- Min älskade tvillingbror och jag. (Vila i frid.) |
Skriver av mig.. Rätt långt.. Det handlar om mig och min.. Döda.. Tvillingbror.
En gång hade jag en tvillingbror som hette Daniel, han hade halmfärgat hår och klintblå ögon och han sa jämt att han älskade mig och jag sa jämt att jag älskade honom också för det gjorde jag. Jag älskar honom lika mycket än. Vi var oskiljaktiga, min bror och jag. Vi delade allt vi hade med varandra och lät aldrig den andra vara ensam. Vi gick t.o.m. tillsammans in på toaletten, även fast mamma sa åt oss att det är bara flickor som följer med varandra på toa. Vi brydde oss aldrig om vad andra tyckte, inte ens när pojkarna i skolan retade oss för att vi aldrig kunde vara utan varandra utan att gråta. Vi hade aldrig några andra vänner än varandra och så har det alltid varit, ingen förstod oss och vi förstod lika dåligt om dem. Jag och Daniel var jämt dem utstickande, skrämmande personerna som alla flydde ifrån just för att vi var underliga. Men vi var inte underliga, vi tänkte bara på ett annat sätt än dem. Jag minns hur tjurig jag blev varje gång Daniel påminde mig om att han var sex minuter äldre än mig och hur han fick mig att skratta några sekunder efter. Hur härlig jag tyckte han var. Det var min tvillingbror, det.
Idag har jag ingen tvillingbror som heter Daniel med halmfärgat hår och klintblå ögon som ständigt påminner mig om broderskärleken vi hade ihop för han tappade bort sin själ någon gång förra året i januari. Jag hjälpte honom leta för jag ville inte mista det dyrbaraste, viktigaste och mest älskade i mitt liv. Jag kämpade för hans skull, jag försökte få honom inse hur mycket jag behövde honom. Men Daniel var så vilse och slöt sig så djupt i sig själv att han knappt såg åt mig längre. Mitt hopp försvann med tiden, han var sig inte lik och det skrämde mig. Jag gick ständigt runt och mådde dåligt för att min tvilling gjorde det. Fast ibland, väldigt sällsynt men det hände, smög han ifrån sin säng i vårt gemensamma rum och kröp ner i min, jag minns än hur överlycklig jag blev varje gång det hände, vi låg helt enkelt där bredvid varandra och pratade som vanligt igen. Då kändes min värld stabil igen, inte ryckig och skakig som den hade gjort i några månader nu. Jag vaknade jämt när han lämnade sängen tidigt på morgonen och såg efter honom när han gick dem få meterna till hans egen säng. Jag kände att nu var det underbara över, nu skulle Daniel bli sluten igen och ångesten skulle klösa i min själ igen. Jag hörde honom snyfta från sin säng dem dagarna och jag undrade varför han inte ville bli tröstad av mig, jag ville ju bara hans bästa. Min själ bröts ner mer och mer för var gång det hände och frågorna som brändes så, var otroligt många och ingen av dem blev besvarade för jag frågade aldrig. Jag visste att han inte ville det, han skulle inte orka att höra mina frågor. Men en dag, det var en fredag, kunde jag inte undgå det längre. Vi satt i Daniels säng med ryggarna på väggen och småpratade om allt förutom det viktiga såklart.
