Till mitt sista andetag [Oneshot] |
Eh... tja! 8) Jag har fullt upp i skolan nu sista året och det går verkligen i ett, så jag har inte hunnit skriva alls. Tyvärr kommer det nog bli lite glest med noveller från min sida nu, men jag ska försöka skriva lite oneshots då och då. Är det något speciellt ni vill läsa? 8) Den här skrev jag i all hast och är inte speciellt nöjd med den (dessutom är den aplång), men hoppas någon ska gilla den eller så.. heh... Så håll utkik så dyker det förhoppningsvis upp någon novell lite då och då.
Det var faktiskt första gången han var här. I vanliga fall ansåg han sig vara en hederlig kille som snarare stod på andra sidan gatan och med förakt i blicken fnös åt vad som pågick inom de fyra väggarna i den upplysta byggnaden hela staden i tysthet talade om. Kanske var det också därför han inte berättat för någon att han var här.
Han skämdes.
Han fick helt enkelt skylla på att hon hade bländat honom redan från första anblicken. Eftersom han tyvärr hade fått på sin lott att bo i den smutsiga delen av staden, så gick han förbi bordellen varje kväll på sin väg hem och det var också därför han snubblat över hennes affisch.
Hon hade knockat alla hans sinnen på en halv sekund.
Hon var lång för att vara tjej och med ben som kunde mätas i km gissade han på att hon var ett eftertraktat byte på marknaden. Hennes figur var naturligt slank och inte på några sätt sådär mager som man tenderar att bli vid omänsklig svält, och hennes sätt att bära upp den förvred huvudet på vem som helst. Med sitt midjelånga silverblonda hår, de ljusblå, stora ögonen samt fylliga läpparna och höga kindbenen gav hon ett felfritt intryck av ren perfektion skapad av naturen.
Han hade förälskat sig i henne inom loppet av en minut.
Och nu satt han alltså här bland alla medelålders män med feta plånböcker och struliga äktenskap, och väntade på kvällens höjdpunkt: Gaia. Lukten av lust, förväntan och sprit stack honom i näsan och fick honom att nervöst vrida händerna av och an medan hans öron spänt lyssnade till den höga musiken. Han hörde inte hemma i den här världen, det här var inte en del av honom. Han var en schyst grabb med en fet inkomst, ett snyggt utseende och en naturlig fallenhet för charm, så det var ju knappast så att han led brist på nattligt sällskap.
Men så var det inte heller sex som fört honom i Gaias händer.
Ett plötsligt spinnande läte intill hans högra öra fick honom att förvånat vrida huvudet för att se vem som utstött lockropet. Och det hans ögon fick vila på var knappast fy skam. Brunetten var visserligen kort för att vara strippa, men hon hade ett vackert ansikte med ovanligt stora ögon och läppar som riktigt skrek botox samt ett inbjudande skratt. En vanlig kille hade naturligtvis tagit chansen.
Men William Wallenberg var inte någon vanlig kille.
Brunetten fnittrade lågt och nästan pressade upp de enorma brösten i hans ansikte.
”Du är ny här”, kuttrade hon gillande och satte ett spetsigt finger under hans haka för att vända hans ansikte mot sitt eget. ”Det är sällan man ser unga pojkar hänga häromkring. Gör du uppror mot mamma, sötnos?”
Hon putade utmanande med läpparna och William knuffade henne artigt men bestämt ifrån sig.
”Jag kan ju fråga dig detsamma”, replikerade han, men strippan bara gav ifrån sig ett lågt, melodiskt skratt och nästintill kröp upp i hans knä.
”Någon... speciell du tänkte viga din kväll åt?” viskade hon i hans öra och lät sakta den slanka handen glida genom den svarta och något rufsiga kalufsen. ”Annars har du en här som gärna ställer upp som nattligt sällskap.”
Du är bara ute efter min plånbok, gumman.
”Faktum är att jag väntar på Gaia.”
Han kunde lika gärna ha sagt att han var såväl snut som fattig, för strippan stelnade till som en staty i hans famn och blev sedan skrämmande kylig då hon gled ur hans knä och korsade armarna över de enorma brösten.
”Ärligt talat förstår jag inte denna hysteri för flickebarnet!” snäste hon ogillande och körde ut ena höften. ”Bruden är ju fan inte mer än 18 bast! Och tro mig när jag säger att jag har sett snyggare tjejer.”
William log bara avväpnande och kastade sen en något nervös blick mot den tomma scenen där folk börjat samlas så smått och mumla förväntansfullt.
”Du är bara avundsjuk”, flinade William och brunettens mörka blick fördunklades varpå hon ilsket knöt nävarna.
”Jag tjänar fan mer än dubbelt så mycket som henne, plus att jag ser jävligt mycket bättre ut. Ungen är den största slampan i hela staden och alla vet om det. Tänk på det när du befinner dig mellan hennes ben senare ikväll.”
Och med de orden lämnade den mörka strippan bardisken och seglade elegant in bland alla svettigt förväntansfulla kroppar för att spana in ett nytt och rikt byte.
”Tänk på det när du befinner dig mellan hennes ben senare ikväll.”
Grejen var ju den att han inte hade tänkt komma i närheten av det stället på Gaias kropp. Att han hade betalat chefen för stället för en kväll ensam med den unga skönheten hade faktiskt ingenting med sex att göra. Men att försöka förklara hans egentliga anledningar till att boka egentid med stadens största porrstjärna skulle knappast en av hennes konkurrerande kollegor förstå, och själv orkade han inte slösa energi på att ens försöka. Det räckte om han själv visste om sina baktankar.
Ett plötsligt unisont flämtande av förundran fångade hans uppmärksamhet och hans ögon drog sig direkt till scenen. När de slukat varelsen som stod där i en tyst pose för att väcka så mycket uppmärksamhet som möjligt, var han en av de som flämtade av gillande. Gode Gud, kvinnan var fan inte mänsklig!
