Jag älskar dig [Kapitel 1] forts. på Jag hatar dig |
Jaha. Det här är då en fortsättning på en novell som heter ‘Jag hatar dig’. Om du är ny läsare bör du då alltså läsa den. Men om du inte orkar det så, det här har hänt: Novellen handlar om Kate, som har bråkat med sin före detta bästa kompis Zach sedan hon flyttade tillbaka från New York. I slutet av den förra novellen så insåg de båda att de älskar varandra, och Kate var på väg till Zach när hon stöter på en kille hon dumpade i en del tidigare. Han är arg för det, så han våldtar henne i en stuga en bit in i skogen, och skjuter henne sedan. Men han vet inte att han missade med en decimeter, så Kate har egentligen inte fått några allvarliga skador. Senare kommer också Kates bästa vän, Jack även kallad J, att dyka upp. Och i nästa del kommer säkert hans pojkvän Joel titta fram också. Jaja. Fattar ni inte, så skyll inte på mig - läs ‘Jag hatar dig’ istället.
Kate
Det tjöt i öronen efter skottet. Jag höjde handen till den svidande kinden, och kände fingrarna bli kladdiga av blodet. Jag kunde inte höra någonting, men jag såg André springa iväg genom regnet och försvinna i skogen. Jag kände hur ögonlocken började falla, men tvingade upp dem igen. Jag grävde i fickan, försökte hitta min mobil. Sen insåg jag att jag inte hade den med mig. På darrande ben klev jag upp från golvet. Jag kastade en blick på väggen bakom mig, där ett litet kulhål var synligt. Illamåendet rann över mig. Jag kunde ha varit död. Nu. När jag äntligen fått en anledning att leva igen. Jag började långsamt gå. Ut genom dörröppningen. Bort genom skogen, hem till Zach. Jag visste inte vart annars jag skulle gå. Hemma var det som vanligt ingen att komma hem till. Jag kände att tårar av förtvivlan började rinna över kinderna. Det stack när de rullade in i det stora såret jag hade över kinden. När det svala duggregnet strilade över mig började jag återfå tankeförmågan. André hade skakat på handen när han skulle skjuta mig, så han hade inte kunnat sikta ordentligt. Det var rena rama turen att jag fortfarande var vid liv. Jag hade kommit fram till utkanten av skogen, och började försiktigt gå mot Zachs välbekanta hus. Det var egentligen inte skadorna som gjorde det jobbigt att gå. Jag kunde själv inse att det inte var så illa. Jag skulle garanterat få ett ärr, men jag skulle nog inte få några men för livet. Det var chocken som gjorde att synen blev suddig, och benen skakiga. Jag klev fram över grusgången, och knackade lågt på ytterdörren till Zachs hus. Monique öppnade.
“Hej, Kate”, sa hon glatt, innan hon såg blodet som droppade över hela mig. Då skrek hon bara. Jag kunde inte annat än stirra på henne. Hon fick bara se lite blod och ett sår. Jag hade faktiskt blivit skjuten, och smärtan dunkade i skallen på mig. Hennes gälla skrik gjorde det inte direkt bättre.
“Vad är det, Monique?” hördes Zachs irriterade röst i trappan. “Jag får ont i huvudet av det där tjutet.”
Han klev in i hallen, och kastade en blick på mig. Sen stod han bara där, tyst.
“Jag tror att jag har en mardröm”, sa han lågt. “Jag borde gå upp och lägga mig, och så kommer allt vara bra igen.”
Jag suckade frustrerat.
“Är det någon som har tänkt hjälpa mig, eller?” fräste jag, och stapplade in i hallen. Monique tystnade, innan hon gick ut i köket. Där kunde jag höra henne ringa efter en ambulans.
“Vad fan har hänt?” frågade Zach, och störtade fram till mig när han återfick handlingsförmågan.
“Nja… Jag hade lite tråkigt, så jag bestämde mig för att gå och bli skjuten.”
Zach stirrade på mig, och jag himlade med ögonen.
“Tydligen var André sur för att jag inte ville ligga med honom, så han våldtog mig, och försökte skjuta mig i skallen.”
Zach fortsatte att stirra på mig.
“Det verkar som att han lyckades, i alla fall”, sa han lågt, och hjälpte mig in i vardagsrummet. Han försökte trycka ned mig i soffan, men jag stirrade ängsligt på det vita tyget.
“Det är faktiskt inte så illa som jag antar att det ser ut”, sa jag lågt. “Det känns knappt.”
I samma ögonblick gick en våg av smärta genom huvudet, och jag var tvungen att grimasera.
“Mhm. Jag tror dig såå mycket, också.”
Jag himlade med ögonen.
