[BXB ] Den du vill att jag ska vara 'del 28' |
mitt Word har dött så nu har jag inget som hjälper mig att stava :( hoppas ni inte blir arga på mig.
Och detta är en till meningslös del xD ja tror inte den blev lång heller
Adam Stiernhoff
"Adam, tycker du om mig?" Sebastians röst lät så tunn att det gjorde ont i hjärtat på Adam. Han hoppades verkligen att Sebastian förstod hur mycket han tyckte om honom.
"Det är klart jag gör" Adam kramade Sebastian extra hårt innan han släppte och drog tag i de torra byxorna som han la i knät på Sebastian, så att han skulle slippa sitta och frysa. Men Sebastian rörde sig inte det minsta.
"Det är jag rädd för" Adam stelnade lite innan han puttade lite på Sebastian så att han skulle ställa sig upp och byta byxor, så att han kunde göra detsamma. Han kunde inte förstå varför Sebastian skulle vara rädd för det, han var knappast farlig.
"Varför är du det?" När Sebastian äntligen ställde sig upp för att byta byxor var Adam snabb på att följa hans exempel, byxorna hde Sebastian redan knäppt upp så det var bara att trampa ur dem och dra på de torra.
När han gjort det satte han sig ner igen och drog ner Sebastian i knät så att han kunde berätta varför Adam var så farlig. Han väntade tålmodigt medan Sebastian fick tillbaka talförmågan, han såg helt gråtfärdig ut igen så det var ingen ide att stressa stackaren.
"För att du är inte som jag" Sebastian kröp ihop till en liten boll och verkade bara vilja försvinna, men det ville inte Adam att han skulle göra. Det blev tyst igen och Adam hade ingen aning om vad han skulle säga, Sebastian verkade inte vilja prata mer och Adam hade ingen tanke på att tvinga honom heller.
Efter vad som kändes som en evighet och extrem kramp i låren knackade det på dörren. Sebastian flög upp på fötterna och såg ut att vilja gömma sig. Adam drog på sig en tröja och kastade den andra mot Sebastian innan han öppnade dörren för att se vem det var. Anna-Carin stod där ute och log lite.
"Är du hungrig?" Hon kvittrade glatt som vanligt, Tim stod bredvid henne med sylt i hela ansiktet. Adam gissade på att han gått låss i köket när Adam inte matade honom tidigare.
"Sebastian också det kanske" Tim log större och höll ett hårt grepp runt Anna-Carins hand.
"Nej men är Sebastian här så trevligt"
Sebastian ställde sig bakom Adam och höll honom lika hårt i handen som Tim höll Anna-Carin i handen.
"Vi kommer snart" Adam stängde dörren rätt i ansiktet på sin mamma, det var säkrast så för att undvika onödigt tjat. Han la armarna runt Sebastian och tryckte honom närmare, om han kunde skulle han klämt ut alla dåliga tankar i Sebastians huvud, men det gick antagligen inte att göra det.
"Är du hungrig?" Adam visste inte varför han pratade lågt, men det kändes som att Sebastian skulle bli rädd om han gjorde något annat. Det tog en bra stund innan Sebastian nickade lite försiktigt. Att Sebastian var hungrig var inte så konstigt, man blev både trött och hungrig av att vara ledsen.
Adam ville inte släppa Sebastian men tillslut gjorde han det ändå, de kunde inte stå där hela dagen, även om det var att föredra.
"Kom" Adam la armen runt Sebastians axlar och gick ner i köket. Men det var inte ens dukat där. Självklart hade hon flyttat allt till det fina bordet i vardagsrummet bara för att Sebastian var där. Stefan verkade fortfarande inte vara hemma men det spelade inte så stor roll egentligen.
Adam tryckte ner Sebastian på en stol och satte sig bredvid, om det kunde räknas som det. Stolarna stod med så mycket mellanrum att det antagligen skulle gå och trycka in tå stolar till mellan dem. Det gillade han inte, när Sebastian satt så långt bort därför drog han stolen närmare fast Sebastian satt på den. Något som inte verkade uppskattas av Anna-Carin, enligt henne skulle stolarna stå mitt emot varandra så att allt såg symtriskt ut. Men Adam struntade faktiskt i det och petade maten mot Sebastian. Han visste inte riktigt vad det var, men det såg ut som oxfile med nått kladd på. Lite rosa i mitten med inte alldeles för rå. Perfekt med andra ord, en av Adams favoriter. Tim däremot höll på att bryta ihop när han såg att det var lite rosa, Adam fick rädda situationen och ställa Tims mat i mikron. Förhoppningsvis led inte Sebastian allt för mycket när han blev lämnad ensam i dårhuset, eller vardagsrumet. Det var på ett ungefär samma sak med den familjen.
"Vad har ni pojkar gjort idag då?" Adam svarade inte han petade bara runt i maten som vanligt. Det brukade bli så, oftast kunde han inte ens sitta still tillräckligt länge utan var tvungen att gå runt lite.