Hon var endast klädd i ett par svarta hotpants i läder, en svart korsett med röda detaljer, lårhöga, svarta stövlar och långa, mörka handskar som höll i en svart stav, vilket framhävde hennes perfekt formade figur. De mörka läpparna var som huggna i sten och de ljusblå ögonen höjda i svart smink såg tomt ut i publikhavet, medan den ena handskebeklädda handen ledigt vilade på hennes utstickande höft. Det långa, silverblonda svallet regnade över hennes rygg som ett porlande vattenfall, och hölls på plats av en svart hatt med tillhörande nät.
Och hon var så väl medveten om sin egen betydelse.
När musiken vaknade till liv kvicknade likaså Gaias rörelser till och hon började röra sig mjukt till musiken. Hennes vickande höfter fick män att utstöta låga rop av pur förtjusning och händer att sträckas mot henne då hon rörde sig farligt nära scenkanten. När hon senare bekantade sig med metallstången som fanns mitt på scenen skrek publiken av glädje. William dock satt helt stum och bara betraktade den unga kvinnan. Hon såg erfaren ut för sin ålder; inte gammal men ändå med ett par år på nacken. Hennes drag var mogna och kvinnliga och den barnsliga rundheten man ofta finner hos knoppande vuxna, hade bleknat och ersatts av något världsvant. När man mötte de isblå ögonen var det som att se in i en något gammal själ. Trots att han var fyra år äldre än henne var det något han direkt glömde bort när hon skickade honom till himlen med en enda blick. När hennes kropp mjukt och rytmiskt rörde sig åt hans håll var det som om en bit inom honom dog, och när hon med ett förföriskt leende pekade med staven åt honom och blinkade, fick han ta till all den självbehärskning han lärt sig under livets gång för att inte antasta henne mitt på scenen.
Det gäller inte sex, William. I så fall hade du lika gärna kunnat ha ihop det med vem som helst av dina ytliga väninnor.
Nej, det var inte sex han var ute efter när det gällde Gaia.
William var, trots sin ringa ålder på enbart 22 år, en ensam man. Han hade en mamma och han hade en pappa som de allra flesta, och han hade en jobbig lillasyster och en fjortis till lillebror. Han hade växt upp i en stor, vit treplansvilla med en vacker trädgård dagligen ompysslad av en anställd trädgårdsmästare, och även fått en hundvalp i present som liten. Hans föräldrar var fortfarande relativt unga och tämligen friska, samt hade pengar så det skrek om det.
Men rikedom ger dig sällan äkta vänner.
Han var lika snygg som en fotomodell och drog såväl killar som tjejer till sig, både som tillfälliga sexpartners men också som substitut till vänskap. Dock hade han inte haft en enda äkta vän sen hans bästa kompis Tom dog i en svår bilolycka. Ingen hade velat se bortom hans feta plånbok efter det.
Anledningen till att han bodde i den del av staden som innefattade prostitution och smutsiga bordeller var inte brist på pengar, utan snarare att det varit omöjligt att få tag i en lägenhet i innerstaden. Och hellre än att flytta ut till en sunkig förort föredrog han att hålla sig till slumkvarteren. Han visste hur man försvarade sig och var knappast liten eller klen, så han kände sig så trygg som man nu kan känna sig i den ”glömda” delen av staden. Än så länge så hade det ju gått vägen.
Musiken fick hela bordellens inre att vibrera och invånarna att rastlöst röra på sig medan några desperata killar försökte sig på att dra ner Gaia från scenen. Den unga kvinnan knäppte dem bara dock lätt med käppen innan hon dansade vidare i ett enda virrvarr av långa ben, slanka armar och ändlöst blont hår. William kunde inte ta ögonen från henne. Det gick faktiskt så långt att han fortfarande satt och stirrade på den tomma scenen en bra stund efter att Gaia, under smäktande applåder, tackat för sig och smugit in i kulisserna igen. Det var faktiskt först när en fetlagd och något till åren äldre herre kom fram till honom och påkallade hans uppmärksamhet, som han slet blicken från scenen och lät den vila i mannens. Han presenterade sig sen som bordellens ägare och drog upp William från stolen efter den obligatoriska handskakningen.
”Hon väntar på dig”, sa han och Williams hjärta hoppade genast över ett slag. ”Och jag tror hon är hungrig.”
”Åh, men jag har inget att bjuda på.”
Ägaren bara skrockade och dunkade den unge mannen i ryggen.
”Det var faktiskt inte mat jag syftade på”, sa han slugt varpå han öppnade en mörk dörr och puttade in William i det sparsamt upplysta rummet. ”Se nu till att få valuta för pengarna.”
Sen blev det alldeles tyst och William hann stå och ångra sig säkerligen ett flertalet hundra gånger, innan det plötsligt rörde sig från en fåtölj som stått med ryggen mot dörren. Med ett lågt gillande läte som kunde liknas vid ett skratt, gled Gaia ur fåtöljen och bredde ut hela sin fulla uppenbarelse framför den svettande 22: åringen. Hon lät de isblå ögonen snabbt glida uppifrån och ner och sen upp igen, varpå hon gav ifrån sig ett lågt spinnande nere i strupen och rörde sig mot honom likt en katt mot en mus.
”Det doftar visst snobb här”, retades hon med låg, hes röst och kom såpas nära att William kunde uppfatta den svaga doften av kvinnlig parfym. ”Vilken Gud är det som gillar mig så mycket att han för stadens rikaste charmknutte rätt i famnen på mig?”
Dock gav hon inte William någon som helst chans att svara eftersom han fick akut tunghäfta när hon kom så nära att hennes nästipp närapå snuddade vid hans. Då hon såg hans stammande läppar och uppspärrade ögon log hon gillande och tog ett fast tag om hans slips.
