Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

~Amortentia~ kapitel fyra

Kapitel fyra, Jag sa inte nej!

När jag vaknade märkte jag att jag låg fullt påklädd i min säng, jag vände mig om mot min alarmklocka som var tre på eftermiddagen, jag hade sovit bort hela dagen. Jag undrade varför jag inte tagit av mig kläderna kvällen innan, jag måste ha varit helt slut. Jag gick upp och tog på mig nya kläder, jag kom ihåg att jag skulle träffa professor Snape kvällen innan men inget mer, inte vad han hade sagt och inte hur jag kommit upp till mitt rum igen. Jag såg på kläderna som för tillfället låg på min säng, varför ville jag förstöra dem, bränna upp dem för att vara säker på att jag aldrig mer skulle se dem igen. Jag orkade inte bry mig om den missade skoldagen, jag var för trött, plötsligt kände jag mig övergiven och ledsen, jag lutade mig mot väggen och minerna kom strömmande mot mig. Hur han rörde mig, hur han kysste mig men framförallt att jag inte sa nej. Jag sa inte sluta, jag bad honom inte att sluta röra mig… Jag föll mer på golvet och la ansiktet i händerna, nej det var inte möjligt. Inte Snape, han var en professor han kunde inte ha gjort det. Tårarna forsade fram och jag blev förtvivlad, ett till minne kom fram till mig, Amortentia, det var därför jag inte sa nej. Jag for upp och jag visste att jag var tvungen att anmäla det här, men det var så pinsamt…Hur skulle jag kunna säga att en av professorerna hade… Jag ville inte ens tänka på ordet, jag kastade ner mina kläder under sängen och slängde över min mantel och skyndade ut. Jag skulle prata med rektorn, det skulle bli bra, han skulle ta hand om det. Vägen dit kändes så otroligt lång, jag såg mig om hela tiden och undrade om jag skulle möta Snape i korridorerna. Jag hade tur och lyckades undvika honom hela vägen till rektorns kontor. Hur skulle jag nu komma in? Jag snurrade runt och fick se professor McGonagall, jag sprang fram emot henne, hon såg chockat på mig och sa högt:
”Miss Granger, vad gör nig här?” jag struntade i hennes fråga.
”Jag måste träffa rektorn, det har hänt något” sa jag lågt, tårarna började rinna igen, McGonagall såg på mig oroligt och la en hand på min axel.
”Vad har hänt?” sa hon lugnt, hennes röst lät vänlig och jag såg upp mot henne, men jag ville prata med rektorn först.
”Snälla professorn, jag måste prata med professor Dumbledore” sa jag med en ängslig röst, hon nickade och vi gick mot statyn.
”Kola bönor” sa hon och staty hoppade åt sidan och lät oss komma in, McGonagall hade tydligen bestämt sig för att följa med eftersom hon följde efter mig hela vägen upp för trappan. Jag knackade på dörren och väntade.
”Kom in” sa rösten som tillhörde professor Dumbledore, jag öppnade dörren, jag kände nu att tårarna kom allt oftare och jag hade svårare att kontrollera att min kropp skakade som ett löv.
”Ah miss Granger, hur är det fatt” sa han och reste sig upp från sin plats bakom skrivboret.
”Jag – jag” stammade jag fram, McGonagall la en hand på min axel, jag föll ner, jag kunde inte kontrollera mig längre, jag grät. Dumbledore hjälpte mig ner i en stol och gav mig en kopp te. Jag smuttade på det och det fick mig faktiskt att lugna mig lite.
”Jag har blivigt…” började jag, både McGonagall och Dumbledore såg på mig.
”Våld…” jag snyftade för häftigt för att kunna säga ordet, det ordet som jag aldrig trodde jag skulle behöva säga i det här sammanhanget.
”Våld- våldtagen” McGonagall la händerna över munnen och flämtade, Dumbledore var betydligt lugnare och la en han på min kind och såg in i mina ögon.
”Vem?” sa han lätt och bröt inte ögonkontakten.
”Professor Sn-Snape” jag kunde inte se på dem när jag sa hans namn, McGonagall flämtade igen och blev röd i ansiktet, Dumbledore såg fundersam ut.
”Miss Granger, du måste vara stark nu. För oss alla, speciellt för Harry” jag såg på honom, vad pratade han om?
”Jag kan inte sparka Professor Snape” sa han kort, han var så känslokall, han såg inte ut som den mannen som alla såg upp till.
”Vad?” sa McGonagall ilsket, Dumbledore höjde sin han.
”Han är för användbar mot Voldermort, vi kan inte förlora honom”
”VA!” nu var det min tur att skrika, jag såg på honom och sedan på McGonagall som ruskade på huvudet.
”Detta samtal kommer stanna här, ingen får veta och du miss Granger måste låssas som inget” jag kände för att slå till honom, slå av dem där halvmånformade glasögonen och kroka till den där näsan ännu mer. Menade han alvar? Skulle JAG få lida för det här?
”Han använde Amortentia på mig, han våldtog mig och han lyckades på något vis få mig att komma upp till min säng utan att jag mins hur och du vill att jag ska hålla tyst?” sa jag lågt men ilsket mot den gamle mannen.
”Ja” sa han lätt, han reste sig och så gjorde jag.
”Missta mig inte miss Granger, jag ska tala med honom” han slog sig ner bakom sitt skrivbord igen, McGonagall knuffade ut mig från hans kontor… Vad hade just hänt?

Jag såg Harry först den kvällen när jag satt i uppehålls rummet och såg in i elden där jag hade slängt in kläderna från igår. Harry var ensam, han la en arm om mig och kysste mig, jag besvarade den inte.
”Vad är det?” Frågade han, jag nickade mot spisen, han såg mina kläder som långsamt brann upp.
”Varför?” Frågade han förvirrat, jag hade bestämt mig för att berätta för Harry, allt vilket jag gjorde. Harry svor och skrek över Snape och när jag berättade vad Dumbledore hade sagt ville han storma ut ur sällskapsrummet och troligen slå sönder honom.
”Vänta Harry” jag drog honom intill mig i soffan och lät han ligga med sitt huvud på mina ben, jag smekte ärret i pannan och kysste det sedan.
”Harry, du kan inte säga något till någon” sa jag, Harry nickade, han bet sig nog i tungan för att inte fortsätta sitt skrikande över Snape. Jag kysste honom och nu besvarade vi båda kyssen, det var en underbar kyss och ett ljus i allt som hänt under dagen. Ron kom in och hoppade till när han såg oss;
”Oi! Kan ni lugna er med det där?” Rons röda ansikte fick mig att le, inte ens Snape skulle kunna ta detta ifrån mig, Harrys kyssar och Rons vänskap. Ron tog nyheterna om vad som hänt inte mycket bättre än Harry hade gjort, men nu var vi två som kunde lugna ner honom. Han och Harry satt och planerade ut hur dem skulle kunna förstöra Snapes liv utan att han fick veta det. Jag kurrade ihop mig mot soffkanten bakom Harry och tryckte mina knän mot mitt bröst och såg in i elden igen. Kläderna var borta, de fanns inte längre kvar, om jag ändå kunna bränna upp mina minnen på samma sätt.


-----------------------------------
Nu känner jag mig elak mot Hermione =) Men livet är inte perfekt =D Forsätt läsa vidare för att förstå VARFÖR Snape gjorde det :O
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)
LisaHoglund - 30 aug 09 - 18:26- Betyg:
Hur bra som helst! Jag älskar den :D Och sista meningen <3

Skriven av
Lauren
30 aug 09 - 12:14
(Har blivit läst 328 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord