min mammas kille ! -10 |
FÖRLÅT FÖR ATT DET HAR DRÖJT! SNÄLLA FÖRLÅT MIG! :(
Jag har skrivit om den här delen så jävla många gåner att
den nu suger :/ Förlåt jag har verkligen försökt att få
till den men det går typ inte :S Förlåt för det med. En bra
sak är att denna sugiga del är LÅNG! Längre än de förra
delarna :) TACK ALLA NI SOM LÄSER!
10
Med tiden blev jag och Sam mer oförsiktiga. Vi kunde ta en snabbis innan mamma kom hem, vilket betydde att vi hade ungefär en halvtimma på oss. Jag antar att vi blev mer självsäkra. Skammen fanns knappt där längre, jag lyckades intala mig att det inte var så fel trots allt.
Det tog slut med Nicke också, efter den där helgen hos honom gick allt utför. Jag bara väntade på att han skulle göra slut, och när han gjorde det, blev jag inte ens lite ledsen. Jag blev till och med glad.
Sam blev ännu gladare, han firade med att laga middag till mig en helg när Katrine åkte iväg till Umeå för att vara med i en ryggmärgstransplantation, tror jag. Vi åt klyftpotatis med marinerat kött. Efter det hade vi en underbar kväll i vardagsrummet, i soffan.
Jag sa allt till Bea, eller detaljerna beskrev jag ju inte direkt. Men vi gled som också ifrån varandra, hon blev väl less på att jag alltid pratade om Sam. Ibland på någon matte lektion kunde jag se i ögonvrån att hon tittade på mig, med sorg i ögonen. Som om hon undrade när jag skulle försvinna helt från henne. På fritiden var jag knappt med henne, jag var ju oftast hemma och väntade på Sam.
Men jag förstod att Bea inte skulle stå ut så länge till så jag frågade henne om vi skulle gå på stan efter skolan.
”Verkligen? Menar du det Minna?” frågade hon. Bea ville inte visa hur glad hon egentligen blev så hon sa det med en skeptisk ton i rösten.
”Ja, Sam kommer inte hem fören ikväll!” sa jag glatt. Jag kunde se hur glädjen i Beas ögon försvann.
”Vet du vad? Skit i det, jag har läxor att göra!” fräste hon och gick ut från klassrummet fast lektionen inte ens slutat.
Jag blinkade förvirrat, sedan kände jag tårarna i ögonen och torkade snabbt bort dem innan de förstörde sminket. Jag svalde flera gånger men det var lika trögt i halsen hela tiden. Jag kunde förlora Nicke, men inte Bea. Inte Bea.
”Bea förlåt!” skrek jag efter henne i korridoren. Jag visste att hon hörde mig men hon ignorerade mig totalt. Jag gick in på toaletten och lät tårarna komma. Dumma Bea, eller nej dumma mig!
Det var tomt hemma, tyst. Nästan för tyst, överallt kunde man se spår av mig och Sam. Spåren av mamma var ytterst få. Hennes stövlar i hallen och någon halsduk som inte tillhörde mig, lite smink inne på toan, en hårfön, och förstås hennes kläder inne i garderoben. Mina och Sams spår var mycket tydligare. Hans smuts sockar inne i ett hörn, en rakhyvel på handfatskanten, rakvatten, hans schampo i duschen, en t-shirt på en stol i köket, ett par till sockar i sovrummet, ett par kalsonger i mitt rum! Förfärat kastade jag dem i tvätt korgen. Jag mindes häromdan, vart hade mina trosor tagit vägen? Jag antog att Sam hade satt dem i tvättkorgen, han var inte lika grisig med underkläder som jag. Förutom alla de där sockarna överallt.
Jag gick in i köket gjorde en macka utan att tända några lampor sedan satte jag mig framför TVn. Ointresserad av det jag tittade på lät jag några timmar vandra. Efter tag gick jag in på mitt rum.
Jag hann knappt logga in på MSN fören Bea skrev.
// Bea U know // säger:
Herregud! Förlåt Minna!
mINNA U don’t know säger:
Nej! Förlåt mig! Jag är en störd fitta och jag hatar mig själv för resten av livet! FAN jag är ju helt besatt av Sam, snälla förlåt mig!
// Bea U know // säger:
Klart jag gör! Jag har fan PMS det är bara de! Jag överreagerade, kan jag komma? Jag känner mig så hemsk!
Jag tvekade en sekund, Sam skulle komma hem när som helst. Sedan sköt jag skamset iväg tanken.
mINNA U don’t know
Klart! Kom på en gång! Men må fan inte dåligt unge <3
Bea loggade ut utan att svara. Det skulle ta henne tio minuter att komma till mig. Jag suckade. Du måste spendera mer tid med henne, tänkte jag. Det ska jag, du kan inte umgås med Sam varenda dag. Han är din… Öh… älskare, nej du är hans! Du är din mammas killes älskarinna! SKÄMS på dig Minna!