“Vänta lite nu… Så du har blivit våldtagen?”
Zach tittade ängsligt på mig.
“Jaa… Jag sa ju nyss det. Men just nu tänkte jag faktiskt fokusera på det blödande såret jag har i halva ansiktet.”
“Smart drag.”
Jag kunde egentligen inte själv fatta hur jag kunde sitta och skämta om allt som hänt. Jag antog att det var ett sätt att försöka lugna ned Zach. Han såg ut som att han också skulle behöva bli inlagd.
Zach
Jag höll på att få en hjärtattack när jag klev in i hallen. Där stod flickan jag älskade mest i hela världen, med blod rinnande ned från ansiktet. Min hjärna var i ett drömliknande tillstånd, och vägrade hjälpa mig.
“Jag tror jag har en mardröm”, mumlade jag, lågt för mig själv. “Jag borde gå upp och lägga mig, och så kommer allt vara bra igen.”
Jag började faktiskt vända mig om för att skynda upp för trappan igen, när Kate suckade frustrerat.
“Är det någon som har tänkt hjälpa mig, eller?” fräste hon, och gick in i hallen på ostadiga ben. Monique försvann ut i köket. Det var då jag fattade att det faktiskt hände. På riktigt.
“Vad fan har hänt?” nästan skrek jag, och sprang fram till Kate.
“Nja… Jag hade lite tråkigt, så jag bestämde mig för att gå och bli skjuten.”
Jag stirrade på henne, och det kändes som att jag hade en stor klump i hjärnan som hindrade mig från att tänka klart. Kate himlade med ögonen mot mig.
“Tydligen var André sur för att jag inte ville ligga med honom, så han våldtog mig, och försökte skjuta mig i skallen”, sa hon lättsamt. Mitt hjärta bankade så hårt i bröstkorgen så att jag trodde att det skulle stanna.
“Det verkar som att han lyckades i alla fall”, sa jag lågt, i ett försök att lätta upp stämningen lite. Sen kom jag på att Kate kanske borde sätta sig ned, så jag hjälpte henne in i vardagsrummet. Jag försökte trycka ned henne i soffan men milt våld, men hon stirrade på dem med ett uttryck jag inte kunde läsa.
“Det är faktiskt inte så illa som det ser ut”, sa Kate svagt. “Det känns knappt.”
När hon avslutade meningen så började hon ofrivilligt grimasera av smärta. Jag var tvungen att trycka tillbaka leendet som hotade att bryta fram. Samma gamla envisa Kate.
“Mhm”, sa jag menande. “Jag tror dig såå mycket, också.”
Kate himlade envist med ögonen. En tanke slog mig.
“Vänta lite nu.. Så du har blivit våldtagen?”
Jag kände mig smått förtvivlad.
“Jaa… Jag sa ju nyss det. Men just nu tänkte jag faktiskt fokusera på det blödande såret jag har i halva ansiktet”, sa Kate lättsamt, men jag kunde se i hennes ögon att hon egentligen inte tog så lätt på saken.
“Smart drag”, mumlade jag, och hjälpte henne in i köket istället, där hon satte sig på en av köksstolarna.
Kate
“Hej”, sa jag lågt. “Det är Kate.”
“Hej!” Zach lät glad i telefonen. Han hade varit tvungen att sticka ifrån sjukhuset, så att han var hemma när hans föräldrar kom hem. Mina minnen av dem var bara två strikta vuxna som i princip bara sagt ‘hej, Kate’ till mig genom de tio år jag och Zach varit kompisar som yngre.
“Du…” sa Zach ursäktande. “Jag kan inte komma och hämta dig. Mamma tycker att det är för sent för mig att gå ut.”
Jag kunde nästan höra hur han himlade med ögonen. Det var lite sorgligt egentligen. När jag hade blivit skjuten i huvudet så sydde läkarna bara ihop såret och gav mig några smärtstillande tabletter, sen kunde jag åka hem. Men när ett par killar hade slagit mig ett par gånger så var jag tvungen att ligga över natten.
“Det gör inget”, sa jag bara. Jag hade förstås velat ha honom där, men jag fick väl ringa J istället.
“Bra”, Zach lät lättad. “Men kan jag komma förbi imorgon?”
Rösten lät hoppfull, och jag log brett.
“Såklart du kan! Mi casa, su casa.”
Jag insåg att det sista lät fånigt, och började skratta. Jag hade säkert fått grammatiken helt fel också.
“Ehm..” var det enda Zach lyckades få fram. Men jag kunde höra att han skrattade, även om han försökte skratta tyst.
“Men jag ringer bara J, så hörst vi imorgon”, sa jag glatt.
“Okej. Älskar dig.”
