Älskling, låt oss glömma det förgångna ~8~ |
Sorry om det har tagit tid och så, men eh. Jag har fatiskt ingen ursäkt den här gången. Jag har bara varit enormt seg. Men här är en LÅNG, jag upprepar LÅÅÅÅÅÅNG del åtta, så jag hoppas ni blir nöjda i alla fall! :D
Kapitel åtta
Tell me I’m special even though I know I’m not
Regnet piskade ner över mig när jag stod på den plaskvåta skolgården och väntade på att få se Jana komma ut genom den massiva skolporten.
Jag hade redan väntat i ungefär en kvart på att hon skulle bli klar och komma ut till mig. Vi hade ju faktiskt sen länge bestämt att vi skulle träffas efter skolan, och jag hoppades att hon inte hade fastnat bland bildkamraterna där inne för om hon skulle dröja mycket länge till skulle jag snart vara våtare än en dränkt katt.
Det var lite av ett problem med mitt och Janas förhållande. Jag var så otroligt otålig medan hon alltid visade förståelse och aldrig avbröt någon annan. Hon skulle mycket väl kunna stå i någon korridor där inne och lyssna på när någon av hennes klasskamrater höll ett långt föredrag om någon antik konstnär.
Jag suckade tyst och kastade en snabb blick på klockan. Sekundvisaren tickade långsamt framåt över siffrorna och jag kände det som om hela år hade passerat när den stora trädörren öppnades och ljudet av prat nådde mig.
Jag slog upp blicken och fick genast syn på hennes gnistrande röda hår som lockade sig sött runt hennes små öron och smalt formade ansikte.
Hon gick bredvid en lång tjej med kastanjebrunt hår som såg tråkigt ut bredvid Janas röda, och Jana i sin tur såg två gånger mindre ut än normalt bredvid tjejen.
De pratade och gestikulerade med händerna medan de pratade, men när Janas positiva ögon mötte mina sken hon upp i ett brett leende vartefter hon hastigt sa hejdå till tjejen hon hade bredvid sig och satte av i någon slags galoppsteg mot mig, tillsynes helt obrydd över spöregnet
Det hade gått sex veckor sen kvällen på stranden då vi för första gången hade låtit våra olikformade läppar känna av varandra. Jag kan inte påstå att jag varit nykter, för dagen efter hade jag fått anstränga mig för att ens komma ihåg det och jag anser det inte heller som vår första riktiga kyss.
När jag kom till skolan på måndagen efteråt träffade jag inte Jana. Inte på tisdagen eller onsdagen heller. Det var först under det estetiska tillvalet på torsdagsmorgonen som jag för första gången sen vår lite pinsamma kontakt på festen såg henne i ögonen.
Genom hela timmen kändes det som att hon undvek att se eller prata med mig i onödan, och jag kunde inte låta bli att känna mig en aning stött av det.
Jag hade velat prata ut om det som hade hänt, bara för att få rätsida på vad som egentligen gällde. Men eftersom hon verkade skämmas så valde jag att inte ta upp det förrän hon verkade vara redo.
Det gick ännu en vecka utan att någonting hände. De fem skoldagarna däremellan stötte vi på varandra flera gånger i korridorer och matsalen, och varje gång jag gav henne ett ögonkast och hon märkte det, var det som att färgen automatiskt steg över hennes öron och hon automatiskt slog undan blicken.
Det var två veckor efter festen, precis när vår musiktimme hade slutat, som jag samlade allt mitt mod och faktiskt tog mig i kragen.
”Jana!” ropade jag och noterade hur hon stannade upp och vände sig om medan jag joggade ikapp henne.
”Jag måste få prata med dig”, sa jag sen, lätt andfådd av språngmarschen genom korridoren.
”Jaså?” sa hon frågande.
”Ja… Jag tycker nog att vi borde träffas.”
Orden bara flög ur min mun och jag såg hur hennes ögonbryn höjdes en aning medan hon registrerade det jag just hade slängt ur mig.
”Träffas?” upprepade hon.
Jag harklade mig nervöst.
”Ja. Alltså. Vi har ju redovisningen av låten snart, och jag tänkte att… vi har ju faktiskt inte övat på stämmorna alls så det kanske… vore bra. Vi kan vara hemma hos mig om du vill? Jag har gitarr och så…”
Min röst dog ut och hon sa ingenting. Hon stod alldeles tyst och stilla samtidigt som hennes blick granskande gled över min kropp.
”Okej”, sa hon sen och ryckte på axlarna. ”När då?”
”Idag?” föreslog jag lättat.
Hon nickade leende.
