Om mina vingar bar mig |
"Om mina vingar bara mig"
"Skulle jag ändå inte flyga"
Vinden susade under mig. Havet speglade sig så våldsamt
och fantastiskt nedanför. Stänket från när havets vågor
slog och skvätte upp på mina fötter. Solen var orange vid
horisonten och gav havet en varmare nyans än den mörka färg det annars har. Molnen var nästan rosa. Vilken fantastisk midsommarkväll! Bryggan nere vid den långa stranden var tom från turister och annat folk. Det var bara jag. Havet. Och mina vingar. Mina vingar som bar mig. Högt över havet. Mitt långa, bruna hår lekte i den salta vinden. Mitt gråa linne och korta svarta, mjukisbyxor som jag hade klippt av ganska korta och använde att sova i kändes så naturliga mot min kropp. Och kläderna var inte ivägen för mina vingar. Att flyga med egna vingar är en lång dröm som jag alltid har haft. Visst, det kommer aldrig att hända i verkligheten, men i mina drömmar kan jag göra vad jag vill. Och jag vill kunna flyga med mina mörkgrå, stora vingar. Över hav, över ängar, över berg. Över alla bekymmer på jorden. Minnen som var kvar började värka. Solen som gett ett varmt och orange sken gick ner. Det blev mörkt. Och mina vingar vittrade sönder. Jag föll. Ner i havets svarta gap.
Jag öppnade ögonen och insåg att det var ännu en dröm. Nu
var det en ny morgon. Jag var tvungen att känna efter på
mina skulderblad om det inte fanns några vingar där. Men
det gjorde det inte. Jag vände mig om i min stora säng och
tittade på den digitala klockan som stog på mitt ganska
lilla nattduksbord. Klockan var 08.14 det kanske var dags
att gå upp. Mitt emot min säng har jag min garderob.
På dess två dörrar har jag två speglar. När jag satt upp
tittade jag på mig själv i spegeln. Det var faktiskt en
ganska roande syn. Mitt långa bruna hår stog åt alla håll
som vanligt. Det var första dagen på sommarlovet. Men
minnen gjorde fortfarande ont. Det var därför jag inte
kunde flyga. Man kan ju inte flyga om man är nedtyngd.
Jag gick ut i köket och tog ett äpple som frukost. Jag
bodde nere i skåne, i Viken. Jag och min mamma och pappa
bor i ett litet samhälle bara några meter från havet. Jag
älskade, men samtidigt fruktade havet. När jag var liten
var jag med om en olycka. Det hade blåst ganska mycket den
dagen, men när man är liten så tänker man ju inte mer på
det. Jag badade lika långt ut som jag brukade göra, men
vågorna var för stora och drog ut mig till havs. Jag var
nära att ge upp när det kom en med vattenskoter och drog
upp mig. Efter den händelsen har jag inte gått längre ut
än jag bottnar och jag badar inte längre när det vågar.
Men jag kan samtidigt inte låta bli att beundra havet. Det
har ett fantastiskt spel och att bara kolla på det, är en
fantastisk sak för mig. Jag går till havet när jag behöver
tänka eller att få vara ifred. Jag brukade tillbringa hela
dagar vid att sitta på en sten på en strand och bara titta
rakt ut i havet. Stranden som jag brukade sitta på fanns
rakt emot ett populärt badställe så jag fick vara ifred.
Men samtidigt kunde jag iaktta de andra människorna. Jag
hade på mig en stor svart t-shirt och ett par avklippta
jeans. Mitt hår satte jag snabbt upp i en hästsvans. Jag
tog på mig mina tennisskor och tog den första tuggan på
mitt äpple. Solen hade varit uppe sedan länge och det hade
hunnit bli varmt. Vårat hus var ljusblått med vita detaljer.