Jag log lite åt mina egna konstiga tankar, sedan skämdes jag och gick iväg för att tända några lampor.
…
Kan det omöjliga hända? Det som verkar helt dolt kan ibland skymta till i ögonvrån. Ser du något underligt, undersök det närmare.
Det var en måndag morgon. Jag och Sam hade haft en underbar natt. Jag kunde känna hans läppar kvar på min heta kropp.
Klockan var runt sex på morgonen, en härlig tid. Jag lyckades lyfta Sams armar ifrån mig och smyga in på toan. Jag duschade snabbt och klädde på mig. Sam sov fortfarande och jag väckte honom.
Vi åt frukost i tystnad, vi behövde inte prata för att förstå varandra. Vi älskade varandra.
Skolan var lika seg som vanligt. Mamma hade fått ledigt i tre dagar och skulle vara hemma. En irritation hade omringat mig sedan i lördags när jag fick reda på det. Sam och mamma skulle vara orimligt kära. Det störde mig, MYCKET.
Bea och jag var bättre vänner igen. Hon pratade mer om sig och hennes snille Linus. Jag försökte lyssna, hänga med men tankarna snurrade ju hela tiden runt Sam, och hans underbara… Öh delar. Det började pirra i magen bara tanken på honom. Jag började små le för mig själv.
Jag kom hem efter skolan som vanligt, satte mig framför datorn och förberedde mig på tre oändligt långa dagar. Då skulle jag umgås mycket med Bea.
Jag gick till skolan och Sam till sitt jobb. I skolan levde jag lite som en zombie eller något liknande, jag svävade runt, lite väl för euforisk. Man kan inte vara lycklig hur länge som helst.
Dörren hemmar öppnades några timmar senare och högljudda röster hördes i hallen. Det lät också som om mamma grät. Jag flög upp ur stolen men frös vid dörren när jag hörde vad mamma skrek.
”Och du tror jag inte märker! Jag har sett hur du kollar på henne! Din äckliga MONGOLID!”
”Snälla Katrine! Det är inte som du tror!” vädjade Sam. Jag hörde hur mamma öppnade garderoben i hallen.
”JAG HAR ETT JOBB ATT SKÖTA! JAG KAN INTE VA HEMMA OCH VAKTA DIG HELA TIDEN!” röt mamma.
Mitt hjärta slog femtusen slag i sekunden, svettdroppar trängde fram i pannan och på överläppen. Det kändes som om det var hundratio grader i rummet. Jag hade handen på dörrhandtaget, handsvetten fick handen att glida runt lite grann. Vilken panik jag hade, jag kunde inte tänka, bara höra.
”Katrin…” upprepade Sam.
”Jag hittar trosor i dina fickor! Och sms på din mobil! TROR DU INTE JAG FATTAR?!” vrålade mamma. Hon hade börjat packa Sams saker.
Vad ska jag göra? Vad ska jag göra? Vad ska jag göra?
Tillslut bestämde jag mig för att gå ut till dem, vad annars kunde jag göra? Tårarna hade redan trängt upp i ögonen.
Mamma svängde om när jag kom ut.
”Minna, vems är de här?” frågade hon spydigt och höll upp mina trosor.
”Mamma…”
”Har du sett hans mobil?!” frågade hon ännu spydigare. Jag förstod ingenting. Jag brukade i och för sig smsa till Sam, men han hade döpt mig till Jennifer och jag han till Johan.
”Va?” frågade jag dumt. Och med tårar i ögonen och hjärtat i halsgropen fick jag plötsligt en väldig lust att skratta. Men jag höll mig såklart.
”Den där Jennifer!” fnyste mamma elakt och vände sig till Sam igen. Han stod i dörröppningen och såg på mig. Katrine slängde ner några saker till och när hon tittade på mig skakade Sam på huvudet, nästan osynligt. Hade han inte kollat på mig så hade jag inte vetat att det var med flit.
Jag kände hur en lättnad spred sig i kroppen. Mamma hade inte kommit på oss, hon trodde att det handlade om Sam och ”Jennifer”. Sam hade såklart valt samma namn som sin sekreterare, FAN!
Mamma hade packat färdigt på några sekunder.
”UT!” röt hon.
”Jag kan förklara!” pep Sam. Han lät så ömtålig och sårbar att jag ville gå fram till honom och lägga mina armar runt hans hals. Såklart höll jag mig för det med.
”JAG VILL INTE HÖRA!” mamma skrek högt. ”UT!”