”Visst. Efter skolan då eller?”
”Efter skolan”, fastslog jag med en nick.
Det kändes som om hela dagen svischade förbi mig som ett litet färgstreck när jag plötsligt satt på soffan i vardagsrummet hemma i lägenheten. Gitarren stod på golvet, lutad mot den och Jana satt rakt i fåtöljen mitt emot mig på andra sidan soffbordet.
”Öh…” började jag trevande och harklade mig nervöst för att inte låta alltför hes. ”Vill du ha någonting att dricka?”
Jana skakade på huvudet.
”Nej tack. Det är bra.”
Jag nickade och fuktade försiktigt läpparna medan jag tog upp gitarren från golvet och la upp den i knäet.
Jag fingrade på strängarna omedveten om hur jag skulle te mig. Jag visste inte om jag förväntades säga någonting eller inte, men oavsett vilket skulle jag inte ha kunnat. Min strupe var snustorr och jag kände mig mer nervös än någonsin.
”Kan du spela vad som helst?” frågade Jana nyfiket och nickade menande mot gitarren.
Jag såg förvånat ner på den och trummade lite med fingrarna på det blanka träet.
”Öh… jag vet inte…”
”Prova”, sa hon uppmuntrande och log.
Jag kunde inte annat än le tillbaka och känna hur hjärtat slog ett extra slag i bröstet på mig.
”Vad vill du att jag ska spela då?” frågade jag.
”Spela… Wonderwall. Du vet, med Oasis?” föreslog hon.
Jag frustade genast till av skratt och sneglade ner på min gitarr igen.
”Den är lätt”, sa jag med lite återvunnet självförtroende.
”Den är bra”, kontrade Jana med en utmanande min. ”Spela den!”
Jag nickade och log självsäkert medan jag la fingrarna till rätta över strängarna för att få till rätt ackord. Jag drog det första och hörde musiken strömma ut i rummet precis som det skulle.
Sen avbröt jag ackordet och såg upp på Jana som satt och såg förväntansfull ut.
”Kan du texten?” frågade jag.
”Klart jag kan”, sa hon med en låtsad mallig fnysning.
”Då får du sjunga.”
Innan hon hann protestera började jag dra ackorden i rätt takt och gav henne en menande blick som stoppade upp alla motsägelser hon hade haft på lager. Hon himlade kort med ögonen men började snart gunga lite smått i takt.
I samma stund som hon öppnade munnen och lät orden rinna ut förstod jag vad hennes kompis på festen – Kallo? - hade menat när hon sa att Jana hade gudarnas sångröst.
Det var inte sång. Det var inte ens musik. Det var så himla mycket mer.
Efter att Jana en aning generat tystnade och frågade om vi inte skulle sätta igång med övandet på musikprojektet, höll jag med henne och började med en gång svamla om toner, höjningar och sänkningar, som jag egentligen hade en aning om.
Det dröjde inte länge förrän vi satt med gapande munnar och utstötte ljud som ”aah” och ”eeh” i olika tonarter tillsammans. Mitt i ett ”ooh”-ande kunde Jana plötsligt inte hålla sig längre. Hennes små skrattgropar dök upp i kinderna samtidigt som mungiporna drogs uppåt och hon brast ut i skratt.
Jag tittade på henne i några sekunder, innan jag stämde in i det, om än att mitt skratt var väldigt mycket mer lågmält.
”Vi är inte riktigt kloka”, sa hon i en skrattfylld utandning.
”Vadå, vi gör ju bara läxan?” sa jag och spelade oförstående.
Hon blundade och avfärdade min löjliga kommentar med att leende skaka på huvudet.
Jag skrattade lågt igen, lite skrockande, och såg ner på gitarren. Drog försiktigt över strängarna och flyttade fingrarna till olika ackord.
Jana lutade sig lite framåt. Hon satte armbågarna på knäna och vilade huvudet i händerna vartefter hon såg på mig.
”Du är så duktig på sånt där”, sa hon med lugn och nedvarvad röst.
”Jag?” frågade jag. Såg upp från instrumentet och slutade tvärt upp med att spela.
”Nej, en av de tio andra personer som är här i rummet med oss”, sa hon med en glimt i ögat. ”Nej, dummer. Såklart jag menar dig.”
Jag kände någon slags ryckande kraft i mungiporna, och blev så generad av hennes komplimang att jag var tvungen att vända bort blicken. Jag glodde tillbaka ner på gitarren och fingrade lite på dess kant medan jag mumlade en kort och otydlig förklaring om att det inte var svårt alls för någon som hade gehör.
