Maja del 5 |
Adam hade sagt att Katarina Ungdomshem inte skulle ligga långt ifrån busshållplatsen, men när jag klev av var det så mörkt att jag knappt såg mina egna fötter när jag gick på gångvägen åt det håll som Adam hade sagt. Hur skulle jag hitta? Nästan alla gatlyktor var trasiga här, bara någon här och där lyste lite grann. Jag frös så jag hackade tänder och jag såg inte en ända människa någonstans. Klockan var säkert över tolv och jag var så trött att jag knappt orkade hålla huvudet uppe.
Solen lyste mig rakt i ögonen, jag satte mig sakta upp och gäspade stort. Det kändes som att jag inte hade sovit på flera veckor och jag frös så jag skakade. Jag satt på en bänk, en bänk som jag måste ha somnat på i natt. Jag kände mig äcklig och motbjudande och det ända jag ville göra just nu var att duscha. Men jag måste hitta Elias, för varje dag som gick kände jag på mig mer och mer att det var något som inte stämde med allt. Det var något som var fel, men jag visste inte vad. Det var lika bra att jag fortsatte leta efter Katarina Ungdomshem, här var det i alla fall ingen idé att sitta. Jag fortsatte på vägen som jag hade börjat gå igår. Efter ungefär 10 minuter kände jag att jag var tvungen att fråga nästa person jag mötte, Adam hade sagt att det inte var långt alls till ungdomshemmet från busshållplatsen och jag hade ändå gått en bra bit nu. Efter ytterligare ungefär fem minuter kom en gammal gubbe gående med en liten tax i koppel.
- Ursäkta, men vet du vart Katarina Ungdomshem ligger? frågade jag när han kom närmare.
- Katarina Ungdomshem? Ja, men det är en bit här ifrån, svarade han och gjorde en gest med handen mot det håll jag kom ifrån.
- Tror du att du skulle kunna visa mig var det ligger? frågade jag.
- Jo, jag ska ändå åt det hållet, så det kan jag göra, svarade gubben snällt.
Vi började gå, tysta. Han skrämde mig lite, han var inte lång alls, jag var längre och han hade inget hår på huvudet. Det ända som gjorde att jag inte sprang där ifrån skrikandes, var hans ögon. Han hade otroligt snälla, vänliga ögon. Dom liksom log mot en hela tiden.
- Vad heter din hund? Frågade jag bara för att bryta tystnaden.
- Stollen heter han, svarade gubben med ett skratt, han är en riktig stolle han!
Jag log ett försiktigt leende. Gubben stannade plötsligt utanför en stor byggnad, den såg ut lite som en borg.
- Här är det, sa han och såg riktigt nöjd ut.
Jag tittade mot ”borgen”, den skrämde mig. Höga väggar av sten, inte många fönster.
- Okej, tack så mycket, sa jag och började långsamt gå emot det som jag trodde var ytterdörren.
En stor port uppenbarade sig framför mig, den var nästan dubbelt så hög som jag. Jag tryckte ner handtaget och dörren gled långsamt upp. Det var helt tyst där inne. Efter hallen kom jag in i ett stort grupprum. Det stod flera soffor där inne, en tv, ett biljardbord, några datorer och ett soffbord.
- Kan jag hjälpa dig med något? frågade plötsligt en skarp röst.
Jag blev så förvånad så jag ryckte till. Bakom mig stod en kvinna i 30 års åldern. Hon hade långt blont hår uppsatt i en knut på huvudet och hennes ögon stirrade intensivt på mig.
- Eh.. ja, alltså jag letar efter en.
- Vem då?
- Elias Fredriksson heter han..
- Det finns ingen Elias Fredriksson är, svarade hon snabbt och bestämt.
Jag kände hur något inom mig började gnaga i min mage. Det kändes som något åt mig inifrån.
- Är.. är du säker på det? frågade jag tyst.
- Det är väl klart jag är säker! Jag jobbar här, svarade hon irriterat med betoning på jag.
Vad skulle jag göra nu, tänkte jag, vad skulle jag ta vägen? Och var är Elias om inte här?
- Men han ska vara här, försökte jag igen.
- Men lilla du, han är inte här, har jag ju sagt, vad är det du inte förstår?
Kvinnan lät riktigt irriterad och jag vågade nästan inte ställa nästa fråga.
- Har ni .. har ni ingen lista över vilka som bor här?
- Jo, det är klart! Svarade hon samtidigt som hon gav mig den mörkaste blick jag någonsin fått.
Jag såg på henne att hon redan visste vad jag tänkte fråga och jag såg också vad hon skulle svara. Jag vände mig om, här ville jag inte vara kvar.
- Ha en trevlig dag, ropade hon efter mig med sarkasm i rösten.
Jag slog igen porten efter mig. Tårarna började rinna, jag kunde inte stoppa dom. Jag satte mig på en bänk och tog fram min ipod.
Sleeping to dream about you and I'm so damn tired of havin' to live without you, but I, I don't mind…
Tårarna fortsatte rinna, i floder. Gnagandet i magen blev bara värre. Jag blundade, tankarna snurrade runt i huvudet på mig. Var är Elias? VAR är Elias? VAR ÄR ELIAS!? Jag förställde mig det värsta inne i mitt huvud och om möjligt så kom det ännu fler tårar.
|
|
|
|
