Bubblan - min egen historia |
Denna kan ni säkert tycka är väldigt lång och att ni inte orkar läsa den, och jag tvingar er inte.
Men om ni läser den, tänk då snälla på, att det är en sann historia.
Min egen historia...
Känner mig bortglömd, som att gud gav mig glädje för att sedan bara rycka det ifrån mig och sedan sitta och roa sig åt all min sorg. Eller just det, det finns ingen gud!
Inte för mig i alla fall, jag lever, jag andas, för tillfället, men du vet aldrig när allt det där bara tar slut. "Så lev ditt liv fullt ut!" men hur i helvete har ni tänkt er att man ska kunna göra det när man får höra skit snack vart man än kommer, rykten som cirkulerar och folk skrattar och tycker det är kul att dra upp gamla misstag du gjort.
I för sig så varför bryr jag mig? Jag minns knappt något utav allt det där ni påstår jag har gjort. Så varför bry dig? Från det att sommaren 2008 slutade och hösten tog vid fram tills den 21;a Juli 2009 levde jag som i en glasbubbla. Jag var bara vagt medveten om vad jag gjorde, vad jag fick höra. Jag låg isolerad och nu när jag tänker tillbaka på hösten som varit och våren, så är det skrämmande att knappt minnas något. Jag blir rädd för mig själv och för min obetänksamhet som gjorde så jag föll ner i den avgrunden, det är något jag inte vill ska hända någon annan för det var nära mitt slut flera gånger. Men något som är lite sjukt, det är att det var jag själv som fick slita mig ut ur bubblan, inget hjälpte mig, stöttade mig, ingen förstod att något var fel. Måste man rasa i vikt och skära sönder sig där alla ser det bara för att ni ska fatta att något är fel era idiotet?
Jag blir så förbannad när jag inser hur långt borta jag varit i nästan ett helt år, och ni har inte ens lagt ner ett lill finger för att hjälpa mig. Det känns totallt lönlöst måste jag få säga att ens försöka börja leva igen! För vad ska jag tro när ni endå inte verkar bry er ett dugg? IOch när ni väl bryr er, ja det var när jag var på goda vägar ut ur bubblan, då, först då insåg ni att; Oj! Vad är det som händer?
Det krävdes av mig dåligt uppförande, anfall och destruktivitet för att överleva, jag gjorde allt som stog i min makt för att försöka leva men bubblan var starkare än mig och tog över helt och hållet, inga demoner och änglar här inte. Jag minns mycket från det att jag var liten, jag minns mer än vad dom flesta vill tro att jag minns, men detta året har varit helt tomt. När folk helt plötsligt påminner mig om något jag gjort kan jag liksom stå där; "Jaha? uhm, okej..." och liksom inte fatta något utav vad det är dom pratar om.
Vaddå skämmde ut mig? vaddå blev så full? vaddå hade sex med han? Va?
Jag står där, helt tom och bara låtsas hänga med, för visst kommer det små minnes bilder när jag verkligen anstränger mig, men inte annars. Tomt - var det det bubblan framkallade? tomhet? isoleringsmaterial?
Jo, kanske, men jag kan fortfarande inte släppa det där med att ingen överhuvudtaget märkte något!
Jag skolkade för att jag inte orkade skolan, det tog för mycket kraft och ansträngning, jag gjorde inga läxor eller prov och det enda ni gjorde var att tjata.
Jag skötte mig inte hemma, skrek, smällde i dörrar, städade aldrig, kom alltid hem sent även på vardagar, drack - så ofta jag kunde, mig oftast redlöst full, använde allting som destruktiva medel. Vassa saker, skar mig, överallt, benen, ryggen, armarna, halsen/nacken, magen, axlarna, fötterna, hårbottnen, Ja i princip överallt! Ciggen lugnade mig ibland lite efter att jag kedjerökt fem stycket och sen kom hem och stank rök. Spriten blev mitt sätt att fly undan vardagen, jag drack, blev full, försvann för tillfället från den äckliga verkligheten. (och det är fel som en massa säger, att verkligheten inte existerar, för det gör den, och det var den bubblan höll mig undan ifrån) Jag missbrukade sex, där är skälet till mina öknamn jag fått nu. Ibland när jag mådde som sämst och bara ville försvinna för stunden så kunde jag sitta och svällja tabletter efter tabletter, som högst har jag tagit 50st okända tabletter, men det var någon form av stark sömn-smärtstillande. Jag kräkte dock upp det mesta, inte självmant, innan jag somnade och sov i ett dygn innan jag vaknade och hade magsjuka i tre dagar efter det. Men det fick mig inte att sluta, jag fortsatte ta överdoser lite hur som helst och av vad som helst. Ibland kom jag till och med till skolan; försent som vanligt, och fullt påverkad utav alla tabletter jag tagit. Men, ingen märkte något!
Med andra ord, jag missbrukade allt, och alla!
Bubblan hindrade mig också från att göra saker som jag behövde/ville göra, den sänkte mitt tålamod och fick mig att se totallt svart. Ibland fick jag inte äta eller ens gå ut och röka, Bubblan stängde alla utvägar och jag fick sitta inne på mitt rum helt ensam med musiken som mitt överlevningsmedel. Det var också Bubblan som gjorde så jag blev mentalt utmattad, den höll mig vaken om nätterna tills jag var helt slut och fick mig att skrika och fräsa åt allt och alla. Jag ville inte, men jag var tvungen, jag var så arg och frustrerad över att ingen såg eller märkte något så jag var tvungen att få ut min ilska och hat som jag kände mot er alla på något sätt.