”Såja, såja”, mumlade hon lågt och ryckte lekfullt i slipsen, ”jag ska inte äta upp dig. Faktum är att jag mest hade tänkt smaka lite på dig.” Hennes mörkt målade läppar kom farligt nära hans hals varpå hon nafsade lätt i den tunna huden och fick honom att skälva till.
”Chefen mumlade någonting om stora pengar”, viskade hon lågt under hans haka och arbetade sig sen upp till hans öra. ”Och eftersom jag har ett gott öga för tjocka plånböcker så kan jag tala om för dig att jag gärna sysslar med lite övertid också, ifall du pungar ut med lite extra.”
Och så kunde han plötsligt känna hennes starka små tänder nafsa tag om hans örsnibb, och kände direkt hur jeansen med ens blev en storlek för små. Detta gillades tydligen av den unga dansösen för hon placerade en hand vid hans ena höft och smekte helt lätt, medan hennes läppar vandrade vidare längs hans väl markerade käke och smakade helt lätt.
”Jag tror någon är rejält het på gröten”, spann hon gillande och just som William tvingat sin hjärna att börja fungera igen så han kunde tala om för henne att han inte var ute efter sex, la hon handen mellan hans ben. Och direkt flög alla de normala tankarna på flykt igen.
Han var faktiskt trots allt bara man och vem kunde egentligen klandra honom? För så fort hennes flinka små fingrar började dansa utanpå jeanstyget svarade hans kropp så intensivt att det började flimra för ögonen. Hela hennes väsen – hennes lukt, hennes röst, hennes smekningar och hennes närvaro – fick hans knän att skaka och hans självbehärskning att skrika efter hjälp. Hon gjorde enbart det här för pengarna och egentligen tyckte han att det var sorgligt att hon hade behövt gå så långt som att sälja sig själv för att överleva, och ändå ville han just då inget annat än att smyga innanför de där otroligt sexiga hotpantsen och ta henne direkt mot dörren.
”Rör vid mig”, väste hon hest vid hans öra och kramade om paketet mellan hans ben, varpå William stönade lågt och pressade sig mot dörren. ”Jag vill att du ska röra vid mig.”
Jotack, det var han mer än villig att göra. Men så fort hans skälvande händer kom i kontakt med hennes brännheta hud sköt han henne ifrån sig och tvingade sig själv att slita sig undan från hennes eggande smekningar.
”Nej!” sa han så högt han förmådde, även om han var pinsamt medveten om att hans röst endast blev en darrande viskning. ”Rör mig inte.”
Gaias ögonbryn flög förvånat i höjden innan hon tog sig samman och trots hans ord gled så nära att han återigen fann sig pressad mot en vägg. De blå ögonen glittrade farligt.
”Men vad är det du säger, min gullegosse?” fnittrade hon lågt och tryckte sen sin kropp med all sin kraft mot honom så att han såg stjärnor. ”Det är ju det du är här för, inte sant? Det är ju det du betalar för.” Hon kuttrade; ett behagligt ljud långt nere i strupen och lät händerna masserande leka över hans sida och ner till hans höfter. ”Jag lovar att ta väl hand om dig.”
Och just som han skulle falla för frestelsen och han kände hennes händer ivrigt börja fippla med knappen i hans jeans, lyckades den lilla fungerande del av hans hjärna som fanns kvar skrika efter hjälp. Så återigen lyckades han knuffa undan henne och med flämtande andhämtning rätta till klädseln, medan Gaia stirrade på honom som om han just kläckt ur sig att han var bög.
”Vad fan sysslar du med!?” Hon gjorde ingen större affär av att dölja ilskan när han höll upp händerna som skydd för att hon inte skulle komma nära. ”Du har ju för fan betalat för skiten så ta emot den då! Vad annars är du här för!?”
William svalde och drog en nervös hand genom håret medan Gaia korsade armarna över den fylliga bysten och blängde på honom.
”Jag tänker inte ha sex med dig”, sa han darrande och Gaia höjde ena ögonbrynet. ”Det är inte därför jag är här.”
”Nähä, vad vill du göra då: läsa en saga och se på film? Sorry grabben att göra dig besviken, men det är inte den branschen jag är i och är du ute efter lite enkelt myspys och poesiläsande, är jag fel brud för dig.” Hon fnös och blängde på honom. ”Jag tycker inte om att bli lurad, unge man, speciellt inte på stora summor pengar.”
”Du ska få dina pengar.”
Hon såg förvirrat på honom.
”Men om du inte betalar för sex; vad fan betalar du för då? Att få se på mig?”
Han svalde hårt och länge.
”Jag heter William”, sa han istället och bragte Gaia en smula ur balans. ”Men du kan gärna säga Will.”
”Jaha, hrm, Gaia då.”
”Det visste jag redan.”
”Jaha.”
Sen blev det tyst en lång stund igen medan William brottades med sina bångstyriga känslor och fortfarande något för små jeans. Sen mötte hans 18:åringens förvirrade, blå blick.
”Jag har kommit för att erbjuda dig något”, sa han med något stadigare röst. ”Och ja, det kommer löna sig för lilla plånboken.”
Direkt började Gaias ögon tindra och hon såg hungrigt på honom.
”Hur mycket snackar vi?”
”Ikväll dubbelt upp, tredubbelt om du så vill.”
Han kunde lika gärna ha erbjudit henne alla pengar i världen; Gaia var på redan innan han framfört sin önskan.
”I'm in.” Hon log försmädligt och satte händerna på de smala höfterna.
”Du har inte ens hört min fråga än.”
”Spelar ingen roll vad det är; jag gör allt för pengar.”
Men hur blev det så, Gaia?
