Ängeln del 1 |
Intrycken var så intensiva att det kändes overkligt. Månen lös upp natten och svepte in världen i sin overkliga blåvita nyans. Luften var fortfarande kvav av dagens oväder och doften av regn hägnde tungt kvar. Han suckade och tog ytterligare ett steg fram innan han stannade och såg sig om. Han kunde känna någons närvaro men han kunde inte plasera varifrån där han stod i den öde parken. Med en suck tittade han framåt igen samtidigt som han sträckte på sig. Människan som låg på parkbänken framför honom snarkade till och ljudet ekade i natten. Med ett leende såg han hur människan vände sig på sidan och fortsatte sova med samma lugna ansiktsuttryck. Han tjuvkikade i människans drömmar, men möttes bara av ett mörkret. Röster hördes från kvarteret nedan och han väntade tålmodigt. Han hade en bra magkänsla som sa att allt skulle gå relativt problemfritt ikväll. Lätt tankspridd tänkte han tillbaka på sitt förra liv. I många år hade han brutit mot lagar men också beskyddat människor. Han hade varit säker på att om det fanns en himmel så skulle han aldrig komma dit. Med en djup suck och ett stort leende skakade han på huvudet och såg på människan. Han hade inte kunnat säga om det var hans straff eller belöning att nu få beskydda folk. Med en snabb knyck vände han på huvudet och såg bakom sig lagom för att se ägarna till rösterna. Ovanan över att folk tystnade när de såg honom hade inte släppt ännu. Männen var i övre medelåldern och båda välbyggda. När han var säker att de såg, gav han dem ett brett leende men de besvarade det inte. Deras blickar svepte från honom till människan som låg och sov på bänken. Sekunderna sniglade sig fram utan att någon av dem sa något eller gjorde något alls. Efter vad som kändes som en evighet gav männen honom en blick innan de vände på klacken. Förbryllat stirrade han efter dem. De hade varit tysta till och med i tankarna, men nu pågick det en vild diskussion där de båda gick i verbal tystnad.
”… undra vad han gjorde.”
”… sov den andra eller…?”
Han kunde inte hindra leendet då han vände sig om mot den sovande människan igen. Vart han än gick ställde människor den frågan till honom, ibland högt och ibland i tankarna. En gäspning undslapp honom och han sträckte på sig förnöjt. Han njöt då musklerna varligt tänjdes ut och han sneglade på de vita vingarna. I början trodde han att det var ett dåligt skämt av hans gamla kompisar, men sedan insåg han att vingarna satt fast. Och att han kunde använda dem. Det var först då han kom fram till att han måste vara död. Tanken på att gå runt på jorden med ett par vingar var skrattretande, men efter att ha tänkt efter så insåg han att det var bättre än inget alls. Av att döma av andra människors tankar så verkade de inte kunna se de vita fjäderbeklädda vingarna. Men de verkade känna av en skillnad mellan honom och andra människor. Utsatta människor, barn och djur kom ofta fram till honom till andras förvåning. Han såg väl fortfarande ut som han gjorde innan han dog antog han enkelt. Han hade antagligen fortfarande sitt svarta rufsiga hår, smala ansikte, ett par blå ögon och sin spinkiga tonårskropp. Vem hade kunnat ana att döden hade sådana här erbjudanden?
Natten började sakta svalna av och den tunga doften av regn började lätta. Leende satte han sig ner på marken med armarna virade om knäna. Ljudet av sirener skar genom nattens tystnad och alla andra ljud drunknade av de skrikande sirenerna. Den lugnande maggropskänslan försvann och han reste sig snabbt upp lätt framåtböjd med vingarna utfällda. Den oförklariga närvaron som han känt innan blev besvarad. Han stod vaksamt framför människan och höll de lysande vita vingarna noga utsträckta som skydd för människan medan han såg över omgivningen. Efter att ha svept med blicken över parken några gånger såg han en skugga i mörkret, något mörkare. Det oformade mörka partiet rörde sig och han kunde urskilja siluetten av en man. Skyddande backade han några steg och lyssnade på det stigande skrattet som ökade i volym och ton. Han kunde inte hejda en låg ström av svordomar då underdelen av hans lår stötte i bänken, han kunde inte backa mer. Parken blev elektriskt, fylld av blandade känslor. Han gav den mörka siluetten hotfulla och varnande blickar utan resultat. Alltså var det ingen människa. Han svalde hårt och iakttog den mörka siluetten som nu stod bara fem meter ifrån.