Anna-Carin väntade tålmodigt men Adam tänkte inte svara, de hade inge gjort något som hon skulle få veta i alla fall.
"Inget speciellt"
Adam tittade förvånat upp när Sebastian svarade som om det vore världens normalaste sak. Men lite tacksam över att han inte behövde hitta på någon lögn själv för att hålla sin nyfikna mamma borta var han.
Sebastian såg ut att vara på lite bättre humör när han satt där och tryckte i sig av maten.
"Men Adam du äter ju inget" Adam suckade, han hade visst glömt att maten skulle tuggas ch sväljas, men det blev så när han tänkte på annat.
"Nu när jag gjort din favoritmat och allt"
"Jaja" Adam stoppade lite potatisgratäng i munnen följt av lite sallad som råkat fastna på gaffeln. Anna- Carin såg väldigt nöjd ut när Adam för en gångs skull koncentrerade sig på maten. Det blev tyst runt bordet sen, ingen verkade ha något att säga, vilket var konstigt. Både Adam och Anna-Carin pratade nästan oavbrutet, men nu hade Adam inget att säga. Förmånga tankar flög runt i huvudet på honom, han bara satt där och åt mekaniskt av maten som snabbt minskade på tallriken. Då och då sneglade han lite på Sebastian som verkade ha någon sort tävling med Tim, de stirrade på varandra tills Tim började skratta. Då log Sebastian lite och fortsatte att äta. Adam blev varm i kroppen när Sebastian log, han var så söt när han gjorde sådär.
Adam sträckte på sig och gäspade när tallriken blev tom, han orkade verkligen inte mer.
"Adam ta mer, Sebastian äter ju" Hur den där lilla människan fick ner så mycket mat kunde han inte förstå, det såg ut som han inte ätit på flera dagar. Men han hade säkert ätit i skolan, även om det inte varit speciellt gott.
Efter en stund verkade Sebastian också ge upp med maten och sjönk en bra bit ner på stolen. Anna-Carin verkade nöjd över att någon uppskattade hennes mat. Det gjorde Adam också, det märktes bara inte eftersom att han blev mätt fortare än alla andra. Till och med Tim orkade äta mer än vad han gjorde.
"Tack för maten" Sebastian satte sig lite mer normalt på stolen, Tim satt mitt emot och gjorde fula grimager. Det verkade tydligen vara väldigt underhållande för Sebastian blev röd i ansiktet av att försöka hålla sig för skratt.
Adam ställde sig upp och drog Sebastian i armen så att de kunde gå därifrån. Sebastian följde villigt med upp på Adams rum igen.
"Seb?" Adam slängde sig i sängen och Sebastian hamnade i soffan. Han ville inte fråga för mycket, men han kunde inte låta bli att undra heller.
"Måste du typ droga?" Adam satte sig upp och flyttade sig till soffan han också. Det var inte hälsosamt med för mycket utrymme mellan dem. Inte enligt Adam i alla fall, och tyckte nog att det var han som ick bestämma det.
"Måste måste jag väl inte" Sebastian ryckte bara lite besvärat på axlarna och klämde upp sig ett av soffhörnen. Adam hade inte tänkt att ge riktigt så lätt, han kunde inte precis låta Sebastian komma undan. Därför flyttade han sig bestämt närmare även om han lyckats få stackaren att se helt förstörd ut igen.
"Varför gör du det då?" Adam gillade inte ens tanken på det men han kunde inte direkt hindra Sebastian heller. Det var upp till honom och Adam tänkte inte använda det mot Sebastian.
Sebastian vände ansiktet från Adam och verkade finna tapeten extremt intressant men efter en stun suckade han vände blicken mot knät igen.
"Jag gillar känslan av att inte känna"
Adam fick inte ihop det riktigt, han visste inte om det var möjligt att inte känna något. Men han kunde tänka sig på ett ungefär, som när drack så mycket att han blev känslodöd och gjorde vad som hellst med vem som hellst. Fast det kunde ändå inte riktigt vara samma sak, för han kände ju egentligen, han brydde sig bara inte om det förrän dagen efter när det var aldeles försent.
"Du dricker ju, enda skillnaden är att alkohol är laglit, fast inte för dig. Men det ä fortfarande lika illa" Sebastian verkade känna för att ställa sig upp ge Adam en predikan om allt som var farligt i världen, men han satt kvar.
"Seb, jag vill att du ska känna nått, även om det är dåligt" Det där kanske lät lite dumt, men vem visste vad han kunde hitta på om han inte kände nått. Sådant som var värre än att ligga ute i snön mitt i natten. Adam hoppade närmare och strök Sebastian lite över håret, det fick honom i alla fall att titta upp. Även om ögonen var något sorgsna tvingade sig Adam att titta in i dem, för de var väldigt fina.
"Jag känner nu" Viskade Sebastian och tittade ner igen. Adam la armarna runt Sebastian och lutade hakan mot hans axel.