”Jag vill att du går ut och äter middag med mig en kväll, kanske ser en film och stannar över natten för att bara... umgås.”
Gaia hade varit i branschen såpas länge för att faktiskt ha hört det mesta, trodde hon i alla fall. Men när den unge mannen, förvånansvärt aptitretande unge mannen, nu stod framför henne och nervöst vred sina händer hade hon knappast väntat sig en betald dejt.
”En dejt?” Hennes röst var skeptisk. ”Du vill betala mig för en dejt?”
William drog så smått på munnen.
”Ja, så kan man ju se det.”
”Men jag...” 18: åringen kliade sig förvirrat i håret. ”Varför i hela friden vill du betala så hiskeligt mycket pengar för en kvälls sällskap av en strippa?”
”Jag har väl mina skäl.”
”Något man själv får höra?”
”Knappast.”
Gaia betraktade honom misstänksamt en stund innan hon ryckte på axlarna.
”Okej, jag är med.”
För William var det som att vinna högsta vinsten på ett lotteri.
”Menar du det!?” Hans röst var barnsligt ivrig.
Gaia flinade snett.
”Det lönar sig ju så varför inte. Plus att jag får gratis käk och får komma ut en stund; bara en idiot skulle tacka nej till det erbjudandet.” Hon flinade retsamt under lugg mot honom. ”Dessutom har jag inte för vana att tacka nej till en kvälls sällskap av en stilig ung karl.”
Hon strosade fram till honom och satte läpparna intill hans öra och viskade lågt:
”Vad sägs om imorgon kväll? Jag är ledig då.”
Det faktum att hon stod så nära att han kunde känna värmen från hennes kropp gjorde det ofantligt svårt att tänka, men han nickade stumt.
”Ditt nummer?”
Gaia skrattade, drog sig undan och skakade på huvudet.
”Den gubben går inte; ge mig ditt istället så ringer jag”, skrattade hon, och när hon fått det lutade hon sig nära igen och log djuriskt. ”Jag känner på mig att det blir en magisk kväll.”
Och helt plötsligt var han ute i den smått kyliga sommarnattluften och promenerade hemåt några tusenlappar fattigare men med ett stort leende på läpparna. För vad betydde egentligen pengar i långa loppet?
Han visste om att hon med all säkerhet hade råd att klä upp sig rejält om hon ville, ändå hade han inte väntat sig något i närheten av det hans mörka ögon fick skåda då han stannade framför ett sjaskigt hyreshus och fick syn på henne. Hon var klädd i en enkel och tajt, svart klänning som framhävde den slanka kroppen. Det långa, silverblonda svallet bar hon utsläppt och den svarta sminkningen runt hennes isblå ögon fick en klump av förväntan att bildas i hans mage. Så när hans ögon slutligen fick kraft nog att slita sig från hennes ansikte lade han märke till de svarta, högklackade skorna på hennes fötter som verkligen gjorde de slanka benen rättvisa.
Han var så torr i munnen då hon leende kom släntrandes mot hans bil att han inte ens fick fram en hälsning då hon gled in i det andra framsätet.
”Hej charming”, smålog hon och släppte ner den lilla väskan i knäet. ”Hur känns livet?”
”Eeeh”, fick han fram vilket direkt lockade fram ett kvittrande skratt från Gaia.
”Drabbats av akut tunghäfta, sötnos?”
Han bet sig i läppen och koncentrerade sig istället på att starta bilen och utan att svara satte han den i rullningen.
”Så... vad är planerna för ikväll?”
Hennes kattlika spinnande tonfall fick honom att vilja svara ”en hård omgång i sängen”, men istället tvingade han sig att le mot henne och säga:
”Middag, bio och hemmamys.”
Gaia kuttrade belåtet.
”Låter som min typ av kul.”
”Det kommer det att bli.”
Med ens låg hennes hand på hans lår och William höll på att köra av vägen i rena förskräckelsen. När han sen vilt stirrade på henne fnittrade hon bara.
”Jag ser framemot de”, mumlade hon hest och William bet ihop käkarna så hårt att han fick ont i huvudet.
När han sen parkerat utanför en av stadens mest mysiga och exklusiva restauranger och fått Gaia ut ur bilen, visslade denna imponerat då hon betraktade restaurangens ingång.
”Påkostat”, kommenterade hon lättsamt och stack en arm under hans, vilket fick blodet att avvika från hans skalle. ”Du nöjer dig inte med det billigaste.”
”Knappast.”
Med ens förändrades hennes tonläge och när hon sa sin nästa replik hörde han direkt undertonen av sorg i hennes röst.
”Så varför går du ut med mig?”
Förvånat såg han på henne och trots hennes lättsamma och smått retsamma leende, anade han stråk av undertryckt förtvivlan i de blå ögonen, vilket gjorde honom obeskrivligt sorgsen till mods.
”Du är inte billig, Gaia”, sa han lågt och såg in i de vackra ögonen hos den unga kvinnan, som genast såg bort.
”Jag är en slampa din idiot, jag får betalt för att vara billig.” Ögonen vände tillbaka med full kraft och fick honom att nästan rygga baklänges. ”Vad jag inte förstår är varför du envisas med att till och med betala stora summor för mitt sällskap? Jag är knappast lika påläst som dig, har lika blått blod som du eller råd att äta ute ofta. Varför vill du beblanda dig med någon så mycket lägre ställd än dig själv?”
Försiktigt grep han tag om hennes armar och vände henne mot sig så att hon inte kunde vika undan med blicken. Och hans tonfall var mjukt när han sa:
”Jag ser dig som jämlik med mig själv.”
Gaias blå ögon fylldes med tårar och hon slog ned blicken och mumlade något, men William fattade tag om hennes haka och tvingade upp hennes ansikte igen.