Hon svarade bara med ett leende, upptäckte jag när jag sneglade upp på henne.
”Hur länge har du spelat?” frågade hon intresserat.
”Sen jag var liten. Mamma köpte min första gitarr till mig när jag fyllde åtta. Då fattade jag ju förstås inte riktigt vad det innebar”, hasplade jag ur mig utan att riktigt tänka på vad jag sa i och med att mitt fokus låg i att betrakta mattan på golvet medan jag pratade och inte Jana och hennes rödglänsande hår.
”Det var den gitarren jag slog sönder bara några månader efter att jag hade fått den för att jag blev jättearg på mamma när hon inte lät mig ha på mig mina röda spindelmannen-kalsonger två dagar i rad. Jag kommer faktiskt inte ihåg exakt hur den gick sönder, bara att jag sprang runt i hela lägenheten helt naken och skrek och gormade och grät. Gitarren stod plötsligt bara där bredvid mig och jag var i desperat beho…”
Jag hann aldrig förklara i vilket desperat behov jag hade varit, för Jana hade på något magiskt vis tagit sig över soffbordet, eller rättare sagt, hon halvt låg över det och pressade sina sötsmakande små dockläppar mot mina.
Den mjuka kyssen varade i ungefär fyra sekunder. Sen var det som att hon kom på sig själv med att göra någonting fruktansvärt, och hon drog sig hastigt tillbaka.
”F-Förlåt!” stammade hon och la handen för munnen.
Hon var rosig om kinderna och jag kände att jag själv bara satt och gapade.
”Jag vet inte vad som… föll mig in… Jag… Jag borde nog gå nu”, sa Jana snabbt och började samla ihop sin väska som stod på golvet.
Jag förstod ingenting. Jag var knappt medveten om vad som just hände.
Hon hade kysst mig och nu skulle hon sticka?
Nej!
På två sekunder hade jag lyckats göra precis detsamma som hon. Jag satte knäet som stöd på det låga bordet mellan oss, la ena handen i hennes nacke och förde våra munnar samman.
Väl medveten om att jag var precis lika försiktig, om än mer självsäker än vad hon hade varit, särade jag varsamt hennes läppar och lät hennes tunga smaka på min.
När jag några ögonblick senare kände hennes smala armar läggas om min nacke, drog jag med lätthet över hennes lilla kropp till min sida av bordet och lät kyssarna fylla våra sinnen.
Trots att hon var så liten tappade jag nästan balansen när våra kroppar kolliderade in i varandra. Hon hoppade upp på mig och la båda benen om min midja med ett glädjeaktigt litet tjut.
Jag kysste henne rakt på munnen och kände hennes händer och fingrar leta sig igenom mitt hår.
”Det regnar”, sa hon sen med en liten menande blick uppåt.
”Nej, menar du det?” sa jag sarkastiskt och drog med handen över hennes hår som vid det laget redan var lika blött som om hon just hade klivit ur duschen.
Hon nickade, nöjt leende mot mig innan jag släppte ner henne på marken.
”Kom, så går vi hem till mig”, sa jag och fattade hennes hand.
Hon gav ifrån sig ett till av sina lyckotjut medan vi satte av i språngmarsch över skolgården för att inte bli mer våta än vi redan var, vilket var nästintill idiotiskt i och med att det knappt gick.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | loppan24 - 5 sep 09 - 20:43- Betyg:  | | Fortfarande otroligt bra, mejla gärna igen! | | maaliinT - 3 sep 09 - 19:30- Betyg: | | fin novell :) mejla nästa :D | | littledreamer - 31 aug 09 - 18:37- Betyg: | jätte gulligt :D
Maila när nästa del finns ute att läsa :D | | JennnyJ - 28 aug 09 - 13:50- Betyg: | Riktigt söt, de må jag säga! *jenny flina som det fån hon är*
Det tog bara ett tag innan jag fattade att scenen hade flyttats från 'minnet' tillbaka till regnet igen, men jag är seg, det måste jag erkänna xD
Men ja, annars var det underbart skrivet och jaa... de är riktigt söta tillsammans!! :D
/JvJ<3 | | JessicaKarlsson - 27 aug 09 - 21:05- Betyg: | naww va sött (a)
och va bra :D :D :D
mejla (: | | Sandra353 - 27 aug 09 - 20:42- Betyg: | | Naaw så sött, ohh jag kan nt komentera vettigt. Men så bra och så gulligt och så vackert på samma gång :D | | Rosapapper - 27 aug 09 - 20:21- Betyg: | | Riktigt, riktigt bra:D! |
|
|
|
