konsten att vara stark... |
det här blir min första riktiga novell, jag skrev en förut
men den fick ingen fortsättning, den här novellen kommer jag försöka
göra i många delar, så om ni vill läsa och höra fortsättningen
sen så måste ni kommentera annars äre väll ingen mening med
att jag skriver.
Jag sprang och sprang, det kändes som att jag sprang i en evighet.
Men till min besvikelse så hade jag bara hunnit en liten bit in i
skogen brevid skolan.
Hur kunde allt bli så fel? Det var något jag frågade mig själv om
nästa varje dag.
Förlåt, ni ska alla få det från början.
Dagen började dåligt ( som vanligt ) med att jag försov mig...
-Upp med dig!, vrålade min pappa utifrån köket, mitt rum låg just
mittemot köket så det hördes ganska bra.
-Du behöver inte skrika hela tiden!, snäste jag tillbaka
-Inte den tonen tack!, sa han samtidigt som han kom inrusande till mitt rum
-Ut från mitt rum!
-Håll käften jävla hora det är min lägenhet du säger inte åt mig vad
jag ska göra och inte göra.
-somomduenskanbetaladen, mumlade jag knappt hörbart.
-vad saru!?
- Inget, skyndade jag mig att säga.
- Jag hörde nog allt!
Sen avslutade han "samtalet" med ett slag rakt över näsan.
-Vad fan håller du på med?
Det var min storebror Simon som kom till undsättning.
-Jag lär min dotter lite vett!
-vett?, du är ur vettet är ett som är säkert, hon är tjej och bara
fjorton år! hur kan man sjunka så långt!
-In i köket med dig, röt Tommy till honom
( Tommy är min störda pappa )
Jag förstod exakt vad som skulle hända, samma sak som har hänt nästan varje dag
i tre års tid.
Jag hörde en smäll och sedan blev det tyst.
jag förstod direkt att han hade tagit käppen, han slog nästan alltid simon med den
först i magen och sedan över ryggen.
Jag kravlade mig ur sängen och gick ut till köket, Simon var inte där, jag antog att
han har gått tillbaka till sitt rum.
Så jag gick dit och knackade på.
-Kom inte in!, nästan skrek han.
-Det är bara jag, sa jag försiktigt.
-okej, det är lungt, förlåt Alice.
Alice är som ni kanske förstått redan.
Jag fortsatte in i hans rum och satte mig brevid honom i sängen.
-Du hade inte behövt...
Mer han jag inte säga förens han avbröt,
-Det är lungt, han får inte röra dig vet du väll!
sa han och gav mig en av hans bamsekramar som jag älskade!
-Fan.., jag kommer sent till skolan, igen!
-Det är lungt, jag kan sjucha dig till skolan,
Simon gick i Nian, våran mamma drog för tre år sedan när han gick i sexan,
Hon hade lämnat pengar undangömda på ett konto så vi skulle kunna köpa kläder m.m
Simon hade tagit sin del för att köpa en moped och mopedkörkortet, och jag har mest
slösat pengar på kläder,smink och småsaker.
-Tack brorsan!
-det är lungt.
jag skyndade in i mitt rum för att sminka mig och fixa håret, Tur att min långa sned-
lugg täckte över mitt öga där jag fått värsta smällen, det mesta gick att sminka över
Det tog 20 minuter till skolan med mopeden, med skolbuss tog det cirka 30 minuter.
själv gick jag i sjuan och han som sagt i nian, Vi tog sällskap en bit tills jag såg kajsa,
Min bästa kompis. och även den enda kompis jag hade, ingen var särskilt snäll mot mig
jag har ingen aning varför, det var oftast "gänget" som gav sig på mig, i gänget så ingick
Wille, Han var starkast och dummast, Sara, Willes tjej, en snobbig fjortis som alla killar
tycker är urläcker, Hennes bästis Maja och hennes kille som heter Peter.
Sist men ABSOLUT inte minst så var det Mike, han är från england och super dum! han är snygg, men ruggit stark!
och snabb, har aldrig lyckas smita undan dom. den enda som jag har sett som är snabbare och starkare är min
storebror, men eftersom att han inte vet om att jag är " mobbad " i klassen så
kan inte han göra så mycket för mig i skolan.
Men hur som helst, vi sa hejdå och jag gick till Kajsa och vi tog sällskap resten
av vägen,
Fast vi hade skåp på olika ställen så vi skildes snabbt efter att vi träffats.
- ses sen bby! sa hon och gick mot sitt skåp. jag fortsatte ner i källaren och hoppades
på att DOM inte skulle stå och vänta på mig där nere, men vad trodde jag?
såklart att dom stod där, som varje morgon.
Jag fortsatte fram till mitt skåp och låssades inte om dom där dom stod och kollade på mig.
-HAHA, kolla! Horan har vågat ta sig till skolan, Det var självklart Wille som drog
den första kommentaren.
Tystnad...
-Men svara då din jävla bitch! Maja hade kommit längre fram mot mig och kollade på mig samtidigt som hon sa det,
Jag svarade fortfarande inte, då kom Mike, han som är helt klart värst
-Vafan svarar du inte för!?
-Jag vill inte!, svarade jag nästan skrikande.
-Håll käften sa Wille följt av ett slag rakt mot ansiktet, jag sjönk ner på golvet och
han sparkade mig jätte hårt i magen så jag knappt fick någon luft,
sen en spark över ryggen och
sen gick dom.
Jag orkade inge mer så jag drog därifrån
Jag sprang och sprang, det kändes som att jag sprang i en evighet.
Men till min besvikelse så hade jag bara hunnit en liten bit in i
skogen brevid skolan.
Hur kunde allt bli så fel? Det var något jag frågade mig själv om
nästa varje dag.
Nå, vad tycks?? kanske inte den bästa men, ska jag fortsätta??
|
|
|
|
