Låt det aldrig falla dig ur minnet |
Linda förstod inte hur mycket hon hade vrålat förens ekot från hennes röst tystnat bort i tunneln. Halsen kändes öm, munnen torr och ögonen var röda efter tårarna de spillt. Trots det kände hon sig precis lika sviken och förödmjukad som tidigare. Som om de orden hon nyss valt att yttra sina känslor med inte haft någon som helst inverkan på hennes känslomässiga tillstånd.
Den ilska som kokat inom henne blåstes bort med den vind som plötsligt ryckte tag i hennes ljusbruna hår. Den gröna jackan som hon för ett par timmar sedan tagit på sig hängde öppen över hennes mulliga överkropp, som förlorade sin hållning då hopplösheten slog emot henne.
Hennes äckliga överkropp.
Linda försökte med fumliga fingrar få ihop de två sidorna kring midjan, för linnet under var alldeles för avslöjande för att värma henne i kylan, men dragkedjan gick inte igen.
Handen som letat sig till hennes axel fick henne att ta ett steg bakåt och ryggen stötte emot betongväggen.
”Rör mig inte.”
Rösten darrade en aning och bröts nästan. Hon kände hur adrenalinet for runt i kroppen.
Hon kunde inte stanna kvar här.
Stå här med honom.
_____________________
Om du någonsin varit, eller känt, en tonåring, vet du med all säkerhet hur ett typiskt rum brukar se ut.
Kläderna.
Skräpet.
Kaoset.
Detta rum var allt annat än ett undantag, man skulle nästan kunna tro att det var föregångaren till de resterande tonårsrummen i världen.
Första gången hon stigit in i röran hade hon förmodligen blivit ännu mer äcklad av strumporna på golvet, underkläderna slängda över fåtöljen, bananskalet på skrivbordet och serietidningen som diskret stack ut under madrassen, om det inte varit för vems rum hon klivit in i.
När hon nu, efter oräkneliga gånger, återigen låg där undher honom på madrassen - medveten om serietidningarna som svagt prasslade under henne - lyckades hon inte tränga undan den där tanken som jagat henne de senaste två månaderna.
Hur kunde han välja henne? Hur kommer det sig att det är hon som ligger här, grovhånglandes med killen mer en halva plugget trånade efter?
Svaret ville hon egentligen inte veta, konsekvenserna efter det ville hon inte ta.
Hon fick nöja sig med ovissheten.
Alexanders hand letade sig plötsligt upp över hennes rygg och öppnade upp BH:n. Som tidigare kvällar var hon inte sen med att svara, utan började pilla på gylfen till hans jeans.
Hon förundrades över hur snabbt det egentligen gick, fast det skadade inte. Just de där minuter efteråt när de låg med armarna virvlade kring varandra, svagt flåsande, var de stunderna som fyllde hela hennes bröst med glädje.
Hans läppar pressades svagt mot hennes panna och hans omfamning hårdande samtidigt som han mumlade fram:
”Om du kunde se dig själv genom mina ögon skulle du inte tvivla på att jag älskade dig.”
Hon skrattade.
Det var likt honom att försöka imponera på henne genom att efterlikna kända klichéer, men det spelade ingen roll att han inte kommit på orden, formulerat dem, det var ju fortfarande så han kände. Eller hur?
_____________________
Hon visste inte vad det var som fick henne att stanna kvar i den där tunneln, den lilla kärleken hon fortfarande hade bultandes innanför bröstet, eller hatat som brann inuti hennes ådror.
Hur det nu än låg till, stannade hon kvar, väntades på hans första ord. Hans försvar.
Minuterna verkade förvandlas till små evigheter och det var först när hon börjat skruva nervöst på sig och tagit första steget ut ur tunneln, bort från honom, som hans ord snubblade ur munnen:
”Jag vet inte vad som flög i mig Linda. Att du är min flickvän, det vet jag, Men, när hon började prata med mig föll det ur huvudet på något vis. Det var inte meningen, jag lovar.”
_____________________
De skyndade sig fram längs vägen, med händerna sammanflätade och en behaglig tystnad mellan sig.
Idén var att de skulle över till Alexander, titta på lite filmer och sedan sova.
Är det helg så är det helg.
Linda kunde nästan inte förstå att Alexander frivilligt gick med henne, delade säng med henne, kysste henne. Han var så vacker, så fulländad, och hon var så. . .
Normal.
Hon svalde undan ångestklumpen som växte sig allt större i halsen.
Hon förtjänade det här.
Plötsligt stannade stegen bredvid henne upp och handen rycktes ur hennes. Hennes förvånade blick letade sig bort från marken och föll på flickan framför sig.
Rebecka.
_____________________
Löve n under hans sko knastrade till när han tog det där sista steget mellan dem. Hon var nästan säker på att hans röst varit lika skör som bladet, hans tårar hade inte varit långt borta. Och hennes brända i ögonvrån.
”Linda? Prata med mig gumman?”
Återigen lät han handen glida mot hennes axel, men hon skakade häftigt av den.
”Du kunde inte ens kalla mig flickvän! 'En vän'. Är det så du vill presentera mig inför din före detta flickvän?”
Även om orden nästan viskades fram, hördes de lika tydligt som de orden hon vrålat fram.
”Är du det du vill att jag ska göra? Gå runt och visa upp dig som en ägodel?”
Ilskan bubblade upp igen.
”Är du helt dum eller?!”
Hennes händer knöts ihop och de små nävarna började hamra mot hans bröstkorg. Slagen haglade på ett tag, innan hon ökade styrkan och magen blev alldeles för öm. Han grep tag i hennes handleder, och ett litet leende letade sig fram i ena mungipan.
”Kan du förlåta mig nu då?”
Hon suckade och slog ner blicken mot den gråa asfalten. Tröttheten sköljde över henne, så i ren utmattning lutade hon sin ena kind mot hans bröst. Det kändes tryggt och värmen från hans kropp började sakta tina upp hennes frusna ansikte. Alexander släppte taget om hennes armar, men drog in henne i en omfamning. Sakta andades hon in doften från hans tröja.
”Jag kan ringa henne nu, om du vill?”
Rösten lät bedjande, han ville verkligen bli förlåten.
”Nej”, svarade hon hest,” det behövs inte. Jag överreagerade bara.”
Alexander såg chockad ut.
”Det gjorde du inte alls! Du har all rätt i världen att bli sur på mig om jag inte kan kalla dig min flickvän”, han drog sig ur kramen och la händerna på hennes axlar,” fast bara om du lovar ”, ett litet leende,” att förlåta mig efteråt.”
Sedan, lite försiktigt, lutade han sig fram för att se hennes reaktion.
Ingen min.
Prövande tog han ett litet steg framåt, lutade sig den sista biten och lät sina läppar möta hennes.
Kärlek.
|
|
|
|
