When a lost soul needs a friend / Kapitel 2 |
Kapitel 2
Stjärnorna på himlen lyste svagt den kvällen, fast det fanns två stycken som faktiskt lyste klarare än alla de andra.
Tara låg med det korpsvarta håret utspritt över gräsmattan och hennes gråa ögon letade över himlen efter minsta tecken på övernaturliga krafter, men eftersom det var sjunde natten som inget övernaturligt hände så suckade hon och rullade över på mage och la lätt ner hakan i gräset. Det var bara några dagar kvar, faktiskt bara en, till skolstarten och hon längtade.
Även om hon var den som inte hade vänner.
Hon var den alla pratade illa om bakom ryggen.
Hon var den alla gjorde fula grimaser åt.
Det var henne alla skrattade åt.
Men där fanns inte hennes mamma, och hon kunde nästan bo vart som helst, bara hennes mamma inte fanns i närheten. Och det kändes som en stor sorgklump inne i hennes mage växte för varje dag som gick, eftersom det var det sista året på Hogwarts som närmade sig, och efter det skulle hon bli myndig och var tvungen att skaffa sig ett jobb.
Hennes blick flyttades åt öster, och det såg ut som ett stort och otäckt oväder var på väg mot henne. Hon suckade och började samla ihop håret i en tofs även om det var svårt, för hennes hår var rent ut sagt omöjligt att ta hand om. Det var tjockt och tovigt samtidigt som hon aldrig orkade borsta igenom det. Så alltför ofta slutade det med att hon hade en enkel hästsvans.
Hon sniffade lite lätt i luften, och det kändes tydligt att någon hade grillat i närheten, men det var inte så ovanligt att ungdomar i henne ålder, mugglare då, smög ut mitt i natten för att grilla och låta alkoholen flöda. Men det var ju tvåtusensju, så tiderna hade ändrats en del i mugglar världen. Men inte i trollkarlsvärlden. Där var allt som förut.
Fast en sak var det ju skillnad på. Lord Voldemort var utplånad för all framtid, tack vare Harry Potter.
Fast det var något man nu förtiden inte pratade så mycket om. Det var ju flera år sedan, så nuförtiden var det något man läste om i skolan, något man pratade om framför brasan i uppehållsrummet en regning dag eller under släktträffar med underliga släktingar. Om man var vanlig då. Inte om man var som Tara, osocial.
När sirener från hållet med den svarta ogenomträngliga röken hördes genom den slående tystnaden reste Tara sig snabbt och började springa för livet. Hennes fötter fick rivsår samtidigt som hennes lungor började pressas ihop så hårt att det blev omöjligt att få luft. Så med sina sista krafter som hon lyckades ta sig ut på grusvägen framför henne. Hon visste egentligen inte varför hon fick ett sånt ryck. Men när hon stod framför sitt före detta hus förstod hon att känslan hade haft rätt.
De röda bilarna trängdes framför den lilla trädgården som stod framför det sotsvarta huset och brandmännen rusade in och ut genom den högen av plankor som tidigare hade varit hennes hem. Dem hade olika masker över ansiktena och skrek saker till varandra samtidigt vatten sprutades genom en lång slang som låg utringlad över marken som en orm.
"Du ska inte vara här."
En av brandmännen tog av sig sin mask och det syntes tydliga spår av sot i hans ansikte och i hans blonda kalufs.
"Men jag bor här," svarade hon enkelt och pekade på den pyrande högen som tidigare hade varit hennes hem.
Hans tidigare uppsyn som tidigare visat att han inte hade lust med att vara barnvakt, ändrades snabbt till panik.
"Bor du här?"
"Bodde är väl mer rätt ord, jag har då inte tänkt på i någon rykande hög av aska."
Han lyssnade inte på hennes sarkasm utan rusade iväg till en av bilarna och letade snabbt fram en av deras walkie-talkies och började prata snabbt och snubblade över några ord. Han lyssnade sedan halvhjärtat på svaret och skyndade sig tillbaka.
"Har du någonstans att bo inatt?"
Tara funderade över hans fråga och nickade sedan långsamt och svarade;
"Om ni kan få mig till King Cross så klarar jag mig."
Och brandmännen fick iväg henne dit med en av deras civilklädda polisbilar. Väl framme började de prata med henne, om den brända kroppen de hade hittat, och sedan hade de tagit fram de få sakerna de hade hittat som inte hade blivit uppslickade av den glödheta elden. Och genast när hon såg vilka saker det var så blev hon helt säker på sin sak.
Hennes mamma hade inte dött i en olycka.
Hon hade lämnat Taras saker på trappan och sedan tänt eld på huset.
Det som kanske förvånade Tara mest var att hon inte sörjde alls. Utan hon kände sig fri för första gången i sitt liv. Fri som en fågel. Fri som en häxa flygandes på sin kvast över den stjärnspridda himlen, letades efter de två starkt lysande tjärnorna som befann sig någonstans på natthimlen.
Tågvisslan gav ifrån sig ett ljudligt tjut och de få elever som fortfarande stod kvar på perrongen fick tränga sig fram genom det havet av föräldrar som vinkade adjö till sina barn och gav dem lyckoönskningar och varningar om vad de inte skulle göra.
Som vanligt alltså.
Tara hade tagit sin egen kupé som och alla andra höll sig borta från henne. På behövligt avstånd som de sa.
Fast något var annorlunda.
Det satt någon i samma kupé som henne, vilket bara hade hänt det första året.
Han hade presenterat sig som Jason, Jason Hunt. Hon hade med nervös hand skakat hans och sedan lätt svarat på hans frågor, och just nu var de båda tysta. Han var försjunken i ‘Quidditch genom tiderna, del två' och hon stirrade ut genom fönstret och hon visste att det var sista gången hon åkte till Hogwarts, och det kändes sorgligt på ett sätt.
Hennes mamma var död, och hon hade inte rört en min, för det rörde henne inte ryggen.
Men att sedan få lämna Hogwarts, det skar så enormt i hennes hjärta.
|
|
|
|
