[m/m] Det var över innan det började. (8) |
Nästa del kommer att vara en lång del, endast från Lindas synvinkel. Det här är den näst sista delen! o_o
Benjamin
Benjamin plockade upp mobilen som vibrerat av smset. Det var från Oliver, han log försiktigt och öppnade meddelandet med ett enkelt klick.
Kom till elevrådsrummet, jag väntar. – Din Oliver. Han skrattade av smset. Han brukade inte skriva det så, kanske hade något hänt? Nej, Oliver var modig. Oliver var stark, inget skulle hända honom. Han slog igen boken och satte sig upp, han packade långsamt ner dagens läxa i väskan innan han började gå emot källaren. Han stannade upp framför en spegel lite snabbt för att kolla läget, hans kinder var rosa av kärlek. Håret var väl okej. Han log emot sin egen spegelbild innan han fortsatte fram. Det var fyra trappor ner till källaren, och nästan ingen höll till där. Endast elevrådssnubbarna och bråkstakarna, men det brydde han sig inte så mycket om. Just nu var det Oliver som väntade på honom där nere. Kanske hade han en överraskning till honom? Han visste inte vad han skulle vänta sig men han var glad att få träffa honom. Han var tvungen att ta i med båda händerna för att få upp den stora dörren till källaren och det tjöt öronbedövande när den öppnades. Det var mörk i källaren och han visste inte vart strömbrytaren fanns så han fick leta sig fram i mörkret till elevrådsrumsdörren. Han trevade efter en strömbrytare, men råkade skära sig på något vasst och skar ett halvdjupt sår i fingret, han svor lågt och stoppade fingret i munnen. Det sved när blodet sipprade ut i hans mun men han fortsatte framåt. Han hade gått en bit in och hittade äntligen dörren till elevrådsrummet, han klev in och klickade på strömbrytaren som var placerad höger om dörren, han klickade flera gånger men inget hände. Var lampan trasig? Han tog ett till steg in i rummet och kollade sig omkring. Han såg bättre nu men inte mycket alls. Han tog tre hastiga steg och gick in i ett bord.
”Aj, satan!” Han tog sig för benet och höjde huvudet när han hörde fotsteg.
”Oliver?” Frågade han med osäker röst, fotstegen var för tunga för att vara Olivers. Han kände hur paniken steg i bröstet. ”Oliver, är det du?” Han backade längre in i elevrådsrummet och hörde en röst bakom sig. Han vände sig om, och hann precis se Lindas ondskfulla ansikte innan det svartnade för ögonen. Han föll till marken med en duns och skrek av smärtan. Någon hade slagit honom i bakhuvudet, riktigt hårt. Han kunde inte ställa sig upp, han fick panik. Han kände hur blodet pulserade ut ur det öppna såret och han visste inte vad han skulle göra. Plötsligt kom en spark i magen och han vek sig dubbelt av smärta. En spark i ryggen, det lät som om att något knäcktes och smärtan blev värre, om det var möjligt. Sedan ytterligare en spark i magen, denna gång träffade den ett revben och ett svagt krasande hördes från hans inre. Ett revben? Han vrålade av smärta och tårarna rann ner för hans blodiga ansikte.
”Varför gör ni så här?” Viskade han med svag röst. Någon, han gissade på Linda, tog tag i hans hår och skrattade åt honom innan två sparkar landade i hans ansikte, näsan knäcktes. Någon satte sig över honom och slog med nävarna i hans ansikte. Han orkade inte skrika mer, men han grät. Smärtan var olidlig. Han ville bara dö, han ville inte leva. Blodet rann ut ur det öppna såret i hans bakhuvud och han började bli yr, han orkade knappt hålla ögonen öppna.
”Oliver.” Viskade han innan han sjönk in i dimman och förlorade medvetandet. Han hörde Lindas ord innan han försvann helt.
”Sånt händer när man jävlas med mig.” Hon skrattade och försvann med de andra. Benjamins ögonlock slöts, och han var borta.