“Älskar dig med.”
Jag la på, och lyckoruset gick som en våg över mig. Jag fick en väldig lust att skutta, men kom på att läkaren sagt att jag skulle ta det lugnt i några dagar, så att såret inte skulle gå upp. Jag antog att skuttning ingick i att inte ta det lugnt. Jag log diskret åt mina egna, förvirrade tankar, och höll in ettan på mobiltelefonen.
“Hellou, babe”, sa J glatt. “What can I do for you?”
“Hej, J”, sa jag lugnt. “Skulle du kunna komma och hämta mig på sjukhuset? Kanske på den där coola motorcykeln som du inte har rört sedan du fick körkortet?”
“Vad gör du på sjukhuset?” frågade J förbryllat.
“Jag blev skjuten i huvudet”, sa jag obekymrat.
“VAFAN, KATE!” skrek J i luren, sen hördes ett ‘klick’ och han la på. Jag log. Det lät värre än det egentligen värre när man sa det, vilket gjorde det ännu roligare att säga det till en inte ont anande människa. Tio minuter senare bromsade J in på sin motorcykel.
“Wow. Jag trodde aldrig att du allvarligt skulle ta motorcykeln”, sa jag med ett retfullt leende.
“Mamma var inte hemma”, sa han tjurigt. “Men… Du kan ju inte ha blivit skjuten. Du står ju upp och allt.”
“Vill du att jag ska lyfta på gasbindan så att du får se?” frågade jag, och höjde retfullt handen. Jag ville inte prata allvar. Jag visste att hela situationen var allvarlig, men jag ville inte att alla skulle börja tycka synd om mig och allt. Egentligen hade det bara tagit tid på sjukhuset för att jag inte var ett akutfall. Och sen för att polisen skulle ta min anmälan mot André.
“Nej! Nej! NEJ! Rör inte. Det kanske kommer in bakterier och så dör du!” skrek J, och jag sänkte handen, fortfarande med ett leende på läpparna. “Du får inte dö, Kate”, sa J tillslut uppgivet.
“Jag lovar”, sa jag, och kramade honom så hårt jag klarade av. “Jag lovar.”
Jag ursäktar att delen kan vara lite förvirrande, men till mitt försvar så har jag faktiskt 38 grader feber -.-’ Jag slipper skolan imorgon :’D för att mamma inte tyckte jag skulle ha idrott (y) men på tisdag måste jag förmodligen gå >: menmen. Kommentera, era små… ehm… ja… vad får ni vara idag, då? <:
HAN-MASKAR :3
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | JessicaKarlsson - 30 aug 09 - 17:30- Betyg:  | ååh va bra att hon inte dog höhö :D
jättebra! mejla <3 | | gbg_95 - 30 aug 09 - 16:35 | | Ah, vilken tur att hon inte dog, skitbra skrivet! <3 | | lumman - 30 aug 09 - 16:19 | | överbra ! mejla ? | | johannasflikka - 30 aug 09 - 14:55- Betyg: | | jag fattar jag fattar :D , bra bra bra ! | | ThisIsJustMe - 30 aug 09 - 13:18- Betyg: | YEEY! Hon dog inte! :D:D
Happy moment! :D
Men himla cp Andre ska ha stryk! *hotfull min*
Fast innan han får stryk tycker jag att du ska skriva mer! :D
typ..NU! :D (a)(a) | | Pumisa - 30 aug 09 - 13:00- Betyg: | Åh :D HON DOG INTE <3
NEJ JAG ÄR INTE ÖVERLYCKLIG AV JUST DEN DELEN
NEJ JAG HAR INTE TRYCKT PÅ CAPS LOCK
NEJ JAG SKRIVER INTE ORDET NEJ XD
översatt:
Bra att hon inte är död! Det hade ju inte varit bra, och vad bra att du tänker fortsätta! | | saraarbast - 30 aug 09 - 12:35- Betyg: | Åh vad glad jag blev när jag såg ditt mejl :D
Jag vill bara läsa mer :D | | kickan2212 - 30 aug 09 - 12:30 | yeey! :D
mejla nästa! :D:D | | snovit1 - 30 aug 09 - 11:59 | Meh, om jah ska vara mask vil jah nte kommentera ;o
Men jah måste kommnetera ;D
För denna del var tiep lätt bäst! :D
Meila gära nästa :D | | DiktAmi10 - 30 aug 09 - 11:54 | | Mer! Den är jättebra! <3 | | InTheShadows - 30 aug 09 - 11:43- Betyg: | FETT BÄST, fortsäääättt ^^
mer mer mer
mer mer mer
nuuuuu!!!!!!!!!!!!!!!! |
|
|
|