”Ditt blod är lika rött som mitt och du borde snarare känna dig ärad för att jag slösar så stora summor på dig. Säger det inte hur desperat jag är efter ditt sällskap?”
”Men varför då!?” Hennes tonfall var såväl frustrerat som sorgset. ”Varför i hela friden hänger en så rik och snygg kille på en bordell!? Du om någon borde ge oss prostituerade fingret eller spotta på oss!”
Williams ögon var vemodiga då han mjukt smekte hennes kind, och kände mycket väl hur hon skälvde till vid hans ömma beröring.
”Jag vill dig inget illa, Gaia. Allt jag vill är att du berikar mitt liv med ditt sällskap ikväll.”
Hennes ögon sökte sig djupt in i hans innan hon log försiktigt.
”Allt för pengar”, viskade hon, men han hörde hur hennes röst darrade. Så därför log han och lät henne sticka sin arm under hans igen.
”Nu käkar vi”, log han och Gaia nickade så smått.
Under hela måltiden var det omöjligt för honom att slita blicken från henne. När väl vemodet som byggt bo i hennes ögon flytt sin kos blev Gaia otroligt lättsam att prata med. Hon skrattade, retades, jävlades och fnittrade allt medan de njöt av den goda maten och smuttade på varsitt glas rött vin. Först när en klädsam rodnad började ge sig tillkänna på den unga kvinnans kinder, sa William att det fick vara nog och sträckte sig efter hennes hand då han glidit upp vid hennes sida.
”Det vankas visst film”, log han och Gaia tog fnittrande hans hand och reste sig.
”Du och jag i ett svart biomörker”, mumlade hon hest och blinkade åt honom, vilket direkt återigen tvingade hans blod från skallen och någon helt annanstans. Det tog honom hela promenaden tillbaka till bilen att återfå sin förlorade röda vätska. Och när de väl sen befann sig inne på biografen kunde han inte koncentrera sig på filmen eftersom Gaia envisades med att röra hans ben, luta sitt huvud mot hans axel eller stryka med läpparna farligt nära hans kind. När de lämnade salongen kunde han inte dra sig till minnes av en enda händelse i filmen, även om han fick veta via Gaias babblande att den tydligen varit riktigt bra.
”Will, lyssnar du ens på vad jag säger?” Hennes smått irriterade tonfall fick honom att ruska på huvudet och fly från den trans där han hamnat efter att han förlorat sig i hennes vackra ansikte. Nu stod hon med armarna i kors över bröstet och blängde på honom.
”Hrm, vad sa du?”
Kvinnan himlade med ögonen.
”Just som jag trodde: du har inte hört ett ord av vad jag sagt, eller hur?”
”Jag lyckades uppfatta något om höga smällar och ljuvliga kyssar.”
”Du är fan helt otrolig.” Men hon smålog när hon sa det och sneglade sen mot hans bil. ”Och nu?”
William fuktade lätt läpparna och log så smått, fattade ett mjukt tag om hennes arm.
”Vad sägs om en drink hemma hos mig och allmänt småprat?”
Hennes underläpp skälvde till på ett sätt som fick blodets i hans ådror att sjunga.
”Det låter bra.” Hennes röst var inte mer än en svag viskning. Och när han sen ledde henne mot bilen kände han henne skälva. Av vad kunde han inte tolka.
”Kan jag vänta mig en stor och flott treplansvilla med världens största trädgård och en butler?”
Gaias röst var retsam då hon sneglade på honom medan världen rullade förbi utanför. William flinade dock bara i mörkret.
”Tänk dig mer en rätt normal lägenhet med en smula snobbig touch.”
Hon höjde ena ögonbrynet.
”Inget hembiträde?”
”Nope.”
”Synd, jag hade sett framemot att bli uppassad.”
Han såg mot henne.
”Jag passar upp dig.”
Ett svagt leende i det dunkla skenet.
”Bra.”
En stunds tystnad innan hon frågade:
”Så varför blev det ingen treplansvilla?”
”Jag växte upp i en och då lär man sig att bo i ett så stort hus snarare är jobbigt än mysigt. Dessutom var lägenheterna i stan upptagna, och jag är inte så värst kräsen med vart jag bor så det fick bli i de mer otrevliga kvarteren.”
”Mina hemtrakter.”
”Exakt.”
Han hörde henne dra efter andan men hann inte fundera mer på det eftersom han fick fullt upp med att parkera bilen, ta sig ur den, få ut henne och låsa det motordrivna fordonet. Sen fattade han hennes hand och ledde henne uppför en helt vanlig trappuppgång till en dörr i brun ek. I den satte han en nyckel, vred om och öppnade den så Gaia kunde gå in. Sen följde han själv efter, stängde och låste.
”Wow!” Gaias röst var hänförd då hon klev ur skorna och lät huvudet fara från sida till sida för att betrakta hans hem. Hon lät fingrarna lätt smeka den gräddvita tapeten och sen fara över hallbyråns slätpolerade yta. ”Du bor flott.”
”Jag har bott finare.”
Hon skrattade lågt och smekte en mörk tavelram.
”Jag förstår då inte varför du bytte bort det.”
”Jag trivs bättre här.”
Hon snodde runt och den intensiva blicken fick allt saliv att försvinna från hans mun.
”Varför?” Hon var uppenbart förvirrad. ”Varför bor du hellre i traktens slumkvarter än i ett flott, stort hus och blir uppassad dygnet runt?” Ögonen såg vilt in i hans. ”Jag hade fan sålt min själ för att få bo så.”
”Varför började du jobba på bordellen?”
Hans snabba motfråga fick henne ur balans och hon vacklade till, tog stöd mot väggen och såg bort.
”Jag trodde vi skulle kallprata”, mumlade hon.
”Det är just det vi gör.”
”Inte om mig, om dig.”