Jag gillade väl inte färgen så mycket men mamma hade
insisterat. Vi hade en liten gräsmatta med två päronträd,
som pappa hade insisterat på att ha där. Jag gillade inte
päron jag föredrog faktiskt äpplen. Vi hade ett vitt staket runt våran tomt. Jag öppnade grinden och började gå åt höger, till havet. Jag kände mig ganska dålig till mods när jag kom ner till hamnen, för det är där HAN brukar hålla till. Jo såklart i varje sorglig historia så är det kärlek inblandat. Men han fick inte hindra mig från att komma till havet. Jag tittade mig runt och kollade på utefiken, men som tur var var inte han där. Om det populära badstället var rakt fram nu så var mitt ställe lite längre åt vänster. Så jag följde den lilla asfaltsvägen tills jag kom till en brant trappa. Jag gick eller nästan klättrade ner för den. Jag tog av mina tennisskor och kände den kalla och fuktiga sanden under mina fötter. Det fanns ganska många stora stenar där men det var bara en jag använde att sitta på. Jag satte mig och tittade ut över havet. Det var lugnt idag, men det var inte tråkigt att titta på för det. Jag kände efter med en fot i vattnet. Det var säkert tjugo grader i det. Men jag hade ändå ingen lust att bada. Och snälla missförstå mig inte nu, att bara för jag inte har svart eller färgat mitt hår svart så är jag deprimerad. Men jag använder inte kajal för att göra mina ögon mörka. Jag klär mig inte enbart i svarta kläder, fast mestadels av det som jag äger är mörkt. Jag lyfte upp blicken från sanden och tittade rakt fram och jag såg badbryggan med några turister på. Men han och dem var inte där. Jag vet att du inte förstår någonting just nu, så låt mig berätta. Låt mig berätta vem han är. Och dem. Och då förstår du varför mina minnen väger och gör att jag inte kan flyga.
”Det hela började för ett halvår sedan. Vi hade fått en ny
kille i klassen och han hade varit i våran klass i ungefär
en månad när det började. Han hade brunt hår, fast ljusare
än jag. Han var ganska lång och välbyggd. Hans namn var
Tyer. Hans släkt var från USA men han var född här. Såklart
blev alla tjejer i klassen villiga att prova något nytt, de
hade ju varit med alla killar i våran och i parallell
klassen. Då var jag inte deprimerad, men jag var fortfarande
inte som de andra. Jag ville inte ge bort mitt hjärta till
vem som helst, jag var jordnära till skillnad från dem.
Men en dag hände något konstigt. Tyer gick fram emot mig
när jag satt ute i ett hörn för mig själv och hade rast.
Som vanligt satt jag och tänkte på allt möjligt, parallella
kopplingar i universums$ händelser som ser ut att
återupprepa sig, lösa världsproblem och så vidare. När jag
fick syn på Tyer ställde jag mig upp. Tyer sa:
- Hej!
- Hej…svarade jag lite misstänksamt.
- Jo jag bara undrade en sak…
- Ja?
- Du verkar liksom inte vara som de andra tjejerna i klassen.
- Nej, det kan jag väl inte påstå att jag är, svarade jag uppriktigt.
- De andra tjejerna verkar så, jag vet inte hur jag ska säga det, asså dom verkar vara sådana som går med vem som helst.
- Tja, det där var ju ingen överdrift, han verkade lite chockad över mina raka och helst avslappnade svar.
- Men du verkar annorlunda. Du verkar vilja vänta till något seriöst.
- Ja…vart vill du komma egentligen?
- Jo, jag vill också ha något seriöst förhållande så jag undrar om vi kanske kan börja umgås lite?
Frågan kom som ett bombnedslag. Det här var jag inte alls redo på! Jag tittade runt lite förvirrat och visste inte vad jag skulle svara. Den vanligtvis iskalla jag förvandlades plötsligt till en liten förvirrad sak. Vi kände ju varandra knappt. Vi satt jämte varandra i klassrummet så vi pratade kanske lite, men det var mest om skolarbetet inget mer.
- Så…. Du frågar mig om vi ska bli ihop??
- Nej, alltså ja, men inte riktigt. Jag menar vi kan väl umgås och se. Blir det något så blir det något.
- Tja…varför inte?
Jag gillade ju att vara spontan så visst, varför inte?
Till en början umgicks vi mest bara som vänner, vi ville
ju lära känna varandra först. Vi tittade på film, spelade
videospel, gjorde läxor ihop. Men ju mer veckorna gick
desto mer kände jag att vi kanske hörde ihop ändå. Han
verkade vara en person som inte var lika ytlig som de andra.
Han hade min sorts humor och båda gillade att prata.
Så nu efter att vi kände att det började bli seriöst så
började vi prata med varandra. Öppnade sig för varandra.
Och jag berättade saker som jag inte berättat för någon
annan. Att jag hade blivit mobbad i skolan. Mobbingen hade
kanske lugnat ner sig nu, men det kändes fortfarande inte
som att det var över. Och jag berättade hur jag brukade fly
till havet. Hur jag varit på väg att drunkna en gång.
