"New Dawn" |
Sakta men säkert började små silverfärgade droppar falla från den
mörkt gråa himmeln. Jag hade suttit här ute ensam större delen av
dagen. Inte för att jag inte gillade sällskap utan för att jag kände
att jag behövde vara ifred. Det var som om det fanns en mur mellan
mig och omvärlden, en genomskinlig men ogenomtränglig mur som skiljde
mig från dom. Det var som om jag såg allt som en film och alltid
visste vad som skulle hända innan dom förstod det själv. Men det fanns
vissa blanka fläcka, i mitt fall var det att jag inte kunde se vad som
skulle hända mig själv, alla andras framtider var glasklara, som om
jag hade facit i hand men inte när det kom till mig själv.
Jag skrapade med foten i leran under gungan jag satt på. Det hade regnat i
flera dagar lite till och från och jag visste att mormor inte skulle bli
glad över att jag kom in alldeles lerig idag igen.
Dom små dropparna blev större och det såg nästan ut som bomber när dom slog
i backen, som om den blöta jorden kastade sig ur vägen för att undkomma…
”Loretta?”
Jag kollade förvånat upp och kastade en blick mot huset utan att se vem
som uttalat mitt namn.
”Loretta?” den här gången vände jag blicken åt rätt hål. Den unga killen,
eller mannen, som kollade på mig kändes bekant på något vis, som om jag sett
honom förr.
”Vem är du?” frågade jag lugnt, han var nervös, det var någonting i hans väsen
som inte kunde slå sig till ro. Varför? Det visste jag inte men blicken han gav
mig var obeskrivlig, som om hans mörka ögon glödde av lycka men ändå som att s
e på mig orsakade honom smärta.
”Så, det är verkligen du…” hans röst darrade en aning då han uttalade orden, han
verkade upprörd.
”Och vem är du då?” frågade jag en aning skeptiskt. Vem var han och hur visste
han vem jag var, vad jag visste så hade jag aldrig träffat honom men tanken på
att han verkade bekant hade etsat sig fast i min hjärna.
”Det spelar ingen roll…” mumlade han och vände sig om för att gå.
”Det spelar väll roll!” Fräste jag och flög upp från gungan. Hur vågade han bara
komma och säga att han visste vem jag var utan att ens säga sitt namn?
”En helt främmande man kommer och säger att han vet vem jag är utan att ens ge mig
ett namn? Det är ohövligt!”
Han vände sig om mot mig igen med ett svagt leende.
”Sadirr, Du kan hälsa din mormor att jag tittade förbi en sväng.” sa han sakta och
jag kunde ana en viss glädje i det han sa. Dock hade han inte hjälpt mig, jag var ännu
mer förvirrad nu än innan han besvarat min fråga. Borde jag veta vem han var? Och hur k
unde min mormor veta det?
(Början på en novell jag kört fast i. är tacksam för tips.. Dock vill jag inte ha en
massa påpekanden om stavfel, jag förhöra att min stavning är kass för jämnan och rår inte
för det)
|
|
|
|