”Men jag kanske betalar dig just för att prata om dig.”
Hennes blå ögon var så intensiva då hon mötte hans blick att hans knän närapå började skaka.
”Det kommer jag inte att göra.”
”Du sa att du gjorde allt för pengar.”
”Inte det.”
Han betraktade henne en stund och skakade sen på huvudet, gled förbi henne och ut i det lilla köket. Där rotade han fram en flaska vin, hällde upp två glas och gick ut i vardagsrummet, slog sig ned och väntade på att hon skulle komma. Han behövde inte vänta länge; hon var där och nere i soffan inom loppet av några minuter. Försiktigt fattade hon vinglaset och gav honom en misstänksam blick.
”Varför gör du det här?” Rösten var låg. ”Varför betalar du mig för mitt sällskap? Med ditt utseende och din plånbok kan du få vilken tjej som helst.”
”Det kanske är just dig jag vill ha.”
Hon skakade lätt på huvudet.
”Jag är ett billigt patrask, Will, jag är inte bra för en person i din ställning.”
”Vad får dig att tro det?”
Hans fråga fick henne att förvånat se på honom och sen skratta som om svaret vore uppenbart.
”Jag är en hora, Will, en person som ligger med vem som helst för några hundralappar. Jag klär av mig till musik eller så dansar jag bara. Jag är smutsig, jag är befläckad, om dina händer rör mig så vet du att du bara är en av många miljoner.” Hon såg ner. ”Deras ansikten har flutit ihop och jag har aldrig brytt mig om att lära mig deras namn. Det får inte bli för personligt.” Hon bet sig i läppen och han rynkade bekymrat ögonbrynen. ”Ingenting får bli personligt, det är bara en bransch; ett jobb i mängden och jag har tagit det för att överleva. Ingenting inom de där fyra väggarna är verkligt, inte ens mitt namn.”
”Du är verklig för mig nu.”
Hon skrattade bittert.
”Jag är en lögn, Will, ett luder och en lögn.”
”Säg inte så om dig själv.”
Hon slog ut så häftigt med armarna att hon närapå spillde ut vinet.
”Men det är ju sant!” Hennes röst närapå skar sig. ”Jag har valt det här och jag står för det, men att säga att det inte gör mig smutsig är att ljuga! Jag är bara en fasad, ingenting om mig är äkta.”
”Vad heter du?”
Hon såg på honom och slog sen ned blicken och den uppenbara förtvivlan hon utstrålade fick honom att vilja ta henne i famn och vagga henne som ett barn.
”Alexandra”, viskade hon lågt och något inom honom berördes omedelbart. ”Du kan kalla mig Alex.”
”Hur gammal är du?”
”18, jag fyllde för en månad sen.”
”Vad fick du?”
Återigen det där bittra skrattet.
”Ett rejält rövknull.”
Han ryckte till och skvätte vin över byxorna, men det verkade inte Alex ens märka. Hon stirrade bittert ner i sitt glas och suckade sen lågt innan hon mötte hans mörka blick. När han såg spår av tårar i hennes ögon brast hans hjärta och blödde. Vad förde dig till den här världen, älskade Alexandra?
”Jag gör vad jag måste”, sa hon hårt. ”Och jag klagar inte för det är lättförtjänta pengar och jag måste ha dem för att överleva. Jag tänker inte sluta på gatan igen.”
Han hajade till.
”Igen?”
”Jag tänker inte ligga i rännstenen och tigga pengar igen! Aldrig mer! Hellre jobbar jag på bordellen till min död.”
”Säg inte så...”
”Återigen är det sant; jag tänker inte bli den där patetiska lilla ungen som låg i rännstenen och käkade skit.” Hennes röst skar sig och hon drog häftigt efter andan. ”Aldrig mer.”
William reste sig sakta ur soffan och gled bort mot henne, satte sig på andra sidan om henne och la en mjuk hand på hennes axel. När han kände hur hon darrade krossades hans inre. Gråt inte...
”Vad hände egentligen, Alex? Varför hamnade du där?” Hans röst var len och fick den unga kvinnan att förtvivlat kämpa mot gråten.
”Mamma var ung när hon fick mig; hade just fyllt 14 år. Och pappa...” Hon fnös föraktfullt. ”Han var 17 men inte mer man än en sjuåring. Han slog henne, kallade henne för en löpsk hynda och vägrade kännas vid mig, och när mamma skrek att hon tänkt behålla mig slog han henne medvetslös och lämnade henne. Men hon födde mig men orkade inte med livet, hon var ju bara barnet själv.” Hennes axlar började skaka ännu värre. ”Så hon tog våra pengar till droger och sprit för att orka med livet, var borta hela nätterna och om dagarna låg hon i sängen och sov eller käkade tabletter. Vi hade aldrig någon mat och jag tvingades tigga för att inte svälta. Vart hon fick käk ifrån vet jag inte.” Hon drog häftigt efter andan. ”Till slut fick jag nog och rymde. Jag var 13 då men såg mycket äldre ut efter min uppväxt på gatan, så bordellen tog mig till sig direkt. Under de första två åren fick jag mest göra småjobb och lära mig av de andra, men när jag var 15 började jag dansa och efter det gick det bara uppåt; de älskade mig! Så jag kom mig riktigt upp i smöret och fick en fast och bra inkomst och på den vägen har det gått.” Hon lät håret falla fram och dölja hennes ansikte. ”Men det är förjävligt... Varenda gång någon av männen rör mig, tvingar mig till saker och säger åt mig att skrika ut hur mycket jag gillar det, vill jag bara kräkas dem rätt i ansiktet. Deras händer på min kropp... de besudlar mig, gör mig oren och hur mycket jag än duschar får jag aldrig bort det.” Salta tårar av sorg började rinna nerför hennes mjuka kinder. ”De har förstört mitt liv och det finaste jag hade kvar: min själ.”