“Daniel”, började jag osäkert och han tittade frågande på mig med dem där ledsna ögonen. “Varför.. Varför vill du inte prata med mig om det viktiga? Varför vill du inte bli tröstad av mig?” Tårarna började stiga i mina ögon och frågorna kom som en kulspruta. Daniel väntade tills frågorna dött ut och gav mig en hård blick som han aldrig gjort förut innan han reste sig och gick därifrån, han lämnade en chockerad mig bakom sig och slog igen dörren med en smäll. Det gick några stilla sekunder innan jag uppfattade vad som hänt, mina frågor var lika obesvarade som innan jag slängde ut mig dem som en idiot och dessutom var Daniel arg på mig. Jag sjönk ihop, drog upp knäna till hakan och lutade mitt huvud mot dem. Tårarna rann ner för mina kinder, det gick inte att stoppa dem. Det verkade som att tårarna aldrig skulle ta slut, men när dem gjorde det var jag som en zombie. Jag kände ingenting förutom en smärta som dunkade inom mig. Det var tystnad som rådde mellan mig och Daniel i flera dagar, närmare en vecka och det gjorde bara ondare och ondare för var minut. Det kändes som att snart skulle jag explodera av all psykisk smärta, eller åtminstone slita ut klumpen som låg och värkte i min bröstkorg som gjorde det så svårt att andas normalt. Precis när jag var på gränsen kom den kvällen som en räddare i nöden. Daniel satt på sin säng och jag låg ner i min, försökte ignorera att hans blick som brände mig i ryggen med musik på högsta volym i mina hörlurar. Eftersom jag hade så högt la jag knappt märke till att han kilade över golvet fram till min säng, därför fick jag nästan ett hjärtattack när jag kände en hand på min axel. Jag flög upp ur sängen med ett skri och la handen mot mitt dunkande hjärta automatiskt. Daniel tittade något roat på mig.
“Försöker du ge mig en jävla hjärtinfrakt?!” vrålade jag och satte mig i sängen igen. Daniel, som hade hukat sig bredvid sängkanten, ställde sig upp och satte sig bredvid mig med en suck. Jag var förvånad, hur kom detta sig?
“Det vet du att jag aldrig skulle försöka, men jag kan ju inte hjälpa att du är så lättskrämd”, smålog han och jag la tjurigt armarna i kors.
“Ska du säga som är lika lättskrämd som jag själv!” protesterade jag vilt och han fnissade till.
“Det förstås”, sa Daniel lågt och jag nickade bestämt för att understryka. Det blev några minuter tystnad innan han drog ett djupt andetag. “Du, jag ser ju att du mår dåligt.”
Jag fortsatte vara tyst. Är det så tydligt? Jag försöker ju dölja det. Kanske är det den här tvilling-telepati-grejen alla pratar om? tänkte jag och granskade Daniels profil. Han hade lutat huvudet mot väggen och blundade hårt.
“Du vet, det gör bara ondare av att veta att det gör ont på min älskade bror också”, fortsatte Daniel med skakig röst och helt plötsligt rann en tår ner för hans kind och droppade ner i hans tröja. “Jag vill inte..”
Jag började skaka av ångest och förtvivlan, jag kände mig helt hjälplös för jag visste inte varken vad jag skulle säga eller göra. Jag skuffade mig närmare honom och kände genast hur kall han var.
“Det gör inget”, sa jag med lika skakig röst som honom. “Jag lovar, jag mår bra.”
“Du har alltid varit lika dålig på att ljuga”, mumlade han som svar. “Eller så är det jag som vet när du ljuger. Charlie, sluta. Jag är inte blind och jag känner av det, förlåt mig för att göra dig illa.”
“Du gör mig inte illa!” skrek jag förtvivlat och ville nästan slå honom. “Klart du inte gör mig illa..”
Daniel svarade inte. Återigen ställde han sig upp och gick därifrån när jag som mest behövde honom.
“Daniel, snälla!” skrek jag efter honom och var inte sen med att följa efter honom. “Vänta, jag behöver dig och du gör mig inte illa!” Daniel vände sig plötsligt om och tittade på mig med en intensivt glödande blick.
“Vad är det som gör dig illa då? Vad är det som får dig må dåligt?!” röt han och jag backade instinktivt ett steg.
“Det som gör dig illa gör mig illa, Daniel..” fick jag fram och Daniel såg förvånat på mig några sekunder. Men han ruskade till sist på huvudet och sa åt mig att stanna när han började gå mot ytterdörren igen, jag hörde på tonläget att det inte var läge att säga emot och trilskas. Men det var sant, han gjorde mig inte illa. Det var det som skadade honom som fick mig må dåligt.