Oliver
Vart fan är min mobil?! Oliver letade igenom sitt skåp för tredje gången. Han hade varken sett eller hört av Benjamin på hela dagen, bara sagt hej till honom på morgonen. Kanske hade han gått hem. Hade han det så ville Oliver säga att han skulle krya på sig, och mobilen var det enda snabba sätt att få tag på honom. Han stönade irriterat och slog igen skåpluckan. Han hade frågat några av Benjamins klasskompisar, men de hade inte sett honom gå hem. Kanske överreagerade han, men det kändes utan tvekan som om något var fel. Oliver satte sig på en bänk i cafeterian, vad skulle han göra? Han begravde ansiktet i händerna, huvudet bultade.
”Du är Oliver, va?” Hörde han en av kvinnorna ur personalen i cafeterian säga. Han lyfte på huvudet.
”Öh, ja?” svarade han tveksamt.
”Är det här din mobil?” Hon höll upp hans nya, silverfärgade Sony Ericsson.
”Haha, ja! Undrade just vart den hade tagit vägen.”
”En blond flicka lämnade in den hit, det var inte så längesen.”
”Vafan”, mumlade han. Han sprang fram till kvinnan och tog emot sin telefon.
”Tack.” Han hade inga nya meddelanden vilket han tyckte var konstigt så han kollade inkorgen, men det var inga okända meddelanden där. Han kollade även skickade meddelanden av en ren vana och där hittade han förvånat ett främmande meddelande ’Kom till elevrådsrummet, jag väntar – Din Oliver’.
Han hade inte skickat det där meddelandet. Linda, var den första tanken han fick. Han kände paniken tränga sig på. Oliver sprang det snabbaste han kunde mot källaren, och tände ljuset. Dörren till elevrådsrummet var öppen, han skyndade sig dit. När han kom dit fick han häpet se Benjamin ligga på golvet, han var blodig och såg inte ut att vara vid medvetande. Han störtade fram mot honom.
”Herregud, Benjamin!”. Han skakade försiktigt på honom, men Benjamin rörde sig inte minsta lilla. Han tog fram mobilen och slog 112.
Han såg så fridfull ut där han låg. Hans vackra ansikte med lätt feminina drag var överväldigande i det vita dagsljuset som lös in genom fönstret. Hans svarta, halvlånga hår gjorde kontrast emot hans bleka hud och de vita, äckligt rena sjukhuslakanen. Han var så vacker. Oliver kände tårarna som tyst rann ned för kinderna. Han förtjänade inte detta. Oliver tryckte hans kalla hand, förde den mot sitt ansikte och pressade den mot sina läppar. Det var så orättvist. Han visste inte hur länge han satt där och betraktade Benjamins ansikte. Kanske var det bara några få, evighetslånga sekunder, kanske timmar. Oliver hade suttit här, på denna plats, varje dag sedan det hände.
Det ryckte i Benjamins ögonlock, han var på väg att vakna. Några sekunder senare såg Oliver in i Benjamins vackra, smaragdfärgade ögon. Oliver ville att Benjamin skulle veta hur mycket han tyckte om honom.
”Jag älskar dig, Benjamin. Hör du det, jag älskar dig!” Tårarna ville inte sluta rinna, och han höll Benjamins hand hårt. Benjamin blinkade oförstående. Oliver kände sig sårad, han kände sig desperat. Med sin fria hand strök han försiktigt Benjamin över håret. Han snyftade till, visste inte riktigt vad han skulle säga. Då öppnade Benjamin munnen, sakta.
”Vem är du?”
Vem är du?
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | saraarbast - 30 aug 09 - 13:15- Betyg:  | | Jag har läst alla delarna nu och den här novellen är så himla bra! Jag ser framemot nästa del =) | | Pumisa - 30 aug 09 - 12:51- Betyg: | Orden skär sig in och mumsar mysigt på ens blod
nej men det där lät helt fel, men jag vill inte skriva något normalt som att du skriver bra och att man verkligen förstår det du skriver. | | NeMriA - 30 aug 09 - 12:23 | MEN O_O MEN?!?!?
*dampanfall gånger hundra*
åh. jag dör. |
|
|
|
