Tiger, tiger |
Hans mörka ögon mötte mina för ett par sekunder, de få sekunder vi hann se på varandra innan hans herre beordrade honom att lämna rummet. Det tog ett tag innan han vände bort blicken från mig och lämnade rummet. Jag såg efter honom när han lämnade mig där - ensam och underlägsen. Hans sätt att röra sig på var smidigt, kanske till och med kraftfullt.
Varför slog han inte tillbaka istället för att lyda? Han måste vara mycket starkare än sin härskare, men han var mer lik mig – rädd för att slå tillbaka utifall det inte gick som man hade planerat.
När han lämnat rummet såg jag hans ansikte framför mig, dom vackra linjerna, dom mörka ögonen, som om han såg rak igenom. Efter det hann jag inte tänka så mycket det fanns inget jag kunde göra för att hjälpa honom och inget han kunde göra för att hjälpa mig.
Den kändes konstigt att veta att han gått igenom precis vad jag gick igen nu. Men jag förstod ändå inte vad dom hade gjort för att få honom att lyda på det sättet, fått honom at inte ens ifrågasätta.
Det var senare som jag förstod varför, han hade behövt hjälp. Den där natten när dom trott att jag gett upp hoppet om att komma därifrån, natten han hade stått utanför dörren. Han måste ha väntat i timmar på att jag skulle öppna den – hoppats at det skulle vara innan det var för sent.
ett rispande ljud mot stengolvet av någonting vasst under hans fot hade väckt min uppmärksamhet.
När jag öppnat dörren hade han stått där och sett på mig med sin genomträngande blick ett par sekunder innan han gick in i rummet. Av någon anledning var jag inte rädd, även om han lydde sin herre så fans det ingen det ingen anledning för honom att skada mig. Jag visste att han inte skulle göra det. Jag betrakta hans vackra kropp, som om han var menad för någonting annat än att vara inspärrad här – som om han var menad att slåss för friheten. Det var inte för än senare jag fick veta att det var därför han behövde mig, han behövde någon som förstod utan att han behövde förklara – någon som kände likadant.
Det tog oss flera timmar att ta oss ut ur palatset. Varje steg var genomtänkt och planerat – som för att vara säkra på att inte dra till oss uppmärksamhet. Vakterna som hade hand om palatset på nätterna var inte särskilt vaksamma men desto mer villiga att använda vapnen dem tilldelats. Palatset var stort och vackert och gjorde det svårt att tro att mannen som bodde i det hade ett hjärta av granit och en vilja som var sjukligt stark.
Under tiden vi flydde från palatset – när vi smög fram genom de gångarna vi kunde ta – betraktade jag hans muskulösa kropp i smyg, såg ur musklerna ständigt spelade under skinnet och plötsligt såg jag något jag inte sett tidigare – hela hans kropp var full av ärr. Både långa och smala – som skärsår – och korta tjocka och nästan runda.
Det tog oss flera timmar att ta oss till porten, tysta och försiktiga och han väntade på mig - lungt och sansat som om han visste hur nervös jag var. Och det gjorde han säkert, jag tror han läste mina känslor - tankar - som en öppen bok. Det fanns inga behov av komunikation mellan oss allt var glasklart.
Jag gav honom en blick innan jag klättrade ut genom det lilla fönstret bredvid porten. Det var nästan så litet att jag fick anstränka mig när jag skulle ta mig ut på andra sidan och med en duns landade jag på marken.
mer hann jag inte. En hand las för min mun. Det var inte förrän då det slog mig vad dom verkligen tänkte göra med mig, att dom snarare hoppats på ett rymmningsförsök.
Det hade bara tagit några sekunder för min käre vän att ta sig ut genom fönstret och jag förundrades över att han lyckades få bort vackten från mig utan att jag kom till skada. Han var så vig, så vacker, jag ville till och med kalla honom fulländad.
jag satt orörlig med hans huvud i mitt knä och lät fingrarna strycka över hans huvud, nacke och skuldror. försiktigt rörd jag vid hans ansikte. pälsen var tovig av torkat blod och han hade redan dragit sitt sista andetag. Hans gyllene päls var tovig och skadad och runt oss låg vackterna som upptäckt oss. Han hade varit snabb med ett röja dem ur vägen.
trotts att han var död kunde jag inte bara lämna honom där. hur skulle jag kunna lämna honom efter allt han gjort för mig? utan ett ord, utan ett leende, vi hade förståt varandra. jag suckade lutade mig ned mot honom och gjorde precis vad som föll mig in.
Stora pärlblanka droppar föll ner i hans en gång så vackra och gyllen päls.
- Tiger, tiger...
|
|
|
|
