Och Han Bad Mig Att Le. Igen. [ Prolog ] |
Han bara satt där, oskuldsfull. Med ett lätt hånflin över läpparna. Hans blick var full av känlsor, men ändå så tom. Jag kunde inte se hans såkallade lycka som han nyss skrytit om, men jag kunde se hans ego. Jag bara väntade på hur han skulle anstränga sig, så jag kunde få höra hans ljusa stämma säga det du alltid sagt. " Le .. "
Jag drog bort håret från mitt smala annsikte, och satt på mig en stor kofta. Min tunna kropp doldes, och irreterat skakade han på huvudet. Som hjärntvättad drog jag av mig den, och nu nickade han. Jag kom ihåg Isas kommentar, som jag bara .. skitit i.
" Du måste ju vara dum i huvudet, Jessica. Du kan inte låta honom köra sådär med dig ju ! "
Mitt nonchalanta svar blev ju såklart " Han kör inte med mig, han älskar mig .. " , som ett försök till försvar. Blicken flackade, och svettet rann. Jag tittade .. och blundade.
" Snälla .. Jessica ? "
Nervöst log jag, och kände hur desperat jag var när jag svarade, " Ja, gubben ? "
Flinande fortsatt han, " Le .. "
Jag nickade, och log ..
Och Han Bad Mig Att Le, Igen.
Bra ? Dåligt ? Kommentera gärna - Ärligt. Ska jag ens fortsätta (A)
|
| Kommentarer | | Moii-Thilda - 2 sep 09 - 07:37 | | bra, fortsätt gärna :D |
|
|
|
