och önska att du aldrig funnits till |
En inledning till något jag bara måste skriva eller en fristående del, jag vet inte riktigt, tyck nåt!
Det är fest nästan varje helg nu. Tiderna när Joanna och Sandra satt i Sandras rum och åt popcorn och längtade efter den riktiga världen, den man drack sprit och hånglade med killar i, är för evigt förbi. Det är nu i nian det verkligen har kommit igång på allvar. Att det har gått så snabbt.
Ett under.
Nu kan de sitta hemma hos Joanna, i köket när hennes föräldrar är borta och verkligen förfesta, och ha någonstans att gå sedan, alltid har man det nämligen. Man ringer runt lite och jobbar man idogt så får man alltid napp. Ibland blir det fel, men för det mesta behöver man inte gräva så mycket alls. Det verkar vara fullt möjligt att alltid ha en fest att gå till, man behöver bara känna tillräckligt mycket folk så är man där.
Det är konstigt hur lite de visste tidigare, nu vet de allt. Sandra, Joanna och Gaby. De står framför spegeln och sminkar sig tillsammans, innan de ska gå. Sandra har satt upp det bruna håret i en hög tofs, luggen kammar hon åt sidan, ögonfransarna tyngs av mascara, det får inte vara för mycket bara, så man kan räkna ögonfransarna på sina fingrar typ, så får det inte vara. Joanna är nyblonderad med nysnattad rosa tröja som hon inte hunnit prova ännu, den sitter lite för tajt och visar lite för mycket mage. Gaby har alltid för mycket smink, på henne kan man räkna ögonfransarna, och hennes ögonbrynspenna är lite för mörk, man kan inte vara säker på att hon verkligen inte är ett emo, men hon är söt i alla fall, och väldigt smal. Och tillsammans är de oslagbara, bara bäst, klarar allt.
Så är det alltid i början av kvällen. De är oslagbara. Sedan går de till en fest, en tjej som går i åttan, Jossan heter hon eller något annat obetydligt, har fest. Hon har fest för det är enda sättet för henne att uppnå lite status, det är uppenbart.
Man går runt, liksom, pratar med alla som man vill prata med, fastän man inte kommer att hälsa i skolan på måndag, killarna raggar som bara den, allt de vill är att få någon ikväll. Och tjejerna raggar tillbaka, för alla vill skaffa sig ett hångel-cv som är långt.
Sandra står och pratar med Jossan, hon är ledsen, för hela hennes nedervåning är i ruiner, skinnsoffan har ett enormt brännmärke på armstödet, mattan framför är nedspydd. Sandra klappar henne på axeln.
”Det ordnar sig ska du se” säger hon.
”Nä, ser du inte?”
Jossan ser ut som att hon ska börja gråta. Sandra orkar inte ta hand om henne. De känner inte ens varandra.
Och det är där. Det är nu hon har kommit till punkten där allt vänder. Där allt det ljusa blir mörkt. Spriten börjar gå ur henne. Hon vet inte när hon kände så här första gången men kanske var det på ung nollåtta festen i somras. Det var världens fest, de var där med ett gäng, liksom, man ska gå ut med gäng, och oftast blir det inte så, det brukar bara vara de tre, Sandra, Joanna och Gaby men nu var de flera stycken, kanske sex, sju tjejer. Och de hade varit hemma hos Valle och förat innan så de var lite småfulla och allt var fantastiskt när de stod i kön och Valle skämtade;
”So many men, so little time.”
Och alla skrattade, för det var ju så, så himla mycket killar och de kände inte en enda av dem.
Så var det först, sedan hände något och Sandra kunde inte sluta gråta, hon bara grinade och grinade och grinade och de försökte trösta. Hon fick typ allas uppmärksamhet i alla fall, alla brydde sig om henne och Valle som är så himla erfaren sa;
”Det är sånt som händer ibland, gumman, snefylla kallas det.”
De tog med henne ut och satte henne i en taxi som hon fick betala med själv med sina sparpengar och följande morgon låtsades de allihop som om ingenting hade hänt. Och Joanna hade strulat med någon kille från Tumba eller något så det var såna saker de pratade om.
Och nu känns det likadant, lika tomt, men inte lika exploderande, mer likgiltigt som att inget är på riktigt. Så Sandra ser ut över förödelsen, där är Joanna och hon har hittat sin kille ikväll. Och där är Gaby och hon nöjer sig med hans lite fulare kompis.
Och de är verkligen inte oslagbara längre.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4) | Mjforever - 8 sep 09 - 19:40- Betyg:  | | Du skriver jättebra!! | | Fiiiaaas - 8 sep 09 - 18:44 | Fortsätt gärna :) den är jättebra, jag vill gärna läsa mer,
maila nästa del |
|
|
|