Att se henne gråta skar i Williams själ, fick honom att utan att tänka sig för lägga armarna om henne och låta henne luta sitt snyftande huvud mot hans bröst. När hon grät som värst smekte han henne ömt över ryggen och mumlade mjukt åt henne, och när det började ebba ut lät han läpparna ömt vidröra hennes panna.
”Du är inte smutsig, Alex”, viskade han lågt när hon slutat snyfta. ”Bara för att de rört dig sådär gör det dig inte besudlad. Du är den absolut vackraste kvinna jag någonsin mött och då har jag mött många. Ingen är som du, du trollband mig från första blicken.”
Alex skakade lätt innan hon lyfte huvudet och såg in i hans mörka ögon.
”Varför är du så snäll mot mig?” Rösten var ostadig då hon grep om hans axlar. ”Varför är du så öm mot mig?”
Han log sorgset och strök undan en blond hårslinga från hennes ansikte.
”För att jag vill rädda dig.”
Då begravde hon ansiktet mot hans bröst igen och började snyfta, hon slutade inte ens när han svepte upp henne i famnen och bar in henne i sovrummet för att lägga henne på den stora sängen med det vita överkastet. När han la sig bredvid henne rullade hon ihop sig till en boll i hans famn och gömde ansiktet mot hans hals för att andas in hans doft.
”Stanna hos mig”, andades hon. ”Håll om mig, till mitt sista andetag.”
Och det gjorde han; han höll henne ända till hennes andetag blev långsamma och rytmiska och de oroliga och sorgsna vecken i hennes panna slätades ut. När han sen böjde huvudet lite bakåt för att betrakta henne slogs han av hur ofantligt vacker hon var då sömnen hade sitt grepp om henne. Direkt blev det erfarna ansiktet så mycket yngre och han tyckte sig kunna se det skrämda lilla barn hon varit som liten. Och det gjorde ont i honom att se allting framför sig.
”Jag ska skydda dig, Alex”, mumlade han då han böjde sig fram för att mjukt pressa läpparna mot hennes panna. ”Jag ska aldrig släppa dig.”
Ingen kunde älska som hans Alexandra. Hon gav upp sitt liv på bordellen och kom att bo hos honom. Varje kväll somnade han till hennes mjuka smekningar och varma leende, och varje morgon vaknade han av hennes pärlande och ungdomliga skratt då hon fnittrande gränslade honom för att kittla honom tills han steg upp. Hon sjöng i duschen så det hördes ända ut i köket och hon dansade i vardagsrummet till ingen musik alls. Hon lagade mat åt honom de dagar han inte var kock och hon pyntade lägenheten med blommor och andra väldoftande saker. De tog långa månskenspromenader tillsammans hand i hand och han pekade ut himlens alla stjärnor och stjärnbilder för henne.
”Vart har du lärt dig allt det där?” andades hon hänfört när han visade henne himlens hemligheter.
”Jag gick i en dyr privatskola”, log han och Alex fnittrade lågt och lutade sitt huvud mot hans axel.
”Tror du att det var ödet som förde in dig i mitt liv?” mumlade hon lågt och han såg mot henne, smekte hennes panna med läpparna.
”Det är jag övertygad om.”
”Jag vill aldrig lämna dig, Will.” Hennes röst skälvde till och han såg förvånat på henne.
”Stanna hos mig då; för alltid.”
Med ens såg hon så fruktansvärt vemodig ut.
”Lämna mig aldrig.” Ögonen var med ens så fruktansvärt intensiva då hon vände sig mot honom och grep tag om hans krage. ”Lova att du aldrig lämnar mig!”
”Älskling, varför i hela friden skulle jag göra det?”
”Lova!”
Förvirrat såg han på henne.
”Okej, jag lovar. Älskling, jag kommer aldrig att försvinna ifrån dig.”
Hon släppte taget om hans krage och såg ner i marken.
”Du får aldrig glömma mig”, viskade hon lågt och något kallt grep tag om hans hjärta. ”Om du glömmer mig så kommer mitt liv att ha varit förgäves.”
”Gumman, vad sjutton snackar du om?”
De blå ögonen mötte hans bruna och hon sträckte på sig för att placera en öm kyss på hans läppar.
”Jag älskar dig, Will”, viskade hon lågt och slog sen armarna om hans hals och pressade sig in i hans famn. ”Nu och alltid, nu och till oändligheten.”
Fylld av onda aningar han inte kunde sätta namn på la han armarna om henne och begravde ansiktet mot hennes väldoftande hals.
”Du är mitt liv nu, Alex.”
Hon skälvde till och vände upp ansiktet mot honom. Den desperation han fann i hennes blick gjorde honom sorgsen utan att han visste varför.
”Jag älskar dig”, upprepade hon och pressade sina läppar hårt mot hans och när de sjönk ner för att älska under stjärnorna fortsatte den där kalla handen att obevekligt krama Williams hjärta.
Lägenheten var så fruktansvärt tom utan henne. Så fort hon inte fanns där verkade allting mista sin glans bara för att hon inte fanns överallt för att sprida sitt solskensleende, sin doft och sin blotta närvaro. Utan henne kändes allting så fruktansvärt meningslöst.
Ändå visste han att hon skulle komma tillbaka senare ikväll, hon skulle bara bort till bordellen en snabbis för att ta farväl av alla.
”Jag kan inte fortsätta jobba där”, hade hon sagt. ”Inte nu.”
Och han hade gladeligen uttryck sitt gillande över hennes beslut. Dock började det oroa honom att hon fortfarande inte var hemkommen trots att hon sagt att det inte skulle ta mer än en timme. Nu var klockan halv åtta och hon hade varit borta i fyra. Den där handen kramade hans hjärta igen.
