet jag inte. Länge har jag funderat över det, jag har till och med frågat henne. Hon vet inte själv varför.
När hon flyttade på sig satte jag mig själv i hans knä, tog hans hand, gömde hans plånbok och mobil. Retades lite för att få uppmärksamhet, och det funkade! En diskret flirt.
Han frågade om vi skulle dela på en cigg och gick fram till fläkten ovanförs spisen. Adde Satte sig ner, drog mig intill sig och lät mig sitta i hans knä igen. Jag blåste in rök i hans mun som likt en fågel sakta viftade med sina vingar in i hans mun. Rökmolnen förvandlades till en kyss. Och den 5e Juni förvandlades ”jag” till ”vi”. Han och jag. Adde & Marre.
Mitt namn är Marre. Jag gick hela tiden min egen väg men förstod det inte själv först, och den vägen tänker jag fortsätta att gå. Det blir bäst så, för dig, mig, och för alla andra.
|
|
|
|
