Gentlemannens famn (del 4) |
Dagen efter träffades tjejerna och pratade om gårdagen. De hade varit ute till klockan två och minglat, dansat och druckit. Träffat gamla vänner och PR- människor. Några hade tagit kort på de tre tillsammans. Flera gånger hade Malou gått till baren för att hämta dricka, flera gånger hade hon träffat Benjamin. Dom hade inte pratat så mycket, bara tittat på varandra och flinat. Flinade åt deras konstiga samtal, åt när han bar henne på ryggen och åt hur många gånger hon kom för alkoholens skull.
Chloë, Lucy och Malou satt ute på Café de Rose precis bredvid hennes hem. De satt där med varsin kaffe. Medan Lucy och Chloë skämtade om journalister, tänkte Malou att Benjamin var en bra grej som hade hänt henne. Den första dagen efter uppbrottet hade hon varit helt knäckt. Bara låg i sängen och och snörvlade. Hon hade varit så nere och förbannat alla lyckliga människor. Men Chloë hade varit där och ryckt upp henne. Tvingat henne att gå ut. Hon sa att det var bäst att gå ut första dagen, annars kom man aldrig upp. Och sen gick det ju som det gick.
Han hade fått hennne att tänka på annat. Höll hjärnan borta från negativa tankar och fick hjärtat att inte brista helt. Det var nånting med honom. Något artigt och tryggt. Fast hans kommenterarer var inte så upmuntrande.
- Louii, ska du inte pröva med en plåtning åtminstone, snääälla? tjatade Chloë.
- Pröva den här, den kommer att framhäva din former, sa Jimi. Han gav henne en vinröd korsett. Sedan letade han fram en svart tyllkjol och svarta strumpbyxor. Sedan ställde han fram ett par högklackade knallröda skor med öppen tå. Malou blev förtjust när hon såg outfiten. När stylisten fixade smink och hår, tänkte hon att det skulle bli en rätt spännande grej ändå.
- Okej, den här outfiten är rätt punkig, så tänk rockarbrud. Du är tuff och en rebelltjej, men visar upp en pryd sida, sa Jimi. Han gav henne en stormhatt och föste henne till kameran.
Timmarna gick. Hon poserade vågat. Putade med läpparna, lekte med hatten medan fotografen berömde henne, gav tips och blixtrade för fullt. I mellanåt bytte hon outfits. När dom var klara var Malou så trött att hon varken visste om det var kul eller det sjukaste hon hade gjort.
På tisdagskvällen bestämde hon sig att gå och lägga sig tidigt. Hon bytte om till ett vitt nattlinne med spets och satte på sig ett par lila fluffiga tofflor. Då hon lekte lite med katten Anouk, svarthårig med en brun strumpa och ett vitt öra, ringde det på dörren. Snabbt sprang hon fram till dörren och öppnade den.
Malou fick en chock då hon såg att han stod där. Tur att man hade kvar sminket, annars hade det blivit väldigt pinsamt. Han flinade åt hennes ansiktsuttryck.
- Tja, jag kommer väl inte olägligt? Frågade Benjamin.
- Öh, nej, öh, stammade hon. Ursäkta, kom in.
Han steg in med en sån charm att Don Juan skulle känna sig misslyckad. Han var klädd i en vit V-ringad T-shirt, brun kofta och Levi jeans. Shit, vad snygg, tänkte hon och kom på sig själv med att glo på honom.
- Ehm, jag ska nog byta om till… något lämpligare, sa hon snabbt och var påväg till garderoben.
- Nej, mig stör det inte, sa han och log snett. Hon stirrade på honom.
- Alltså, jag menar inte så, förklarade han snabbt. Du behöver inte byta om bara för att jag kom.
- Jag kommer ändå strax. Hon bestämde för att behålla nattlinnet på, men tog en morgonrock över. En mörklila sidenrock. Hon tog av sig tofflorna, golvet var ändå varmt. Hon kammade igenom håret och rufsade till det. När hon kom ut till vardagsrummet hade Benjamin redan hittat spritskåpet och tagit fram alla flaskor och ställt dom på det låga soffbordet.
- Du har faktiskt ganska mycket använtbart här, sa han och tog fram två glas. Hon var förvånad över att han hittade alla saker så snabbt. För Dennis hade det tagit tre månader innan han hittade besticken.
- Om du hade sagt att vi skulle ha pyjamasparty, så skulle jag ha tagit med mig min pyjamas, sa han och skrattade när han såg hennes klädsel. Hon räckte ut tungan och skrattade. Lou gick till stereon och satte i en skiva.
Malou skrattade när Benjamin snurrade runt henne. En välbekant röst hördes ur högtalarna. Robert Pattison med sin djupa, lite rossliga röst. Hon märkte att Benjamin kunde låten. Han började sjunga på den.
”You'll be my queen. I'll be your king and I'll be your lover too.” Hans röst liknade Pattisons. Låten lät nästan som en vaggvisa.
”And girl you look at me, with eyes that see. And we'll melt into each others eyes.” Hon log. ”… I’ll be your lover too.” Han log. Det var något i hans blick som hon inte hade sett förut. Precis då hon förstod vad det var kunde hon inte känna benen under sig längre. Nästa sekund svartnade det. Hon kände att ett par starka armar lyfte upp henne och lade ner henne på något mjukt. Benjamin sa hennes namn, det hördes inte mer än en viskning. Hon försökte öppna ögonen, men ögonlocken var tunga som bly. Sedan övermannades hon av tröttheten.