Dagarna fortsatte att gå och det var alltid ångesten som förstörde dem. Men en dag i november, jag minns det så väl. Min älskade tvillingbror.. Han gick upp mitt i natten när jag som vanligt låg vaken, det hade varit många sömnlösa nätter för både mig och min bror som ritat in tydliga tecken i våra ansikten.
“Du, Charlie?” mumlade han, men jag svarade inte. Jag visste att han hatade att jag sov dåligt och jag ville inte att han skulle oroa sig över det. Jag hörde hur hans täcke prasslade när han krånglade sig ur sängen och gick ut ur rummet. Jag lyssnade på hans steg när han traskade runt i lägenheten och jag minns att jag undrade vad han var på jakt efter. Inte hade jag en aning om hur hemskt det egentligen var. Helt plötsligt hördes en hög duns och jag kom på mig själv med att småle, jag trodde han hade ramlat (vi var nämligen - jag är - väldigt klumpiga båda två, så det var inte ovanligt att vi snubblade) och att snart skulle svordomarna höras över halva stan, minst. När inga "fan" och "helvete" kom blev jag orolig, tänk om han hade ramlat och slagit i huvudet? Jag klev ur sängen och gick ur vårt rum och in i köket. Jag fick syn på Daniel som låg på golvet och en tablettburk, vars innehåll jag inte visste vad det var, låg bredvid honom och några tabletter hade ramlat ut för locket var öppnat. Jag var lamslagen av skräck i några fruktansvärda sekunder innan jag rusade fram till honom, föll på knä och såg hur likblek han var och att han inte andades. Jag skrek rakt ut och började ruska om Daniels livlösa kropp. Snart kom våra föräldrar springande eftersom jag skrek Daniels namn om och om igen med panik i rösten.
“Snälla Daniel, snälla överlev!” bad jag honom när mamma pratade med Larmcentralen. “Jag behöver dig, Daniel, du är den enda jag har.” Jag höll hans hand under hela tiden vi väntade på ambulansen, omvärlden verkade försvinna. Jag hörde ingenting och jag såg ingenting förutom Daniels bleka ansikte som var så likt mitt. Min värld gick i bitar när ambulansmännen hade kommit upp med en bår och det var rörelser överallt, allt tycktes snurra. Jag släppte inte Daniels hand när dem sa åt mig, till slut slet pappa mig ifrån honom. Jag skrek efter Daniel när ambulansmännen bar ner honom för trapporna och slog med all kraft jag hade på pappas armar som låste fast mig.
“Släpp mig, jag måste till Daniel, släpp mig för helvete!” vrålade jag och bet pappa i överarmen. Pappa släppte per automatik och jag började springa ner för trapporna, omedveten om vad jag egentligen gjorde. Det enda jag hade i huvudet var att komma till Daniel och jag skulle göra det om jag så skulle behöva döda någon. Mamma och en ambulansman satt bredvid båren min tvilling låg, på varsin sida av den. Mamma sa något jag inte hörde när hon fick syn på mig och jag rusade fram till ambulansen. Jag skrek efter Daniel och grät högljutt, det hade aldrig gjort såhär ont inom mig. Alla månader med smärta sammanlagt var ingenting i jämförelse. Jag klarade knappt av att stå upp, men något inom mig sa åt mig att kämpa för Daniel. Daniel, du måste till din bror, kom igen, det är så nära nu! Jag försökte slita mig upp i ambulansen men den andra ambulansmannen grep tag om min midja och drog mig därifrån. Jag förstod inte, varför ville ingen att jag skulle få vara hos min tvillingbror? Jag skrek, slogs och hela jag skakade av alla känslor som bubblade inom mig. Ambulansmannen fick något av sin kollega och att det helt plötsligt stack till i armen på mig. Tydligen var det lugnande, så snart hängde jag i min pappas famn och hulkade. Jag hade krampningar som for genom kroppen på mig och fick hela mig att