Du vet han Gud? / Kapitel 2 |
Kapitel 2
När jag framåt morgonkvisten vågade mig ur sängen – det var trevligare att ligga där än att smyga runt mina makar i vardagsrummet – satt både Erik och Daniel vid köksbordet, knäpptysta. Kylan mellan de två kunde knappast vara mer påtaglig, deras stolar var placerade på varsin ände av det avlånga ekbordet och blickarna var vända åt olika håll. Under de flertal år som jag var gift med dem – inte samtidigt, så diskret skulle jag aldrig kunna vara – såg jag aldrig den här sidan. Det är verkligen som om de äger mig, som att det löftet jag avlade i kyrkan ger dem all slags rätt att bestämma vem jag vill leva med.
Frågan är bara, vem vill jag leva med?
En suck flög ur mig och plötsligt var bådas ögon vända mot mig.
Erik såg ut att vara i slutet av tjugo årsåldern, precis som jag. Även om det var innan jag ens hade träffat honom kunde jag se hur lik han var sig själv från de bilderna hans mamma visat mig under våra otaliga besök. I mina ögon var han inte den klassiska typen som föll under kategorin skönhet. Hans eldröda hår och fräknarna som täckte det ovala ansiktet var ofta källan bakom de grova skämt han fått utstå under sin ungdom. Ämnet var känsligt för honom, men när man är gift med någon under 34 år kommer ett och annat skelett ut ur garderoben. Hans yttre hade dock förskönats efter att jag lärt känna honom bättre under åren, näsan som först varit aningen för bred för min smak är nu ett av hans finaste drag.
Hans ögon också.
Som ett hav utan botten där skrattet aldrig var långt borta.
“Jag har gjort kaffe till dig, precis som du vill ha det”, Daniels röst får mig att rysa, som den har gjort varenda gång jag hört den de senaste dygnen. Det tog mig så många år att ens klara av tanken att han var borta, nu plötsligt fanns han där framför mig, livs levande.
Om man nu kan säga så om änglar.
Hur mycket jag ska berätta om det förflutna vet jag inte ännu, det kommer väl med tiden. Bara det väsentliga ska med, jag vill inte tråka ut er som jag tidigare sagt. Jag sa även tidigare att jag fördrev min fritid med att räkna dagar – så jag vet att det är exakt 378 dagar sedan jag kom hit.
Ni undrar kanske varför jag pratar så lättvindigt om det här, döden är alltid något som kommer att skrämma er, som den gjorde mig. Jag har väl fördelen med att alla jag saknar kommer förr eller senare att ta sig hit upp med, vare sig de vill det eller inte. Så det jag har jobbigast med är väntan, även om det inte finns någon där nerifrån som jag väntar på.
Det svåraste är att förklara hur hela det här samhället är uppbyggt, för jag känner inte till allt själv.
Att man stannar i den ålder som man trivdes bäst i under sitt liv är bland de bästa överraskningarna jag kunde ha fått. Den exakta ålder som jag befinner mig är inget som är säkert, men jag gissar på tjugofyra. Att jag inte uppskattade min kropp på den tiden är helt otroligt, men känslan av att gå från sjuttiosex till tjugofyra måste jag säga är underbar. Min rygg gör inte ont och alla mina tänder är tillbaka.
Att jag klarade av att leva så.
Daniel är den där uppenbara hetingen, snyggingen som folk spanar in på tunnelbanan. När han steg in genom dörren i onsdags hoppade mitt hjärta till - eller, om jag hade haft ett fungerande - och jag förundras över hur exakta mina minnesbilder ändå har varit. Det svarta, halvspretiga håret med en kort lugg som snett la sig ner över pannan, ögonen som med sin mjuka, bruna färg fick mig att tro på evig kärlek och den där munnen som måste varit designad för att kyssas gudomligt.
Att den här mannen var min, endast min, i över nio år måste vara ett mysterium.
Innan jag faktiskt förstod att det var mig han älskade, att det fanns något så töntigt som tvillingsjälar, var jag säker på att Gud drev med mig.
Sedan gick det ett år, och Daniels kärlek var ofrånkomlig.
När jag fick identifiera honom – vilket hans mamma ville göra, men jag krävde ett sista adjö och slogs för att få göra det, jag var trots allt hans fru – kändes det som om allt var över, Gud hade tagit tillbaka den ängel han så villigt skänkt mig.
Nu förstår jag det roliga i det hela, hur Gud tänkt att jag ska betala tillbaka.
Genom att under resten av evigheten leva med att jag har två makar, två män som älskar mig mer än allt annat, och jag ska tvingas välja bort någon.
Eriks röst avbröt mina tankegångar – som på sitt sätt är bra eftersom jag höll på att virra bort mig totalt.
Hans hand pekade mot mitten av bordet där två koppar stod – som först var märkligt, ingen av dem nådde dit – och sa:
“Jag har gjort kaffe, som jag vet att du gillar det.”
Hans blick var tydlig: Daniel ska inte tro att han känner dig bättre, vi är de som var tillsammans för alltid, det är vi som ska vara tillsammans för alltid.
Nu finns det ett litet problem, nämligen att jag aldrig har gillat kaffe. Det har alltid framstått som så vuxet och ballt, och alla tror att jag älskar kaffe.
Ja, till och med min make.
Makar.
Det här är ren tortyr.
Problem nummer två är att det finns två koppar, och jag har ingen aning om vem som har kokat upp vilken.
Eller vems känslor jag har råd att såra.
Min blick känns ovanligt desperat, och ingen av de två männen som för tillfället stirrar på mig – vilket är otroligt vidrigt – verkar intresserade av att hjälpa mig.
Sakta lyfte jag upp den ena koppen och smakade försiktigt. Beskt, starkt och helt utan socker. Inte min smak alls. Så - ni borde väl få veta att jag är urusel på att inte visa känslor - det gick inte att hindra min hals att ge ifrån sig ett fräsande ljud. Leendet som växer fram på Daniels ansikte är varning nog, jag har valt helt fel mugg.
“Jag sa ju att det inte spelade någon roll hur länge du hade känt henne, jag hade henne först!”
Erik reser sig upp och jag är nära på att rusa fram för att hindra den antika, oljebehandlade stolen från att slå i golvet, men jag står helt stilla, Erik hinner nämligen börja vråla innan jag får chansen:
“Är du helt dum eller?! Tror du att Sanna kommer kasta bort nästan fyrtio år på en kort romans hon hade som ung?”
Just det, jag heter Susanna men kallas Sanna.
Bara så att ni vet.
Och just nu har jag väldigt svårt att bestämma mig för vem jag är mest arg på, Erik, Daniel, mig själv eller Gud.
Det är svårare att välja än vad man kan tro.
I alla fall, jag tröttnade på grälet innan Daniel hann skrika sitt svar, så jag tog den ena koppen och slängde den i golvet i ren frustration.
Ja, jag har ett kraftigt temperament.
Tack och lov hade det hunnit svalna en aning, för allt skvätte nästan upp på mig, vilket jag knappt märkte eftersom jag rusade tillbaka till min säng direkt. Båda två har bankat på dörren i nästan en halvtimme nu, ingen verkar förstå att jag inte tänker öppna. Och om ni påstår att 'förlåt' är det mesta uttjatade ordet under eran livstid, tänk om.
Jag har aldrig hört det yttras så många gånger som bland oss, de döda.
|
|
|
|