”Lou, jag måste säga dig en sak.” Hans blick var kall och hård. Hon nickade och visste att det inte skulle vara några glada nyheter.
”Efter att du strulade med Mike och Dennis dumpade dig…”
”Basse, du vet att jag inte gjorde det.”
”Avbryt mig inte. Lyssna bara.” Han riktade bort blicken och strök handen genom det blonda håret.
”Jag har kommit fram till att det är bäst om… jag säger upp vänskapen med dig.”
Malou stirrade chockat på honom.
”Vad fan Malou, titta inte på mig sådär. Dennis skulle bli sur på mig om jag fortsatte vara med dig.”
”Så du vill hellre vara med Dennis som du känt i 2 år än med mig som du känt i nästan 10 år?”
”Lou, det är inte så enkelt. Jag gör såhär för att…”
”För att…? Alltså Basse, mitt liv är skit just nu. Jag behöver dig och du finns inte här.”
”Jag står rakt framför dig.” Hans röst var så kall, hans blick tom. Hans kyla spred sig till henne. Hon började inte gråta, hon tittade lika kallt på honom.
”Nej, det är inte du. Det är någon annan som har bytt ut Basse.”
”Sluta vara så löjlig. Du, jag måste gå nu… ska träffa en person…”
”Du går inte fören du förklarar varför du inte är min vän längre.” Malou började bli arg. Hon huttrade av kylan som var mellan dom och av aprilvädret.
”Det är ett viktigt möte. Jag går nu.”
”Förklara!”
”Ge dig då!” Jag kan inte förklara, okej?!” Han vände sig om och gick iväg.
”Okej? Inget är okej!” ropade hon efter. Han höjde handen för att visa att han inte tänkte svara och försvann därmed ut ur hennes tjugofyraåriga liv.
Hon vaknade av ett hostande nära henne. Huvudet värkte och bultade hårt. Det enda hon kunde höra var hennes hjärtslag i huvudet. Ögonlocken var omöjliga att öppna. Hon stönade lågt och undrade vad som hände igår. Ett par rörelser intill henne fick henne att kvickna till. Till hennes förvåning såg hon Benjamin bredvid sig. Han vaknade och fick syn på henne.
- God morgon Malou. Du däckade igår så jag la dig på sängen. Hans hår var rufsigt, ögonen var halvslumriga. Han hade fortfarande på sig samma kläder från igår. Så det betydde att ingenting hade hänt mellan dom. Skönt, i så fall hade hon gärna varit vid medvetande.
- Jag vet att det finns en soffa, jag borde ha legat där istället, men du var så söt när du sov, sa han utan att rodna.
- Låg du uppe hela natten och typ lyssnade på mina snarkningar eller pratningar i sömnen?frågade Malou och slog handen i pannan. Hon rätade sig upp i en sittande ställning.
- Ha, nej. Jag somnade sen för att din säng var så skön. Han stödde sig på armbågarna. Hon fick en impuls att rufsa om hans hår och följa nyckelbenens linjer med fingrarna. Men som tur hejdade hon sig.
- Du snarkar inte, du kan vara lugn. Han skrattade och reste sig upp.
- Nej, säg inte att jag pratade i sömnen. Hon drog upp täcket över huvudet. Vad sa jag?
- ’Inget är okej, Basse…’ Benjamin sänkte rösten och tittade på Malou. Hon sänkte täcket och mötte hans blick.
- Jag sa mer än så, va? Han nickade.
- Tillräckligt mycket för att jag skulle förstå vad det handlade om.
Malou gick upp ur sängen så snabbt hon kunde med bultande huvud. Det bultade inte bara av baksmällan. Hon gick fram till garderoben och tog fram en stor munkjacka. Hon satte på den över nattlinnet. Gjorde allt för att ignorera Benjamin.
- Malou? Är du okej? Han följde efter henne när hon gick nerför de tre trappstegen till det öppna köket.
- Ja, det är jag. Hon satte på tevatten och tog ut te. Hon ville inte svara. Det var svårt att svara på en så annars enkel fråga. Hon visste själv inte svaret. Det hade gått en vecka utan sin bäste vän och sin älskling. Dom två skulle inte komma tillbaka. Men hon hade fått en slags ersättning. Benjamin fungerade som båda två. Han fanns där när hon behövde tröst, han fanns där när hon behövde kärlek. Skulle hon våga satsa på honom?
- Säkert? Du ser ut inte så kry ut. Du ser faktiskt värre ut än när jag träffade dig första gången. Tack för den kommentaren, då.
- Benjamin, du fick mig att dricka tre liter alkohol igår kväll, tror du inte att man ser ut som en luffare dagen efter? Hon tog fram två tekoppar och hällde i varmvatten. Benjamin stod lutad mot diskbänken och flinade sådär charmigt.
- Äh, kom igen, det är ju bara charmigt, sa han. Jag sa att du ser hemsk ut, men jag sa inte att jag inte gillade det. Han tog ena tekoppen bakom henne, snuddade vid hennes arm och såg ut som om han skulle kyssa henne. Men istället blinkade han och satte sig i soffan i vardagsrummet. Hon himlade med ögonen. Det här skulle bli en udda dag.
|
|
|
|