Hon kastade väskan med kläderna på honom och trosorna också. Jag stod där som ett litet barn. Kanske jag bara är ett barn som inte vet vad hon skulle göra. Jag kände mig hjälplös.
…
Sam fick verkligen flytta ut, men våran hemlighet var säker. Han tog inte kontakt med mig alls efter han lämnat lägenheten. Sam svarade inte på mina sms, telefonsamtal, e-post och ringde inte upp när jag lämnade röstmeddelande.
Han hade övergivit mig.
Egentligen så vet jag inte varför jag ville ha kontakt med honom igen, eller jo. Jag saknade värmen, kärleken, ömheten och närheten.
Efter två månader, en onsdag eftermiddag, jag hade precis kommit hem från skolan, ringde det på dörren.
Det var Sam. Så fort jag öppnat dörren var han över mig. Hans starka armar som omfamnade mig, hans läppar på min hals, min mun, på min panna överallt. Och jag höll på explodera. Jag lyckades hoppa upp i hans famn så att jag hade benen runt hans midja medans mina läppar vandrade över hans ansikte. Våra tungor slog knutar om varandra, nästan i alla fall, våra munnar lämnade aldrig varandra. Köket var närmast, bara efter några sekunder satt jag på köksbordet medans Sam hetsigt slet med sin tröja, själv var jag snabbare. Tyget under mina händer gick nästan sönder. Mitt hjärta slog fort och vilt, min hjärna fungerade inte längre.
Sam trängde in i mig, hårt och jag pep till. Det var så länge sedan. Han började röra sig snabbare och ännu hårdare och jag klängde mig fast i hans axlar med mina naglar.
Allt gick mycket fort, men det var skönt. Sådär vuxet skönt men ändå på något sätt lite barnsligt. Det var förresten inte skönt, det var underbart, härligt, förträffligt. Ja… du fattar vinkeln.
Efteråt när vi som vanligt klädde på oss, såg Sam ledsen ut.
”Minna jag ska flytta.” viskade han.
Jag höll precis på att dra på mig min tröja men stannade. Tårarna trängde så fort ut genom ögonen att jag trodde att det inte var sant. Som tur var så skyddade tröjan mig från att Sam skulle se.
”Minna?”
”Mm…”
”Jag är så ledsen…” viskade han och drog ned min tröja. Han torkade bort mina tårar. ”Jag vet inte… jag kan inte göra det här, förlåt…” och med de orden gick Sam.
Jag satt kvar på köksbordet, hjärtat slog, ett slag, ett till. Jag förundrades över hur det orkade slå, det kändes som om den skulle sluta göra det. Eller nä, det verkade som om den skulle sluta slå. Bara sjunka ned i magen och skvalpa omkring där, livlöst. Jag kunde inte hejda tårarna som rann ner efter kinderna. Och sedan började jag lipa på allvar. Riktigt jävla ordentligt. Så ont gjorde det att jag tog tag i mammas lilla ljuslykta och hivade den i golvet. Jag skrek högt också, och slet mig i håret och hoppade ner från bordet och stampade i golvet.
HELVETES SATANS JÄVLA SAM! Skrek jag inne i mitt huvud, gång på gång. Han hade fått mig så jävla kär i honom så att det kändes som om han hade slitit ut mina lungor, mitt hjärta och mina njurar och gått iväg.
Jag sjönk ned efter köksskåpen tills jag inte orkade gråta något mer. Jag satt där ända tills jag slutade skaka, tills jag kunde andas normalt.
Det här är inte hela världen! Det här är inte hela världen! Det kommer ordna sig, det kommer att ordna sig.
Jag vaggade mig själv en stund, det kändes faktiskt som en liten tröst. En liten värme i allt det kalla, någat att hålla sig kvar vid. Jag nynnade de där orden i huvudet också, en hel del. Jag ville suga på tummen, lägga mig ner på golvet och låta någon annan ta hand om mig, men det gjorde jag inte.
Beslutsam reste jag mig upp, så här fick det ju inte sluta!
Sedan tog jag min jacka från hallen och gick ut. Sam kunde inte göra såhär, jag älskar ju honom!
Ute på den svala gatan ringde jag 118100 och frågade vart Sam bodde. Tydligen så bodde han på Stureplan 4. Det var bara sisådär fem kvarter så jag skyndade vidare. Var han inte hemma skulle jag vänta där tills han kom hem.
Men Stureplan 4 var tomt. Man kunde höra hur ringsignalen ekade där inne. Ändå stod jag där, med knappen intryckt och väntade. Det måste ha gått åtminstone tio minuter så kom en kille, man kalla honom vad du vill i tjugoårsåldern, inte äldre än trettio i alla falla. Han hade kort mörkbrunt hår och lite stubb, bara en lite tjockare tröja på sig. Ett par halvslinta jeans och hans blå ögon nuddade knappt vid mig när han kom ned för trappan.