Hur jag en gång hade försökt att ta självmord. Tack vare
mobbingen som hade pågått i flera år utan att något hade
gjort något. Jag hade tänkt fylla vårat badkar med vatten.
Sedan hade jag tagit lugnande tabletter som jag vet att
mamma använder ibland för sitt höga blodtryck, tillsammans
med lite alkohol. Han fans alltid där och lyssnade när jag
berättade. Om jag bara hade vetat. När vi tillslut hade
varit tillsammans nästan en månad i sträck så sa Tyler att
han ville hem till sig lite och det forstog jag. Det var inga
problem med det. Men dagarna gick och han hörde inte av sig.
Han svarade inte när jag ringde eller när jag sms:ade och
han var inte i skolan. Jag blev fundersam och samtidigt
lite orolig så jag gick hem till honom. Hanns mamma öppnade
dörren och jag frågade vart Tyer var. Då svarade hon att
han var nere vid badbryggan med några av sina kompisar.
Konstigt tyckte jag, men hans mobil hade väl gått sönder
eller något. Jag gick med ganska snabbt till hamnen. Och
när jag äntligen var framme så såg jag honom. Tillsammans
med en massa andra från klassen som jag hade berättat mobbade mig.
Och som han hade sagt att han inte gillade att vara med.
Nu blev jag väldigt fundersam och smög sakta närmare.
De såg mig inte och när jag kunde höra deras röster så
stannade jag med tårar rinnande ner för mina kinder.
En tjej i rosa:
- Haha, så hon gick verkligen på att du ville vara ihop med henne!?
- Ah fan! Jag borde bli skådis eller nått! Svarade Tyer.
- Va sa hon mer då? Frågade en annan tjej ivrigt.
- Jo hon berättade att ni hade mobbat henne å så och att hon hade försökt att ta självmord för de!
- Amen, herregud. Jävla emo eller något. Vi har ju inte mobbat henne, eller hur?
Alla i gänget höll skrattande med. Neej då, aldrig hade dem mobbat. Aldrig.
- Asså kom igen har ja ba lust att säga till henne, sa tjejen i rosa.
- Aaa precis. Ba kom igen nu! Vi skoja ju lite ba! Svarade den andra tjejen.
- Asså jag håller med er! Ni är ju hur shyssta som hellst, ni skulle ju aldrig mobba någon, hon överdriver ju, svarade Tyer.
Jag stog där stilla. Visste inte vad jag skulle göra. Jag kände mig sårad. Det gjorde ont. Tårarna rann. Jag hade litat på Tyer men det var visst deras plan från första början. Att lura mig. För att jag skulle berätta för honom så han kunde berätta för dem. Jag trodde verkligen…trodde verkligen…men han ljög. Jag trodde att han älskade mig, att han för alltid skulle vara där. Men allt var bara ett fult trick. Jag kände mig så dum. Så lurad. Och sårad. Efter den dagen så började sommarlovet. Jag gick inte på skolavslutningen för att slippa träffa dem, slippa se dem.”
Ja, och här är jag nu. Jag vet inte vad jag ska göra med mitt liv. Vet inte om jag ska fortsätta eller ta det. Under tiden som jag hade suttit och tittat in i havets spel så hade det kommit några andra till bryggan. Och just typiskt så var det Tyer och gänget. Det var så de kallade sig. De stog på bryggan och pratade glatt och högljutt. Men det konstiga med Tyer var att han hade sitt halsband kvar. Det var ett halsband med ett hjärta av glas som hänge i det. Jag hade ett lika dant. Vi hade köpt det till varandra när vi, ja så kallat, var ihop. Jag hade visserligen sparat mitt men jag hade inte på mig det. Men han hade på sig sitt. Varför i hela friden hade han det?? Om det nu inte var seriöst så skulle han väl slänga bort hjärtat, precis som han gjorde med mitt. Det var igår allt hade hänt. När jag hade fått reda på allt. Han hade inte hört av sig till mig idag. Men han skulle säkert göra det. Han visste ju inte att jag hade hört. Han skulle smsa mig och fråga om jag ville träffa honom och hitta på något. Och vad ska jag svara på det? Jag vet inte. Jag känner inget längre. Hjärtat är stumt. Den stänger ute smärtan och känner ingenting för