[M/M] Slices of Life - (1) |
Första delen i en harrang av s.k. "original stories". Personliga, korta och kanske med ett uns mer drama/komedi/sorg/koherens tillagt för läsningens skull, men fortfarande helt autentiska. Det är ingen följetång på det viset, utan mest ett sätt att få ut frustration de gånger det känns jobbigt personligen. No required reading heller, och är egentligen inte dependent på hur många kommentarer jag får på de olika delarna.
2008
”Jag kan leva utan dig, Magnus. Tro det eller ej.”
Han ser på mig med en blick av avsky. Som om jag är det vidrigaste han sett.
”Hur fan ska du lyckas med det, när du är för neurotisk för att ens föra ett samtal med din egen farsa?” fnyser han till svars.
Jag ser trotsigt på honom. Han förväntar sig att jag ska vika mig under hans blick. Men nej.
Inte den här gången.
Jag stirrar bestämt tillbaka. Ohämmat och ogenerat. Jag tänker inte ge upp.
”Det handlar inte om några jävla problem mellan mig och pappa, det handlar om dig. Det handlar alltid om dig.”
”Jaså?”
Hans tonfall är hotfullt, som om han utmanar mig att elaborera. Han ställer sig upp från var han suttit vid köksbordet, från var han suttit ända sedan jag klev innanför dörren till hans lägenhet för bara några minuter sedan. Och han närmar sig långsamt.
Jag står kvar, fast besluten om att äntligen få säga till honom hur det ligger till. Hur det har varit, hur det har känts ända sedan jag fick reda på att alla de sena nätterna och alla tyvärr, älskling, jag får nog jobba över hos Pierre, har varit på grund av den där What’shisname, den där blonderade södermalmaren som både Filip och Jonas har sett honom med.
”Men jag tänker inte stå ut med din skit längre. Och du vet vad jag menar.”
Han stannar, en bit ifrån mig. Tillräckligt nära för att jag ska kunna höra hans andetag, men tillräckligt långt bort för att jag ska vara på säkert avstånd, om han skulle få för sig för att uttrycka sina känslor fysiskt.
Och då menar jag inte genom en kyss på kinden eller en öm smekning över baksidan av handen.
Då menar jag blåmärken och en svidande kind.
Han fnyser bara åt mig. Avfärdande och arrogant.
”Så,” börjar jag, och jag är glad att min röst inte har börjat ge med sig ännu, ”det tar seriöst slut här, Magnus. Jag vill inte mer.”
Under den hundradels sekund det tar för mig att blinka efter att jag yttrat orden, känner jag två hårda stötar mot mitt bröst och min rygg slår emot väggen bakom mig med ett ljudligt, nästan ihåligt dunk. Tre sekunder spenderas kippandes efter andan innan luften återigen fyller mina lungor, och jag tar tag om de två starka nävar som placerats om mina överarmar. Bryter mig ur hans grepp, och knuffar honom bakåt.
Han mumlar en harrang av svärord åt mig och jag känner hur hans fingrar omsluter mina handleder igen. Men jag glider undan.
Jag vill inte vara kvar längre. Jag vill inte se vad det här kommer utvecklas till. Jag har redan varit med om det, och resultatet är inte speciellt vackert. Inte när han är på det här humöret.
Jag har nog med blåmärken och nog med svidande kinder för att kunna bevisa det.
Så jag bara går.
Ut genom lägenhetsdörren på Östermalm.
Och jag planerar inte på att komma tillbaka.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | alexz_th - 12 okt 09 - 23:01- Betyg:  | | åh skit bra ju D: | | SoGetLost - 24 sep 09 - 21:05- Betyg: | | otroligt hur man kan skriva:O:O skit bra:D | | NeMriA - 11 sep 09 - 22:32 | åh ._. jag blir mållös här va
du skriver jättebra
<3 på dig | | ilenna - 4 sep 09 - 08:40 | jag har ju redan sagt att jag tycker allt du har skrivit har varit jätte bra :D men eftersom det bara fanns en enda kommentar på den här så slänger jag också hit en ;)
du skriver verkligen asbra :D | | gbg_95 - 31 aug 09 - 17:58 | Vill gärna läsa en fortsättning,
riktigt bra skrivet |
|
|
|