darra. Pappa tog mig till bilen och spände fast mig i framsätet och placerade sig själv i förarsätet, sen bar det av till sjukhuset. Det kändes inte som verklighet, jag minns att jag tänkte att det måste vara en mardröm. På akuten var det kaotiskt, mamma var ett vrak och pappa var inte heller så stark som jag trodde han skulle vara. Ingen tänkte på mig utan pratade med mamma och pappa istället. Ingen såg den blonda pojken i ett hörn av rummet med knäna uppdragna till hakan, som satt och grät. Ibland skrek jag t.o.m., men alla var för upptagna. Världen verkade glida iväg mer och mer, men jag lyckades ändå uppfatta doktorns medlidsamma röst när han förklarade att han gjort vad han kunnat men tyvärr hade det inte varit nog, utan Daniel hade avlidit. Mammas skrik underströk och allt blev helt svart. Helt plötsligt stod jag upp och jag kastade mig mot väggar och möbler. Jag dunkade mitt huvud blodig och mina naglar var över mina armar och ansikte, rev och slet. Jag bet mig i underläppen så hårt att det sprack. Sen minns jag inte vad som hände, bara att jag vaknade upp i en säng på sjukhuset och utan ett ord var vi på väg hemåt i vår bil. Jag visste inte att jag grät förrän jag kände smaken av salt i min mun. Jag var så rädd, min trygga hamn hade försvunnit och nu var jag helt ensam i den stora världen.
Daniel Backlund, dödförklarad 16 november 2008 05:20
Saknaden av min bror, den är så stor. Jag har svårt att ta mig genom dagarna fortfarande. Det har gått nio månader utan Daniel nu och det känns fortfarande som att det var igår han slutade andas. Daniel tog med sig en stor del av mig med sig i graven, den delen kommer jag aldrig få tillbaka. Inte innan jag träffar honom igen. Jag älskar fortfarande min bror som jag gjorde förut. Det känns inte som jag klarar det länge till, för jag sjunker bara längre och djupare ner i mörkret. Mina föräldrar är medvetna om vad jag gör mot min kropp, att jag skadar den. Men jag antar att dem har lika svårt som jag att komma över Daniel.
Brev till Daniel, från mig.
Jag skulle vilja berätta för dig, Daniel, att jag fann en kompis några månader efter din död. Hon kom som en räddare i nöden, precis som du brukade göra. Hon heter Vendela och är en av världens vackraste änglar. Men du är förstås den vackraste någonsin, det kommer du alltid att vara. Vendela är den enda som lyckats få mig le ett äkta leende sen du flög iväg, men ingen kommer få mig le ett lika stort och äkta leende som du fick mig att le. Jag är så tacksam över Vendela, ibland tänker jag att det är din förtjänst att hon kom in i mitt liv, det är en sån där osjälvisk grej bara du skulle kunna göra. Folk har sagt till mig att du var bra självisk som tog ditt liv utan att tänka på dem som älskar dig, men jag protesterar alltid. Du är inte självisk, du klarade bara inte av det helt enkelt. Det gick för långt och det finns ingen som får säga att du var elak för att du dog.
Men.. Det gör ont utan dig. Ibland när jag får riktig ångest vill jag ta samma beslut som dig, men jag vet att du vill att jag ska leva. Jag kommer klara det så länge jag vet att du ändå finns i mitt hjärta. Jag vet att du vakar över mig, för jag har inte snubblat på nio månader nu. Det jag gör mot mig själv, jag vet att du gråter för det i himlen för att du inte kan stoppa mig, men det är inte ditt fel, gubben. Jag har kvar alla dina saker i vårat rum. Jag kallar inte det för mitt rum, för det är inte bara mitt. Det är fortfarande lika mycket ditt som mitt, eller hur? Jag brukar ofta ta på mig dina kläder när jag är ensam och låtsas att jag är du. Men jag kommer aldrig bli lika bra och snäll som du var.
