Midsommar magi – Näcken i bäcken del 2 av 2 |
.
Han tittar upp och ser på mig som om han hört vad jag viskat och jag rodnar. När jag möter hans blick igen ler han mot mig och jag känner hur jag förlorar kontrollen över min kropp och börjar gå ut i bäcken. Strömmen drar i mig och jag trillar nästan när jag trampar snett på en slemmig sten men hans blåa ögon och hans magiska musik drar mig mot honom.
Han stryker mig över kinden och jag sluter ögonen i ren extas.
– En ny liten leksak, viskar han för sig själv, det var länge sedan sist.
Jag vill så gärna luta mig fram och kyssa honom men det är något inom mig som håller mig tillbaka. Först kan jag inte riktigt sätta fingret på vad det är men sedan inser jag vad som håller mig tillbaka och insikten får mig att frysa till is inombords.
Han andas inte. Han är helt kall och död. Hans hud som nyss såg så varm och rosig ut är kall och skiftar lätt i blått. Jag försöker släppa hans hand men greppet, nyss så kärleksfullt har hårdnat.
– Dansa med näcken i silverbäcken, viskar han i mitt öra och jag kan inte låta bli att smälta inför hans ord.
Hans leende får mig att glömma hans döda kropp, kalla hud och hårda grepp och jag låter honom föra mig med sig ner i bäcken. Det är djupare en vad jag trodde och snart går vattnet mig till midjan men det verkar inte bli djupare så jag följer villigt med honom när han med lätta steg fortsätter gå med bäckens strömmande vatten. Han skrattar och drar mig till sig. Halvt dansande låter vi strömmarna föra oss med sig och min rädsla är helt borta. Vattnet lyder hans minsta vink och under hans magiska fingrar spelar den den vackraste symfoni tänkbar endast för våra öron.
Bäcken flyter fram genom den gröna skogen och först tror jag att jag inbillar mig det men när jag ser en ring med älvor som dansar i en glänta kan inte längre avvisa skepnaderna jag sätt skymta förbi i skogen som fantasifoster.
Jag drar efter andan och ser förundrat på de vackra, spröda varelserna som på lätta fötter trippar fram i den vackraste dans jag någonsin sett. Deras pärlande skratt är som en luftburen berusning och jag vänder mig mot näcken som fortfarande håller mig i sina armar och vi ler mot varandra. Jag är nästan på väg att säga något i stil med ”jag har aldrig sett älvor tidigare” men jag hejdar mig i sista stunden när jag inser att ord skulle bryta magin. Istället fortsätter vi vår färd i ett lite långsammare tempo.
Vi kommer djupare och djupare in i skogen och tillslut mynnar bäcken ut i en stor skogstjärn. De höga granarna står som väcktare runt det spegelblanka vattnet och känslan av träden som tornar upp sig framför mig ger ett oerhört mäktigt intryck.
Jag vänder mig mot honom mållös inför den storartade synen och han drar mig hårdare intill sig och vi förenas i en kyss men så fort hans läppar nuddar mina kommer faktumet att han är död mig påträngande nära. Jag vänder bort huvudet och när jag ser på honom igen möts jag av en sårad blick.
– Följ med mig, säger han lågt och sträcker ut sin hand mot mig, följ med dit ner.
Vi tittar båda mot den svarta tjärnen och när han inser att jag inte tänker ta hans hand ler han sitt allra vackraste leende.
– Ta min hand och följ med mig. Bli min prinsessa! viskar han och stryker mig över kinden.
– Jag kan inte bli din prinsessa, säger jag och förvånas själv över hur stadig min röst låter trotts att jag darrar inombords.
Med mina ord hårdnar hans blick och jag inser att jag i hans ögon inte har något val. Desperat letar jag i mitt huvud efter en utväg. Hur ska jag få honom att låta mig gå och allra längst in i min hjärna den lilla rösten som försynt på pekar att jag inte vill att han ska låta mig gå men skräcken för dödens iskalla grepp håller den tillbaka.
– Jag kan inte bli din prinsessa men jag kan göra dig till mer än prins, säger jag och återigen förvånas jag av styrkan i min röst.
Mina ord verkar väcka hans intresse men han avvaktar och betraktar mig bara misstänksamt. Jag tar kransen av blåklockor, guldregn och förgätmigej som hela kvällen prytt mitt huvud och håller fram den mot honom.
– Med den här bladkronan kan jag förvandla dig från prins till kung, säger jag andäktigt.
Han tvekar och betraktar min härjade midsommar krans. Den har under kvällens lopp börjat hänga ganska mycket och den har blivit avsevärt glesare där blad och blommor fallit av men tråtts det ger den med sitt guld på blå botten ett majestätiskt intryck.
Efter en långtids tystnad böjer han sig tillsist framåt.
– Låt gå, säger han och jag placerar med en suck av lättnad kransen på hans vackra lockar.
Jag låter mina fingrar kamma igenom hans hår en sista gång och när han åter rätar på ryggen ser han onekligen ut som en kung.
– Då skiljs vi åt du kung av alla vatten, säger jag på ett så högtidligt vis jag kan så att han ska känna sig som en kung och hålla sin del av avtalet.
Han verkar ta på sig sin roll som kung ganska snabbt för han ger mig bara en avmätt nick som avsked men precis när jag ska vända mig om och börja min vandring upp längs med bäcken hejdar han mig.
– Snälla, säger han och det märks att han försöker att inte låta desperat, om du ger mig en enda kyss till ska jag se till att du kommer oskadd tillbaka. Han vänder sig mot vattnet och busvisslar. Jag spanar ut med den blanka ytan och när en svart ardennerhäst springer upp ur vattnet får jag en chock. Ordet bäckahäst far förbi i mitt huvud.
– Han kan bära dig hela vägen tillbaka… om du ger mig en sista kyss.
Jag tvekar, rädd för att han inte ska vilja släppa mig igen men löftet om en säker återfärd gör att jag tystar mina rädslor.
Istället för att svara luta jag mig fram och ger honom en djup kyss. Hans dragningskraft är lika stor som innan och jag får riktigt kämpa för att tvinga mig själv att släppa taget om honom.
Jag ser på honom där han står, ögon fortfarande slutna men han möter snart min blick och vi ler mot varandra i en magisk gemenskap.
Han lyfter med starka armar upp mig på hästens rygg och med hans avskeds fraser fortfarande ringande i öronen börjar hästen att springa. Hästen är precis som bäcken och i en flytande och strömmande gallopp färdas vi snabbt genom skogen. Dess rörelse är sövande och framåtlutad över dess manke somnar jag tungt.
Jag vaknar först igen när vi närmar oss skogsbrynet. Festen jag övergivit timmer tidigare verkade ha utvecklats till en lyckad kväll och alla festdeltagare verkade skråla ikapp till LadyGagas sång Poker Face. När jag stiger av det enorma och eleganta djuret skäms jag lite för deras osmaklighet. Som om bäckahästen förstått mina känslor frustar han till som en fnysning och ger sig av inåt skogen.
Jag börjar gå över ängen mot partytälten men stannar plötsligt. En känsla jag aldrig känt tidigare och ett beslut starkare än något annat jag tidigare fattat slår snabbt rot inom mig.
Bestämt vänder jag den högljuda midsommarfesten ryggen och börjar gå mot skogen igen.
Skogen och dess väsen.
Ett mysterium.
Ett mysterium jag nu är en del av.
Fin
|
|
|
|
