Gentlemannens famn (del 2) |
Massor med kritik tack :D om det är nåt ni undrar över, typ fattar inte ett smack, skriv gärna, jag svarar på frågorna ;)
Hon vaknade av att bilen krängde till. Malou tittade sömnigt upp och märkte att de var kvar i taxin. Benjamin bredvid hade henne tätt intill sig och smekte hennes hår försiktigt. Hon hade visst somnat på hans axel.
- Var är vi nu? frågade hon.
Han förklarade att han hade sagt till chauffören att bara köra någonstans, åka runt i stan. De åkte över en bro i Gamla stan och stadens skönhet blev tydlig för dom. Malou tittade ut genom fönstret och häpnade.
- Varje gång jag åker här på kvällen förundras jag av hur vackert Stockholm är.
- Stockholm förvånar alla, sa Benjamin. Vill du åka hem nu eller ska vi fortsätta?
- Vi fortsätter lite, sen kan åka vi hem, sa hon och log som ett litet barn. Hon vände sig mot honom och såg ordentligt på honom. Hon såg hur ung han var. Kanske något år yngre än hon var. Ansiktet var smalt, kindbenen syntes tydligt. Näsan var rak, en aning krokig. Ögonen var snälla, man kunde inte tänka sig något aggressivt hos honom. Det spretiga håret hade en kastanjebrun nyans. Det var kort i nacken, men något längre lugg. Det slog henne att han såg bättre ut än Dennis.
Då skölde alla minnen om honom över henne, blev illamående. Benjamin märkte det och tog henne i sin famn.
Taxin stannade på gatan på grund av trafikkö. När dom insåg att det skulle ta lång tid, bestämde dom att de skulle promenera ute istället. Benjamin betalade och de steg ut ur bilen.
- Måste vi gå nu? gnällde Malou. Jag har så ont i fötterna efter dom här skorna.
- Ta av dig dom, då, flinade Benjamin.
- Ska jag gå barfota ute bland folk?! utropade hon och tittade förskräckt på honom. Dom befann sig i mitten av stan på en gata där ganska mycket folk var. Himlen var mörk, maj var på ingång.
- Varför inte? Du verkar vara en sån person som gör sånt utan att bry sig om folk.
- Jag är inte tillräckligt full för att vara så, sa hon och tillade ett skratt.
- Då måste vi hitta en bar, så du slipper gnälla om fötterna, skämtade han och gick bredvid henne. Han skakade på håret, så att den långa spretiga luggen täckte vänster öga.
- Det är nog bäst det. Vi kan väl gå till Medborgarplatsen, dom har jättebra uteservering, sa Malou och tog försiktiga kliv.
- Eh, vet du var vi är nu? Det är liksom ganska långt dit.
- Men ååhhh! Jag tror att det till och med är närmare till mig. Jag har tillräckligt med sprit för att du ska kunna utföra ditt arbete hemma hos mig, skrattade hon. De vände håll och kom till Drottninggatan med Strindbergs citat.
Benjamin huttrade till av kylan. Malou tog av sig sin kappa och gav den till honom.
- Men kommer inte du frysa? frågade han henne.
- Jag kan inte värma dig, men det kan du, svarade hon. Han tog emot kappan och la den över axlarna. Sen la han sin ena arm över Malous axlar.
- Vart bor du? frågade han.
- Vi är ganska nära, bor på 88:an.
- Här på Drottninggatan? Coolt, sa han. Vad sysslar du med?
Innan hon besvarade frågan stannade hon på grund av de värkande fötterna. Att snygga skor kunde vara så obekväma. Han vände sig om och tittade på henne. Benjamin suckade, himlade med ögonen och gick fram till henne. Malou hoppade upp på hans rygg, han tog tag i hennes ben och så gick dom vidare.
Hon svarade honom att hon jobbade som make up artist på modevisningar och plåtningar.
- Så först sminkar du människor som jag senare serverar drinkar åt? sa han och log.
- Precis. Vi liksom träffar samma sorts folk.
Malou borrade in näsan i hans hår. Det doftade vax och schampo.
- Och nu träffades vi. Vi som betjänar det kända folket, skrattade han.
- Det händer väl inte så ofta att du råkar utför sånt här? frågade Malou. Vi är snart framme, bara förbi cafét och butiken.
- Att jag bär på tjejer som inte orkar gå? Verkligen inte, sa Benjamin. Men som bartender träffar man konstigt folk, så jag är van.
- Så du menar att jag är konstig? sa Malou.
- Är det inte konstigt att en kvinna kommer in på en bar, gråtfärdig, dricker lite och sen ber hon bartendern följa med henne hem?! Jag menar, du kunde ha raggat upp vilken annan kille som helst.
- Jo, det är väl lite konstigt. Men varför följde du med då? Du kunde ju säga nej.
Dom kom till Drottninggatan 88, en bakgård som hade en damm i mitten. I mitten av dammen fanns en fontän som lös. Runtomkring var tulpaner planterade och ett stort pilträd tornade upp sig ovanför dammen. Det fanns två restauranger och ett badhus.
- Centalbadet här? Då vet jag till vem jag kan gå till ifall jag har glömt handduk, sa han, när han släppte ner henne, och blinkade. Hon skrattade.
- Vill du komma med upp? Eller ska du bryta dig in på Centralbadet och simma där?
- Nä, tänkte ta ett dopp i dammen, skämtade han. Nej, men jag tror drar hem nu. Varit en jobbig dag.
Hon räckte ut tungan åt honom.
- Ifall du ångrar dig, så vet du var jag finns.
- Visst, sa han. Du vill nog ha tillbaks kappan. Han räckte den till Malou och gav henne en lång blick.
- Ta hand om dig, vila ut ordentligt, sa han och smekte hennes kind. Gråt ut ifall du behöver.
- Det låter som om det är sista gången vi ses, skrattade hon bittert.
- Det är det nog inte. Eftersom vi träffar samma sorts folk, så ses vi nog också. Han pussade henne godnatt på pannan.
- Hejdå, sa Malou och tittade efter honom då han gick iväg. Hon log för sig själv. Kvällen hade ändå slutat bra.
När hon kom upp till den gammelmodiga lägenheten kom hon på att morgonen därpå skulle hon ringa upp Chloë. Tacka henne tusen gånger att hon sa att hon skulle ta en drink. Mötet med Benjamin hade gjort henne gladare. Hittat sig själv igen. Hon var inte den som grät för varenda sak. Hon var den som festade varje vecka, flirtade med män och levde ett fritt liv. Lite som en tonårsrebell. Hon vägrade att bli vuxen.
Hon satte på en jazzskiva, fyllde ett vinglas och dansade till musiken. När glaset var slut, skivan spelats igenom, så föll hon ihop på sängen av utmatting. Första natten på länge somnade hon snabbt och sov djupt som ett litet barn.
|
|
|
|