Det var då, jag började ta mitt skrivande på blodigt allvar, jag skrev och jag skrev. Så fort Bubblan stängde inne mig så satte jag mig och skrev, det kunde vara allt från diet listor till noveller till dikter. Oftast inget speciellt, men det blev min terapi som också senare hjälpte mig ut ur mitt personliga helvete.
Men folk märkte fortfarande inte ett skit, dom kallade mig lat, dum i huvudet och en massa annat, jag tålde det inte och började oftast skrika och sen drog jag oftast därifrån. Kan ni tänka er, det var vuxna som kallade mig allt det där! Det var lärare, "kompisar" till och med mitt eget kött och blod som kallade mig; hora, slampa, idiot osv.
Det fick mig ju verkligen att må så mycket bättre. Nej så musiken blev min törstande tröst, jag kunde sitta i timme efter timme och bara lyssna och det skulle vara högt, så högt så jag inte hörde något annat. För det var då jag verkligen kunde konsentrera mig på mina söndertrasade nerver och på all smärta som trängdes inom mig.
Ni ska inte tro att jag inte försökt reda ut mitt liv, det har jag hundra tusentals gånger, men det blev alltid fel endå, det var då jag kom på tanken: Jag ville här i från!
Jag ville flytta, helst till köpenhamn, börja om, utan några jävla idioter som förnedrar mig. Men jag kunde ju inte flytta, men jag gick runt med drömmen djupt inom mig varje dag i mer än ett år. Jag går fortfarande runt och bär på den drömmen, och jag tänker genomföra den också, jag har aldrig någonsin hört hemma här!
Aldrig någonsin, mitt skal föddes här, men min själ någon annanstanns.
Allting såg ut att gå rätt ner, sedan kom våren och det var kanske enhalv månad kvar till sommarlovet, då min äldsta syster frågade mig hur jag verkligen mådde och att jag kunde ringa ifall det var något. Visst, jag ringde aldrig, för det kändes fegt. Jag hade ju igentligen inget att må så dåligt över? eller? hade jag det?
Jag var ju helt okoncentrerad på livet. Men sedan vaknade min store bror också till och reagerade, iför sig så reagerade han på ett annat sätt som fick mig att känna mig som att det var mitt eget fel att bubblan uppstått. Sedan så började jag prata med en utav min brors kompisar, det var rent slumpagtigt att vi kom in på just den räta linjen fram till självförakt, destruktivitet och allt det där. Vi var på en fest hemma hos mig och vi bara satte oss och pratade om det hur länge som helst som om det vore ett helt vanligt samtal. Jag spelade som vanligt, låtsades som att inget av det där konstiga hade någonsin hänt mig, men han genomskådade mig och bad mig ringa ifall det var något. Jag ringde aldrig!
Jag kunde bara inte, det kändes så fegt. Dom skulle endå inte förstå mig, dom kommer göra som alla andra, klassa mig som lat, idiot, hora osv. och jag orkade inte att höra det från änu fler. Det räcker vell med att min egen mamma kallar mig dum i huvudet och totallt ignorerar mig när jag kommer hem och gråter floder och att min pappa ibland slog mig, och sen tyckte det var mitt eget fel. Och sist, men inte minst att min egen bror kallade mig för slampa, villket han fortfarande gör, och det är nog det som gjorde så jag stannade i bubblan längre än nödvändigt. Hade jag i alla fall fått stöd utav min familj mer, hade jag kanske klarat det. Eller okej, jag vet faktiskt inte!
Jag har aldrig tyckt om att andra folk bryr sig om mig, jag har aldrig riktigt varit så pigg på att visa känslor för andra eller ens öppna mig. Det har jag fått väldigt svårt för, jag får tunghäfta och en klump i halsen när jag ska börja prata om känslor, mina egna känslor och minnen. Det går bara inte, det stadiet har jag inte hunnit utveckla rätt än. Men förhoppningsvist så kommer jag klara det. För är det något jag verkligen vill, så är det att klara mig ur bubblan för all framtid. Jag vill inte behöva ha det så som jag hade det då, det var den värsta tiden i mitt liv, och jag vill aldrig någonsin behöva genomgå den en gång till!
"..."
Men det finns i alla fall en sak som har förändrats nu, dels har bubblan börjat tonas ut och är förhoppningsvist borta snart, och att jag nu vet, att jag inte är barn till de evigt förlorade att jag har en chans att fullända mitt liv, även om det kan bli svårt eftersom jag har missat rätt så mycket. Har åkt in och tagit massa tester som ska se vad det är som jag behöver hjälp med, sen ska jag få special lärare osv. det låter säkert som att jag är något sorts trögt outvecklat barn, men jag vill verkligen inte att ni ska tro jag är det! Jag är igentligen en helt normal tjej som råkade få fel uppväxt med alcohol, våld, rädsla, flykt osv inblandat i det. Ett barn som får vara med om sådant enda från födseln kanske inte verkar må dåligt över det. Men ett, två, tre så dyker det upp, och då dyker allting upp samtidigt. Burken som du lagt ner alla dina känslor i går i kras och allting attackerar dig på en och samma gång.
Dock har jag tagit bort en del saker i texten som jag tycker kan stanna hoss mig och min psykolog, det är nog saker som ni nog heller inte skulle bli friska utav att läsa. Men jag hoppas att ni som orkade läsa min "novell" fick lite mer förståelser för folk som inte mår bra!
Tack för allt.
|
|
|
|