För att vara riktigt ärlig nu, tvillingbror. Du vet att jag ljuger nu. Jag kommer inte klara det länge till, du var.. Du var mitt liv. Du vet att jag har tänkt att du var självisk som lämnade mig här helt ensam (men jag är lika självisk som tänker så). Men min själ är splittrad och min värld är uppochner, jag kan knappt andas. Snälla Daniel, jag ber dig att komma tillbaka. Jag vill höra din röst igen, jag vill krama dig igen och jag vill se dig igen. Det är en plåga att kolla mig i spegeln, det påminner trots allt om dig. Fast jag tycker inte alls att jag är vacker, så som du var för jag har inte det där speciella skenet runt mig. Du var vacker, vet du det? En vacker ängel.
Jag är tacksam för tiden jag fick tillbringa med dig, det var underbart.
(och förlåt mig om du får se mig i himlen för tidigt)
Eeh.. Det här var om min bror och så.. Jag är inte en bra författare, jag hoppas jag får fram känslan i alla fall. Jag ville mest skriva av mig, men ändå.
Vila i frid, älskade Daniel.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Usami - 1 sep 09 - 21:15- Betyg:  | | Denna novell berörde mig STORT! sitter här och gråter just för att dina ord berörde mig mycket! | | ccooccaaccoollaa - 31 aug 09 - 21:30 | För att vara lite kritisk:
Hittade några fel i grammatiken och tycker att språket hade sina brister här och var, du kan nog utvecklas ännu mer.
Men det viktiga var att din berättelse verkligen grep tag och berörde. Jag tror ingen läser den här utan att bli djupt berörd. | | Justmyfault - 31 aug 09 - 21:16- Betyg: | vad finns det att säga?
i o för sig, du skrev allt rätt grammatiskt osv men det som fångar är hur din smärta förs ut till oss läsare genom varenda ord!
Jag är helt chockad, tårögd och det gör ont i mitt hjärta!
Och samtidigt förstår man att smärtan du upplever är inte ens en tusendel av den smärta vi läsare får ta del av.
Kämpa dig vidare, för han sitter däruppe och titta ner på dig varje dag. och en vacker dag kommer ni få tillbringa hundratals år tillsammans! Men försök leva livet,
även om du förlorat en stor del av dig själv, lev för din bror och försök överleva så gått det går <3
Vila i frid till din bror och lycka till till dig! <3
Behöver du prata ut så finns jag bara några tangenttryck iväg! | | Sprajjtcooke - 31 aug 09 - 18:00 | vet inte vad jag ska säga... :/
det gör ont att förlora nån man älskar! <3
åh.. jag började gråta :( , så fint <3 | | xXfreaKo - 31 aug 09 - 17:05- Betyg: | sitter jue med tårar i ögonen nu..://
R.I.P <3 | | LisaHoglund - 31 aug 09 - 16:27- Betyg: | Shit, jag gråter också. Så jävla vackert och sorgligt! Tycker verkligen synd om dig :'(
R.I.P | | izzzzy - 31 aug 09 - 16:02- Betyg: | | Jätte bra skrivet, så vackert! | | nnnilsson - 31 aug 09 - 15:40 | Jag kan inte sluta gråta. Gud vilken underbart fin text.
det sättet du beskriver känslor på är ofattbart. | | Doloragudo - 31 aug 09 - 14:17- Betyg: | | Åh, vilken underbar och sorglig historia.. Jag grät, jag lovar, mina tårar har inte tagit slut än. Du skrev så känslosamt och man kunde känna smärtan igenom texten. Om du vill prata om det är det bara att maila! | | saraarbast - 31 aug 09 - 10:50- Betyg: | Jag sitter i skolan med tårar i ögonen ._.
Texten var underbar!
R.i.p | | DracoLove - 31 aug 09 - 07:50 | R.I.P :(
// Polly |
|
|
|