"Jag vill inte, ingen får veta, jag är inte stolt över det" Sebastian mumlade så Adam kunde knappt höra vad han sa, bara vissa ord. Men det var inte så viktigt vad han sa egentligen.
"Jag vill inte" Sebastian upprepade samma sak flera gånger och skakade så kraftigt på huvudet att Adam befarade wiplashskada.
När Sebastian började gunga lite fram och tillbaka samtidigt som han gned handflatorna mot låren och ögonen fövandlades till klot började Adam bli lite orolig. Adam bara satt där och tittade en lång stund, han hade ingen aning vad man gjorde när någon såg ut att få en ångestattack. Det såg ut som att han snart skulle gnida sönder jeansen och under de där jeanstyget hade Sebastian antagligen lyckats bränna sig själv. Alla visste väl hur mycket jeanstyg skavde, och nu var det lite uppvärmt också. Om Adam skulle vara ärlig såg Sebastian ut som en mentalpatient inlåst i rum med vadderade väggar.
"Seb" Adam knuffade till Sebastian i sidan men inget hände, Sebastian fortsatte med sitt maniska beteende. Tillslut gjorde Adam det han inte borde göra, men det funkade på tv och då borde det funka i verkligheten. På Tim funkade det också, men det kanske inte var riktigt rätt att jämföra en efterbliven 6 åring med en 16 årigs ångestattack.
När Sebastian såg ut att sluta andas blundade Adam hårt och tog lite satts innan han gav Sebastian världens bitchslap. Adam vågade öppna ögonen på flera minuter, men tillslut kunde han inte dra ut på det längre. Hans blick möttes av Sebastians livrädda och tårfylda ögon, nu hade han säkert skrämt Sebastian också. Alla idéer var bra utom de dåliga, att slå till Sebastian var antagligen mindre bra. Men Adam var nöjd sålänge han andades igen, nu skulle han bara försöka att inte gå in på känsliga ämnen igen. Sebastian gned fortfarande händerna mot låren så Adam tog tag i dem och drog upp Sebastian på benen som verkade vara lite skakig. Adam var tvungen att hålla i honom ganska hårt så att han inte skulle sätta sig ner igen.
"Förlåt" Viskade han i Sebastians öra och hoppades på att Sebastian inte skulle vara mer rädd för honom. Det skulle vara ganska värdelöst, med tanke på att Adam inte var farlig alls.
Sebastian hickade lite och Adam trodde nästan att han skulle snyta sig i tröjan, men tillslut lugnade han ner sig lite.
"Vill du sova lite kanske?"
Sebastian stod där lelös en bra stund innan han backade ett par steg och tittade upp på Adam. Adam fick lite dåligt samvete för att han slagit till Sebastian och fått honom att gråta två gånger på samma dag. Han såg ännu mindre ut än vanligt, och han var inte direkt stor. Ganska slutkörd såg han också ut att vara, även om klockan var en bra bit från läggdags.
"Bara om du är där"
Adam kände hur han smälte som vax under en hårtork när Sebastian sa sådär. Han nickade och log lite.
"Kom så går vi och hittar en tandborste åt dig"
Det fanns faktiskt väldigt många bakterier där inne och när Adam varit vänlig nog att dela med sig av sina egna var det nog säkrast att göra så.
Adam la ena armen runt Sebastians axlar och gick mot badrummet, där spanade han in ett skåp för att hitta en tandborste som inte var begagnad. Om Sebastian fick en sådan föll hela konceptet, då kunde han lika gärna ta Adams.
Tillslut hittade en grön och vit som såg duglig ut, den gav han till Sebastian sedan gick han tillbaka till sitt rum och satte sig i sängen med fötterna lite utanför kanten. Han tittade på klockan säkert tio gånger och kunde inte låta bli att undra om Sebastian haft ihjäl sigsjälv där inne. Men tillslut kom han vandrandes som en Zombi och släppte kläderna på golvet medan han masade sig fram i ultrarapid med trötta ögon.
Sebastian kröp under täcket och använde Adams ben som kudde, det hade inte Adam något emot, även om Sebastian tog stryptag runt hans ben. Värre blev det när Sebastian vände ansiktet mot Adams magen. Det var lite väl lära kära delar som kunde få för sig att vakna till liv när läppar var alldeles för nära. Ingen hänsyn visad trotts att han hade byxor på sig.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Mp3 - 18 sep 09 - 01:55 | | ... kunde inte sluta läsa, helt enkelt <3 | | monstercow - 11 sep 09 - 14:44 | GE MIG MEEER!
Jag är beroende, jag erkänner... | | citronkakan - 10 sep 09 - 21:32 | | wiiiiiii! en massa kärlek på dom :D <3<3<3333333333333333333333 | Boegapa - 10 sep 09 - 15:43- Betyg:  | | MEN MIN SEB DÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅ T_T <33333333333333 | | saraarbast - 9 sep 09 - 22:46- Betyg: | Så himla bra!
Jag älskar den här novellen :) |
|
|
|