smärtan är för stor. Jag skulle få panik om jag kände den. Vad ska jag göra? Med Tyler, med allt, med livet? Jag ser ingen väg framför mig längre. Om jag bara hade haft vingar att flyga iväg med. Så härligt. Flyga iväg till ett annat land. Få vara ifred. Och lämna Tyer, smärtan och börja om på nytt. Om det bara hade gått. Jag tittade åter igen på honom när han badade med de andra. Han var inte nära någon av de så jag trodde inte att han var kär i någon annan heller. Allt var bara för att lura mig. Varför gjorde han det? Varför får man för sig att man vill såra någon? Det var en fråga som jag aldrig kommer att kunna svara på. Inte ens dem som mobbar kan nog ens svara på den. De gick upp nu. Det kanske hade blivit kallt. De bytte om och sa hejdå. Alla gick åt var sitt håll. Snart kommer han att smsa mig och fråga. Om jag vill. Men jag vet inte. Vad ska jag svara. Jag satt och tänkte, tittade ner i vattnet. Det måste säkert ha gått en timme, men djupt inne i mina tankar, så plötsligt så ryckte jag till av att jag fick ett sms. Rätt och riktigt så var det från Tyer. Han skrev:
”Hej, ska vi ses hemma hos dig om en stund? Jag tar med en bra film!  ”
Jag stog länge och tvekade med telefonen i handen. Skulle jag svara? Vad skulle jag svara? Skulle jag bestämma att vi ses hemma hos mig för att jag skulle kunna prata med honom om det? Jag svarade:
”ok”
Inget mer inget mindre. Bra och konkret svar. Jag gick ganska fort hem. Varför vet jag inte, men jag kände mig jättenervös. Jag öppnade våran vita grind. Då kom mamma och pappa ut ur ytterdörren och mamma sa till mig.
- Hej! Vi ska iväg och handal lite, sen ska vi shoppa. Är det något speciellt du vill ha?
Vingar, tänkte jag. Men jag svarade:
- Ok, nej inte vad jag kommer på nu i alla fall.
- Ok, men kommer du på något är det bara att ringa, jag har min telefon med mig. Hejdå!
- Hej!
Det kändes faktiskt bra att vara ensam när Tyer kommer. Vet inte varför. Men jag vill inte att mamma ska blanda sig in i det här eller att hon får veta vad det är som har hänt. Jag gick upp till mitt rum. Satte mig på sängen och väntade. Då fick jag till sms från Tyer.
”Hej, är det bara att gå in lr? ”
Jag svarade:
” Ja.”
Ännu ett bra, kort och konkret svar. Jag hörde fotsteg i trappan och det dröjde inte längre förrän han öppnade dörren till mitt rum.
- Hej älskling!
Sa han med ett leende på läpparna.
- Hej..
Svarade jag. Han märkte inte att det var något fel på sättet jag svarade på.
- Jag har med mig filmen. Det är Alien vs. Predator!
Han kunde inte ha valt en mer betydelselös film tänkte jag.
- Ok va bra.
Han satte in skivan i DVD:en och satte sig jämte mig i sängen. Min TV var ganska stor, en 40” med hur fina färger som helst. Men idag njöt jag inte av filmen. Inte heller av sällskapet. Han försökte inte hålla om mig, och tur var det tyckte jag. Inget hände under filmens gång, varken mellan oss eller i filmen heller. När filmen var slut vände han sig om till mig och sa:
- Var filmen bra tyckte du då?
- Den var helt ok..
En liten vit lögn.
- Va bra!
Vi satt tysta. Jag tänkte fråga om allt men jag vågade inte. Jag ville bara fly ut genom rummet. Vart var mina vingar nu när jag behövde dem! Jag måste säga något. Jag måste få veta. Jag frågade:
- Älskar du mig?
- Ja, de klart jag gör!
- Säkert?
Han flyttade sitt ansikte närmare mig och tittade mig i ögonen. Nu tänkte jag, nu kommer säkert sanningen fram, han tänker bekänna och be om förlåtelse. Lösningen på det hela var här nu.
- Ja, du vet att jag inte skulle ljuga för dig!
Inom mig ekande en röst, han ljuger lita inte på honom, han ljuger!! Jag visste inte om jag skulle bli rasande eller gråta. Han tittade mig djupt i ögonen och han ljög. Jag visste det.
- Bra.
Svarade jag. Han log tillbaka och svarade:
- Nä, det är nog dags att jag går nu.
