Varför gick jag inte bara därifrån? oneshot |
okej, inte alls särskillt jättelång novell nu, men kände bara för att skriva nått och visste ärligt talat inte vad (a) så ja, här kom en liten oneshot.
som ni kanske märker så är rubriken (som förövrigt fortsätter här under, i grönt, fick inte plats där uppe) från twilight, fyran, jacobs del :) älskar dom namnen, haha.
men nu ska ni få läsa :) enjoy!
Just det, för att jag är dum i huvudet.
Det var inte riktigt klokt hur korkad jag kunde vara ibland. Varför hade jag inte tagit mitt förnuft tillfånga, hållt käft och gått därifrån? Varför kunde jag inte bara ha gjort samma sak som jag hade gjort de senaste två åren, det som hade fungerat så bra.
Sen när bryr jag mig om att de ska vara elaka mot alla de inte tycker om, som inte har samma åsikt som dem? Sen han är min bästa vän. Ingen skulle få göra honom illa, och självklart ville jag (så otroligt dum som jag är) berätta det för dem. Istället tog de ut sin ilska över mig.
Men vad hade jag väntat mig egentligen? Att de skulle säga okej, vi slutar upp med att vara elaka, och sen gått därifrån, precis som jag brukat göra? Kanske inte riktigt, men nått i den stilen hade väl varit trevligt.
"Hanna, Hanna", sa Anton med ett hånleende lekandes över läpparna. "Du gör det inte lätt för dig. Vi som faktiskt har varit trevliga nog att lämna dig ifred." Jag förstod vad han menade. De hade aldrig sagt ett ont ord om mig, åt mig, och de hade aldrig rört mig. Mest kanske för att min bror satt skräck i dem för flera år sen, samtidigt som han hade en obeskrivbar respekt på skolan. Med andra ord hade jag haft tur. Nu hade den slutat.
"Du kunde inte bara vara tyst, eller hur, Hanna?" frågade han, fortfarande med samma leende. Det nådde inte riktigt hans ögon, dock, utan det stannade sådär halvvägs. Och egentligen visste jag att han inte ville slåss, vara elak, men han hade ett rykte att stå upp till, en respekt att vinna. Att han mest bara gjorde det för att han ville att hans vänner skulle tycka om honom, han ville inte bli lämnad, bli en av de han hatade. Det skulle ju vara löjligt.
"Nej, Anton, det kunde jag inte", svarade jag syrligt och kollade på honom med en blick som skulle sänt honom till en säker död, bara blickar kunnat döda. Mackan flinade fåraktigt och slog Elias lätt över armen. Han flinade också lite sådär osäkert, han var deras nyaste rekryt, förvirrad och rädd. Ville bara bli lämnad ifred, han också. Jag kunde inte låta bli att avundas honom.
Antons blick flackade, han var osäker på vad han skulle säga, hur han skulle fortsätta. Om han skulle våga slå, inte våga slå. Svårt val. Bråka med min bror, inte bråka med honom. Jag trodde på det sistnämda.
"Han är min bästa vän, vad hade du förväntat dig egentligen?" frågade jag och stirrade in i Antons ögon, krävde ett svar.
"Varför är du med såna som han?" frågade Anton till svar. Elias såg mer osäker ut än någonsin, och Mackans flin försvann snabbt. "Du kan vara med oss, skita i töntarna och bara leva." Jag ruskade på huvudet, dels som ett nej och dels för att få det att vakna, få det att förstå vad som hände.
"De är tillskillnad från er inte elaka mot alla de ser, utan de ger folk en ärlig chans", svarade jag, förvånansvärt stark på rösten. Borde jag inte skaka av rädsla, darra på rösten och ha gråten i halsen? Be om förlåtelse, nåd, hoppas att de inte slår mig? Men alla de sakerna verkade bara bli svårare och svårare att göra för varje sekund som gick, desto osäkrare killarna blev på vad de skulle göra. Var kampen förlorad? De vågade inte hoppas.
"Det har inte alltid varit så", svarade han och kollade skamset ner i golvet. En våg av skuldkänslor vällde över mig och jag ville plötsligt förstå pojken framför mig. Förstå att han egentligen bara slog andra för att hans egen far slog honom, hans mamma var en alkoholist och han ville glömma allt, tog ut sin ilska på andra, på dem som inte var som han. Jag ville verkligen, men kunde inte.
"Nej, jag vet", viskade jag. "En gång i tiden kunde vi vara vänner, bästa vänner, men du svek mig, blev något annat. Något avskyvärt." Det sista ordet var så lågt att bara Anton hörde det. Och då kom det. Slaget.
Fan vad kärlek gjorde ont.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | hanochhon - 31 aug 09 - 16:13- Betyg:  | JISSES KRIST! :O omg, MADDE! du är ju bäst
Haha, nu har jag kommenterat typ allt du har skrivit, känner
mig bäst :D <3 | | EnJulia - 30 aug 09 - 22:12- Betyg: | OCH DU SÄGER ATT JAG SKRIVER BRA?!?!?!
HERREJÄVLAR MADDE!!!!!
DU ÄR FANTASTISK, KVINNA.
:DDDDDDD | | Mp3 - 30 aug 09 - 17:57 | Madds.
Den här var helt underbar.
Helt otroligt obeskrivlig.
Jag älskar den. Du skriver grymt!
:* | | JennnyJ - 30 aug 09 - 07:31- Betyg: | Åh så underbar! :O *Jenny saknar ord*
Jag bara älskar allt du skriver Maudisöt! Så underbart!
Man lixom... jaa, jag vet inte vad jag ska säga.. den här saken tog orden från mig..
men underbart bra var den, du skriver med flyt i texten, du har med ord och sådant meningsbygge att du gör den speciell..
du får den att sticka ut från andra oneshots och ja.. den var underbar :)
Kram, din Remii<3 | | ThisIsJustMe - 30 aug 09 - 02:17- Betyg: | ÅH! Madde! Ge mig din himla talang!
Smitta av dig på mig!
Okej.. det lät inte rätt.. på något sätt!
men du fattar vad jag menar? (a)
Asså då har jag suttit skit länge och försökt komma på
en bra oneshot, och när jag äntligen kommer på något hyfsat
går du och skriver detta?!!!!
Fattar du hur min novell blir nu?
SKIT!
Asså du måste lära mig!!!!!
SUPERBRA! <3333 :D
"Och där kom det. Slaget.
Fan vad kärlek gjorde ont."
Jag dör!<33333333333
Typ gråta varning! Kan du inte vara jätte super duper snäll
och skriva en fortsättning bara till mig (a)(a) :D |
|
|
|
