[Yet, untitled] |
"Vill ni vara snäll och komma till saken nu, jag är idel öra.” Hans röst var len men det fanns även något otåligt i den. Hans andedräkt var het mot min nacke. Hade jag haft mina händer fria hade jag slagit till honom. Hela kroppen värkte efter omgången han gett mig.
”Men jag vet ju ingenting!”
Jag hade lekt för länge med hans tålamod, han drämde näven i bordet.
”Det vet du visst!” röt han till och tryckte upp mig mot väggen.
Med bakbundna händer kunde jag inte göra mycket till motstånd.
”Jag skulle kunna krossa din skalle om jag kände för det, men det tänker jag inte göra. Åtminstone inte nu.” De grova händerna hade ett rejält tag kring min hals och jag började få andnöd. Jag kippade efter luft och sprattlade i hans grepp.
”S-Släpp mig… annars får ni aldrig v-veta.”
Det kom spontant och jag hoppades att han skulle tro på det.
Greppet kring min hals lossnade en aning. Han grymtade till. I nästa sekund hade han släppt taget om mig och jag föll handlöst ner mot linoleumgolvet. Jag började inse hur hjälplös jag var utan mina armar.
En spark i mellangärdet och jag kippade efter luft igen. Han drog upp mig från golvet och satte vårdslöst ner mig på stolen.
Liksom för att lugna ner sig tog han upp ett cigarettpaket. Febrilt försökte han tända cigaretten gång på gång utan att lyckas. Ännu en grymtning. Jag kände suget efter att få dra ett djupt bloss men sa inget. Vem visste vad han då skulle göra med mig, trycka cigarettfimpen mot min hud?
Jag betraktade rökmolnet som steg upp mot taket.
Rummet var upplyst av två taklampor med mycket dåligt ljus. Blicken svepte längst med väggarna och jag fick en klaustrofobisk känsla. Jag har aldrig tyckt om trånga utrymmen.
”Svara mig!” Än en gång drämde han handen i bordet.
”Jag var ju bara sändebud, jag vet ingenting. Tro mig.”
Han skrattade högt och föraktfullt.
”Det vill du va?”
Slaget mot mitt ansikte kom oanat och det knakade till, han hade lyckats knäcka mitt näsben.
Blodet rann långsamt ner för min överläpp och fläckade ner min skjorta. Den blev mer och mer röd än ljusblå.
Jag trodde att det skulle fortsätta där, att fler slag skulle hagla ner över mig men han rörde mig inte igen. Dörren hade öppnats på glänt och jag fick syn på ett par svarta, högklackade skor.
”Vi ska inte döda honom, bara lära honom en läxa.” Den kvinnliga rösten var hes och fötterna rörde sig närmre åt mitt håll.
”Du kan verkligen inte följa order, Dave.”
En fnysning.
”Begriper du inte att jag var tvungen? Annars hade råttan fortfarande hållit tyst.”
Jag vinklade huvudet uppåt, ytterst försiktigt, och fick syn på kvinnan framför mig.
Hon var vacker med skarpa drag. Nästan skräckinjagande. Ändå fann jag henne attraktiv.
”Se som han glor på dig, Ruth.” Mannen, vars namn tydligen var Dave, hånflinade mot mig.
Kvinnan, Ruth, fäste blicken i mig. Med en suck tog hon upp en näsduk ur sin ficka. Fortfarande med blicken fäst på mig tryckte hon näsduken försiktigt mot min brutna näsa.
”Du kan lämna oss nu, Dave. Säg till Philippe att han inte kommer få ut någonting av det här.”
”För i helvete. Ruth. Du kan inte mena allvar.”
”Lämna oss, jag sköter det här.” Dörren slog igen bakom honom.
Ruth kvävde ännu en suck och satte sig på bordskanten.
”Vet du vad du har gett dig in på, grabben?” Hon synade mig uppifrån och ner.
”Jag tror det?” Hon gjorde mig osäker. Var det en del i hennes plan?
”Hur gammal kan du vara? Sjutton?” Jag fnös till och ännu mer blod fläckade ner min skjorta.
”Jag har faktiskt fyllt nitton.”
Ruth skrattade, men det var svårt att veta om det var hånfullt eller mer sympatiskt.
”När jag var i din ålder trodde jag att jag var smart som anslöt mig till den här organisationen.”
Varför berättade hon det här för mig?
”Klart man vill ha lite spänning i vardagen. Komma bort från det trista vardagslivet. Varför inte agera springpojke för en schysst summa pengar?” Ruth gick fram till mig igen. Hon drog med handen över min kind och log.
”Du har inte ens fått någon skäggväxt.” Hon vinklade huvudet på sned. ”Var det såhär du ville ha det?”
Varför hånade hon mig på det här viset?
”Du… Ruth, jag vet ingenting. Allt jag skulle göra var att lämna det där kuvertet.” Jag försökte undvika hennes blick men hon höll fast mitt ansikte mellan sina fingrar.
”Det är på grund av snorvalpar som dig som vi får problem. Du och alla andra idioter som tror att de vet vad de handskas med.”
Jag lade märke till hennes vänsterarm som försvann bakom ryggen. Innan jag visste ordet av det hade jag en pistol tryckt i sidan. Tänkte hon verkligen skjuta mig? Var hon kapabel till ett sådant dåd? ”Ruth… Du tänker väl inte, jag menar… snälla?” Min blick flackade från höger till vänster och tillbaka på Ruth igen.
Hon hade rest sig upp och ställde sig bakom mig. Nu hade jag ingen kontroll längre, jag kunde inte se hennes ansikte eller vad hon tänkte göra med mig.
”Nicolas” viskade hon med läpparna tätt mot mitt öra. Hennes andedräkt var het. Men till skillnad från Daves så var hennes behaglig att känna mot huden.
”Vi skulle aldrig ha kontaktat dig, det var ett stort misstag.” Hennes hand slöt sig kring min axel. ”Och misstag gör man inte mer än en gång.” Jag svalde hårt.
Ett skott avfyrades. Mer än så behövdes det inte.
”Bryt!”
Lamporna i taket tändes och jag öppnade ögonen. Rummet jag befann mig i hade förlorat den klaustrofobiska känslan. Nu kunde jag bara se studion.
”Bra gjort idag! Den här scenen behöver vi inte ta om mer. Ni prickade den!”
- The End
(Låt oss säga såhär; Jag skrev den här novellen på begäran av min svenskalärare.
Vi läste en annan novell och skulle därefter välja en mening vi tyckte var speciell etc.)
"Vill ni vara snäll och komma till saken nu, jag är idel öra.” är taget ur "Författningen" av Håkan Nesser.
|
|
|
|
