Prolog - Vad vore jag utan dina andetag? (HPFF) |
Det här är en kärlekshistoria. En historia om förbjuden kärlek. Kärlek, som för enkelhetens skull, borde undvikas, borde glömmas bort. Men vem kan glömma, när kärleken hela tiden tränger på. Hela tiden envisas med att fylla varje vrå av ens tankar, göra knäna svaga och tvingar en att bita hål på underläppen för att inte skrika rakt ut.
Starka är förälskelser, oundvikliga och oförglömliga när dom väl fått fäste.
Det här är en historia om en flicka och en pojke. Eller Flickan och Pojken rättare sagt.
Flickan som hör till elevhemmet Slytherin. Flickan som har höga krav på sig, krav i skolan, krav att hitta rätt vänner och rätt pojkvän, krav att bli dödsätare. Flickan som alltid klarat av dom här kraven, men börjar trasas sönder mer och mer. Flickan med midnattsblåa ögon och blåsvart hår.
Pojken som hör till elevhemmet Gryffindor. Pojken som aldrig har behövt uppfylla några krav för att bli älskad. Pojken som tycker att vänner och familj är det allra viktigaste. Pojken med luggen ner i dom varma bruna ögonen.
Flickan och Pojken som alltid har varit ovänner men, utan att kunna undvika det faller hopplöst förälskade i varandra.
Men det är som sagt en historia om förbjuden kärlek.
Det finns nämligen också en pojkvän med stålgråa ögon som blir farlig när han inte får som han vill och våldsam när hans flickvän går emot hans vilja, en mamma som för länge sen bestämt hur hennes dotters liv ska bli, en syssling som redan är dödsätare, vänner som inte kan förstå sig på hur man kan älska en flicka från Slytherin. Och så finns Voldemort, som hela tiden kastar sin skräckinjagande skugga över trollkarlsvärlden och lockar fram både det bästa och sämsta hos människor, trasar sönder familjer och skapar fiender till och med på Hogwarts.
Det är därför det vore enklast för Flickan och Pojken att glömma varandra. Att fortsätta med sina egna liv på skilda håll, hon i Slytherin och han i Gryffindor. Flickan heter Claramay och Pojken heter Michael och deras förälskelse har fått ett så starkt fäste att den kanske aldrig släpper. Det var oundvikligt, och nu lönar det inte längre till att kämpa emot.
Minnen från Höstterminen:
En kall novembernatt i en glänta i den förbjudna skogen stod det en pojke och en flicka och kysstes så som dom aldrig kyssts förr. En silverorm och ett gyllene lejon. Dom var aldrig menade att kyssas och skulle troligen aldrig mer kunna göra det, för allting i deras liv talade emot det.
”Jag har inte kunnat sluta tänka på dig.” fortsatte Michael. Claramay tittade snabbt ner i golvet, hon klarade inte av att möta hans varma blick. Då skulle hon säkert kasta sig i hans armar för andra gången, och det fick verkligen inte ske.
”Ända sedan… Ända sen den kvällen.” fortsatte Michael.
Claramay kände hur han tog ett steg mot henne, men hon fortsatte stirra ner i stengolvet.
Hon kunde känna hans värme mot sin kropp, hans blick som sökte hennes. Topparna på hans fingrar som försiktigt rörde hennes ansikte uppåt. Tvingade henne att möta hans blick. Han såg osäker ut, men ändå vänlig och tröstande.
Det var flera meter mellan dom, men Claramay kände sig väldigt nära ändå, men inte tillräckligt.
”Det som hände för några veckor sen mellan oss var helt fel… Så otroligt fel och förbjudet och galet och… jag vill att det aldrig ska sluta hända.” sa Claramay.
”Michael.” viskade hon. Michael vände sig om och log.
Han tog fem snabba steg och drog henne intill sig. Även om hon tappat räkningen den senaste veckan av hur många gånger han gjort just så, kände hon sig alltid helt vimmelkantig av lycka varje gång.
Knappt hade han kommit fram förrän han såg Claramays figur närma sig.
Knappt hade han släppt sin bag med träningskläder i det isiga gräset förrän hon hade armarna om hans hals.
Knappt hade han börjat frysa innan han blev väldigt varm.
Så fort hon fick syn på honom tog hon honom i handen och drog in honom bakom ett träd. Han hann knappt hämta andan innan hon lagt armarna om hans hals och kysst honom så häftigt att han backade in i trädstammen. Han kände barken mot hans rygg, Claramays kappklädda rygg under sina händer och hennes flämtande, varma andetag mot sin halsgrop.
”Jag kommer aldrig klara av hela jullovet.” viskade hon tunt. Michael svalde och kysste henne i håret. Drog in hennes doft djupt i lungorna.
Och det var där vi lämnade vårt kärlekspar. På väg hem till sina familjer med ett helt jullov framför sig och med saknaden som bara börjat gnaga i dom. En hel vårtermin väntar på dom, en vårtermin som kommer att bli allt annat än tråkig och förutsägbar.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Chillaah - 6 jul 10 - 14:58 | åhh vad jag önskar att jag kunde skriva som du gör!
otroligt bra & jag ska genast läsa de andra delarna! | | hanochhon - 9 sep 09 - 17:20 | | woho ;) :D grymt bra :D | LipsOfAnAngel - 3 sep 09 - 20:02- Betyg:  | så sjukt spännande :D
jättebra skrivet! | | _ricki_ - 3 sep 09 - 13:53 | | människa, du din elaka blodsförädare!;) DU har gjort det igen, du skriver som jag vet inte vad... Du fick sjuklingen(mig) att le under någon minut:D(Y) Nu ska jag slänga mig på del ett ;) | | Guldvattnet - 2 sep 09 - 16:10 | | gaaah jag måste rusa, ska på körkurs men kan inte vänta tills jag kommer tbx och får läsa ! :D | | Wonderchild - 2 sep 09 - 06:59- Betyg: | Oj, en av de bättre HP-fanfics jag läst ;D
Du har ett bra språk och jag ser fram emot en fortsättning ^^ | | ccooccaaccoollaa - 2 sep 09 - 06:34 | | Oh tror jag tycker om det här! Ska absolut fortsätta läsa | | Faint - 1 sep 09 - 23:39- Betyg: | | Åhh, ser fram emot att läsa fortsättningen! Väldigt fint språk i texten =D | | timiki - 1 sep 09 - 21:36 | oh, detta kan bli bra;]
fint skrivet och allt sånt där bra *aplod* |
|
|
|