”Jag tyckte jag kände igen dig” tänkte den och orden ekade över parken som om de ropats ut i stället för tänkts. Han drog ett styrkande andetag och försökte slappna av lite med vingarna, men höll dem fortfarande noga skyddande om människan.
”Det var längesedan. Säkerligen flera timmar sen…” Den mörka vålnadens skratt fyllde hans huvud och hans kropp med obehag, men han bibehöll ett bestämt orubbligt uttryck.
”Maximus… Du kommer inte leva länge om du håller på så här.”
”Och själv Dormitus? Hur länge tror du att du lever?” tänkte han irriterat och tog ett utmanande steg fram mot vålnaden. Den såg avvaktande på honom utan att ge svar. Den stora klumpen i halsen växte sig obekvämt stor och han försökte förgäves svälja. Han visste inte om han skulle vinna en strid mot Dormitus. Dormitus var mycket äldre och starkare än han själv. Hans tankar speglade sig i vånadens innan den log igen och tog ett steg framåt.
”Upp till bevis hur länge du lever då?” tänkte han snabbt och ställde sig aggressivt framför människan och höll vingarna hårt utsträckta. Han blev stressad och spänd över väntan på sin första strid mot en demon. Dormitus var inte en speciellt stark demon, men likväl farlig. Han hade ingen aning om hur man slogs mot dem, men han tänkte göra ett bra försök.
”Vi behöver inte slåss.” tänkte Dormitus och tog ytterligare ett steg längre.
”Ett steg till.” tänkte Maximus varnande och stod beredd på handling. Dormitus mål var lika tydligt som hans och båda var lika villiga att slåss för det.
”Är du beredd att dö för en människas skull?”
”Är du?” tänkte han argt tillbaka och tog ett steg fram mot Dormitus. Sedan började det. Maximus hade visat en öppning och Dormitus tog den. Slaget var hårdare än vad någon människa skulle kunna ge, men smärtan försvann nästan direkt. Maximus slag bröt snabbt och obarmhärtigt ner Dormitus och det dröjde inte länge förens han insåg att han var starkare än Dormitus. Leende samtidigt som han tänkte på det gav han Dormitus en hård spark över magen. Dormitus flög baklänges och landade sedan på mage på gräset några meter bort.
”Du kommer inte undan med det här.” tänkte demonen giftigt innan den snabbt försvann ur parken. Han flämtade och försökte hämta andan igen då ahn sjönk ner gämte människan som fortfarande sov djupt. Kroppen värkte och det kändes som om flertalet fjädrar rycks ut ur vingarna. Oron och tvekan över att demonen plötsligt gett upp och gett sig av gav honom kalla kårar. Dormitus hade inte slåtts hlt, han hade varit distraherad på något sätt. Men stoltheten över att människan var säker överväldigade honom och gjorde det svårt att oroa sig över demonens beteende.
En snarkning undslapp människan och den vände sig, fortfarande i djupt sömn, om på rygg. Ansiktsuttrycket var stillsamt och inte ett spår av obehag eller mardrömmar syntes. Parken var stilla och tyst som om ingenting hänt och det var bara den vinande vinden som hördes. Nattens mörker började sakta dra sig undan och stjärnorna bleknade bort på det alltmer ljusnande himlavalvet som vittnade om gryningens återkomst.
|
|
|
|