”Sam flyttade ut i morse…” meddelade han i farten men stannade när han såg att jag grinade.
”Vad har hänt?” utbrast han och tog tag i min hand och slet bort den från ringklockan.
Jag skakade på huvudet och försökte pressa in klockan igen men han hindrade mig och jag satte mig nästan ner igen men han hindrade mig.
”Mår du bra? Hallå?” mannen skakade mig.
”Ja-jag… haaaatar ho-honom!” stammade jag gråtandes. ”Nä-nä ja ä-ä-älskar ju ho-honom!”
”Vem då?” frågade han. ”Sam eller?”
”JA!” fräste jag och försökte slita mig lös.
”Sätt dig ner, du ser lite…” började han men jag lyckades rycka mig ur hans grepp och rusade ut ur trapphuset. Ut på gatan. Sedan satte jag mig ner i en busshållsplats och bara satt där. Bara lät busschaufförerna stanna och sedan bli förbannade för att jag lurat dem.
Är det verkligen slut?
Är det verkligen såhär flera års kärleks spolas ner i avgrunden?
Som om det inte ens funnits?
Är det så lätt? Är alla jävla killar sådär?
Vad är det för fel på dem?
Vad ska jag göra?
Jag tog upp min mobil.
Till Bea:
Hjälp mig snälla.
DET HÄR VAR SISTA DELEN
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Zahara96 - 13 sep 09 - 18:40- Betyg:  | NEEJ!!! Inte sista delen :( Den här delen var superbra
precis som alla andra delar du skrivit i den här novellen.
Men jag blev lite ledsen att den var slut så snabbt :C
Mejla nästa novell!! -LÄNGTAR
Kram julia. | | thaNAMEisPSYCHO - 12 sep 09 - 23:46 | sistadelen :(
WÄÄÄH. underbart bra dock. som alltid :D<3 | | eraaijka - 12 sep 09 - 22:58- Betyg: | | galet bra asså :D | | SixTenxX - 12 sep 09 - 13:55 | | så sjukt bra. | | Fredriica - 10 sep 09 - 17:05- Betyg: | | Neeej;O inte redan. | | Sandra353 - 7 sep 09 - 18:22- Betyg: | Sista?
Neej inte sista. INte sluta så .Neej nej nej.
Du skiriver jätte bra, och jag lovar att jag älskar dig om det kommer fler delar :) | | lona_skriva400 - 7 sep 09 - 16:47 | VAFAN, SISTA!!!!????????????????:O:O:O:O:O:O
DU MÅSTE SKÄMTA, NEEEEJ, DU MÅSTE SKRIVA MER, SNÄLLLA, JAG DÖR,
SNÄLLA, JAG VILL VETA VAD SOMN HÄNDER, DU FÅR ALLA MINA PENGAR OM
DU GÖR DET, HAHA:P (har typ bara tjugo kronor:p)
MEN SNÄLLLLLLLLLLLLLLLLLLLAAAAAAAAAAAAAAAAAAA:O<33 3 | | Bolliz - 7 sep 09 - 16:47- Betyg: | DU KAN INTE SLUTA SÅ HÄR!!:O:O:O
Nänä.. Så här får det icke sa nicke sluta:O
Men du skriver * piip* bra..<3 Men kommer inte förlåta dig för det!
^^ | | faktisssss - 7 sep 09 - 13:22- Betyg: | VADÅ SISTA?
fan heller, skriv minst 5 till ! :o
och mejla! | | DickensLips - 6 sep 09 - 21:06 | | vaddå blir det ingen fler jooooooooo snälla skriv mer :DDDD | | saraarbast - 6 sep 09 - 19:42- Betyg: | Roligt att det kom en ny del, den var bra :)
Längtar tills nästa del =) | | littledreamer - 6 sep 09 - 18:15- Betyg: | Helt underbart fint skrivet!!
Fantastiskt att det äntligen kommit en ny del! Har verligen längtat efter den! :D <3
hoppas det inte dröjer allt för länge till nästa fantastiska del. Maila gärna när den är klar :D <3 | | kickan2212 - 6 sep 09 - 17:17- Betyg: | bra! :D
mejla nästa om du kan :D | | Anlo - 6 sep 09 - 17:14 | | jätte bra!!:D mejla nästa!:D | | VeraLing - 6 sep 09 - 17:13 | Ojdå, om ni hade läst bloggen så hade ni vetat det här:
Det här var sista delen :S
Jag vet att den slutar skitdåligt, men det är sista delen
jag jobbar på en ny novell :P | | Tinaah - 6 sep 09 - 17:03 | bra! :D
skriv mer nu :D |
|
|
|