Han gav mig en snabb kyss på kinden innan han tog sin film och öppnade dörren. Han sa hejdå till mig och gick ut genom dörren. Kvar satt jag i sängen. Det var så mycket känslor så inget fick utlopp. Sårad till det innersta och sårad till det yttersta. Sårad till gränsen och över den. Vad händer om man sårar någon över gränsen. Varför hade jag inga vingar? Som kunde bära mig här ifrån. Jag bad inom mig till vad som helst att det här inte skulle vara sant. Jag var så förvirrad. Han säger att han lurar mig till dem, att han älskar mig till mig. Han har sitt halsband kvar. Vad ska jag tro? Men han har sårat mig nog nu. Det här räcker. Det är gränsen. Jag orkar inte bli sårad mer. Någonsin. Jag orkade inte kämpa mer. Hade bara lust att säga hejdå, till alla, till den underbara världen, till livet. Men kvällen var sen och hade snart blivit natt. Jag får fundera mer imorgon.
Jag vaknade. Men viljan räckte knappt åt till att öppna mina ögonlock. Klockan var 02.04 på natten. Jag hade inte sovit länge, men i en dröm hade jag kommit på en lösning på alla problem. Tyvärr så fanns det ingen annan utväg. Jag tog telefonen som låg på laddning på mitt nattduksbord. Jag hade bara min vanliga pyamas på mig, men i den ljumna sommarnatten var det inte problem. Mörkt var det inte heller. Mina bara fötter nuddade asfalten. Utanför vårat hus tittade jag upp mot min mammas och pappas sovrum. Några tårar föll. Förlåt mamma, förlåt pappa. Jag gick vidare emot havet. Mot stället där jag brukade sitta på men förbi där. Mot en fyr. Fyren stog högt uppe på en platå. Man kunde gå dit och det var det jag tänkte göra. Det tog inte lång tid. Där uppe blåste det ganska mycket, men det var inga kalla vindar. Jag gick ut till kanten på platån som var tjugo meter upp från havet. Jag tog fram mobilen, för att smsa Tyer, men då hörde jag en röst bakom mig. Det var han.
- Emma!
Jag vände mig om.
- Emma vad gör du där ute?
Innan jag svarade på frågan så tittade jag på de andra bakom honom. Det var dem han hade pratat med i hamnen. Då jag hade fått reda på att han hade ljugit. De hade några flaskor i händerna så jag gissade på att de var ute och festade. Men innan jag hann svara på frågan kom det kommentarer från dem bakom.
- Hallå varför bryr du dig om henne!?
- Jaa. Du e ju me oss!
Jag tittade Tyer i ögonen och sa:
- Jag vet, jag hörde er i hamnen.
Tyer tittade på mig, ner i marken och sedan tillbaka på mig.
- Förlåt…
De andra bakom svarade fast han hade sagt till mig.
- Hallå gillar du henne på riktigt eller!?
De hade börjat samlas runt honom nu.
- Ehh.. asså.. kanske…nej…
- Men snacka om att du är vek! Svarade en kille.
- Säg till henne som de ä! svarade tjejen som fortfarande hade på sig rosa.
Jag sa:
- Nej du behöver inte. Det är lugnt.
Han tittade frågande på mig.
Jag vände mig om. Vinden blåste och tog tag i mitt hår. Havet vågade rejäla vågor nedanför.
Det var svart. Som i min dröm. Ett steg närmare kanten.
Jag vände mig om. Och ur min ficka plockade jag upp
halsbandet med hjärtat. Tyer såg att jag hade det i min hand
och han tog fram sitt. Han trodde att allt var lugnt.
Jag släppte min knutna näve så att halsbandet föll ner till
marken. En oro väcktes till liv i hans ögon. Jag lyfte på
mitt ben och satte hälen över hjärtat på halsbandet.
Och trampade till. Glaset som hjärtat var gjort av sprack
i tusen bitar som trängde in i min häl. Oron brann nu i
hans ögon när han förstog vad jag tänkte göra. De andra
såg rädda ut. Det var bara jag som var lugn. Jag vände mig
om en sista gång. Det hade börjat blåsa upp nu och havet
nästan stormade. Solen gav en orange solnedgång vid
horisonten. Jag lyfte min blick från havet. Och tog steget
ut. Jag föll. Och om mina vingar nu bar mig,
skulle jag ändå inte flyga.
Skriven av xXJaRXx, tack för att du tog dig tid att läsa!
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Hexan94 - 31 aug 09 - 19:59- Betyg:  | | Helt klart bra. Riktigt bra. |
|
|
|