Hon hade verkat så vemodig då hon kysst honom hejdå, och när hon sakta tagit sig nedför alla trapporna hörde han en varningsklocka ringa långt bak i skallen. Dock hade han sagt åt sig själv att inte vara sjåpig, hon skulle ju snart vara tillbaka. Men ju längre tiden gick desto mer började klockan tjuta.
Till slut stod han inte ut längre. Med en jacka i handen, skor på fötterna och bilnyckeln i högsta hugg skyndade han ut från lägenheten och ner till sitt älskade fordon. Med gasen i botten for han gatorna fram tills han skymtade bordellen och parkerade utanför den.
Den lilla varnande rösten i hans bakhuvud blev högre och högre och handen om hans hjärta kramade hårdare och hårdare ju närmare bordellen han kom. När han sen öppnade dörren, gick in och svepte med blicken över stället kände han hur något kallt och frostigt drog igenom honom. Alex...
Plötsligt föll hans blick på bordellens överhuvud – Charlie – som satt böjd över ett halvfyllt glas och stirrade ner i vätskan utan att röra den.
”Charlie?” Williams röst var frågande då han rörde sig mot mannen. ”Charlie?”
Mannen rörde inte en min och visade inga tecken på att han visste att han inte var ensam. Det var först när William slagit sig ned som han såg upp.
”Hej, Will”, sa han trött och William ryckte till över den äldres rödsprängda ögon.
”Vad har hänt?”
Den äldre såg ner i sitt glas igen.
”Jag undrade just när du skulle komma”, sa han lågt.
”Vad har hänt?”
Charlie suckade och såg sorgset på honom, sen grävde han frenetiskt i sin ficka efter något.
”Hon sa åt mig att ge dig det här”, mumlade han och fick upp ett väldoftande brev. ”Hon sa att hon visste att du skulle komma för att leta efter henne.”
Handen kramade hårdare och hårdare.
”Vem sa...? Vad pratar du om?” Williams röst darrade då han stirrade på brevet i den äldres hand.
”Gaia.” Charlies röst skälvde till då han nämnde hennes namn. ”Hon har varit här och tagit farväl av oss alla.”
”Men hon skulle ha varit hemma för länge sen då i så fall. Vart är hon?”
De rödsprängda ögonen sa allt men William slog ned blicken och vägrade förstå.
”Will...” Den gamles röst var fylld av sorg. ”Hon har lämnat oss, Will, hon har gått vidare.”
”Jag förstår inte...”
Med ens kände han den gamles sträva hand över sin och drog genast åt sig näven, såg bort och pressade samman läpparna.
”Vart är Alex!?” Hans röst höjdes och Charlie såg på honom. ”Jag måste få prata med henne, vart är hon!?”
”Will, lugna dig.”
”Vart har du gjort av henne!?”
”Will...”
”Vart har du gjort av min Alexandra!?”
Han for upp från bordet och skulle just rusa mot bordellens omklädningsrum, då Charlie grep tag om hans arm och tvingade honom att stanna. Han satte händerna mot den andres ansikte och tvingade in hans blick i sin egen.
”Will, lyssna på mig!” Hans röst var visserligen hård och bestämd men ändå vädjande. ”Du måste lyssna på mig nu, Will. Alex var här förut för att ta farväl av oss och då gav hon mig även det här brevet för att jag skulle ge det till dig. Hon klarade inte av ett smärtsamt avsked och sa att det skulle bli bäst såhär, för er båda. Hon gjorde det för din skull.”
”Men vad...? Vart är hon?”
Charlie hade tårar i ögonen då han mötte Williams blick.
”Hon är död, Will, hon är borta. Hon är på ett bättre ställe nu.”
Han hörde orden men vägrade låta dem sjunka in, slet sig istället loss och vände sig bort för att kippa efter andan.
”Jag förstår inte...”
”Hon var dödsdömd långt innan du träffade henne, Will, hon hade bara någon månad kvar att leva. Hon led av en svår typ av leukemi och när läkarna försökte tvinga på henne olika behandlingar vägrade hon. Hon sa att hon hellre dog än tappade allt hår, gick ner i vikt, tappade matlusten, kräktes och blev till en vandrande död.” Han tystnade en stund. ”Hon ville dö vacker.”
William drog häftigt efter andan och knöt händerna.
”Hon sa aldrig något till mig...”
Charlies röst var vemodig då han sa:
”Hon ville inte att du skulle veta.” Sen gled han upp vid Williams sida och stack brevet i hans skakande hand. ”Läs det här nu, det är hennes sista hälsning till dig.”
Och William vecklade darrande upp brevet och läste, och medan hans ögon tog in mening efter mening började hans tårar sakta rinna längs hans kinder. Älskade Alex...
Will. När du läser det här är jag redan borta. Du undrar säkert varför jag aldrig sa något och varför jag bara lämnade dig sådär, men det är det bästa för oss båda, älskade du. Snälla, försök förstå mig. Jag ville inte att du skulle se mig så svag, ville inte att du skulle se mig lämna dig. Du gjorde den sista tiden i mitt liv till ett guldglittrande paradis och jag är dig evigt tacksam för det. Du gjorde min sista tid i livet värt att leva. Tack. Tack för allt du gjorde för mig. Du fick mig att känna mig levande för första gången i mitt liv. Tack.
Jag är på ett bra ställe nu, Will, och jag dog i frid. Det var helt enkelt dags för mig nu, min tid var inne. Jag gick hem till den lägenhet där jag föddes och började hela det här livet, och där dog jag i exakt den säng jag föddes i. På det sättet är cirkeln sluten, Will, allting är precis som det ska vara. Jag är ledsen över att behöva lämna dig såhär och jag hoppas att du aldrig glömmer dig. Jag kommer vänta på dig i himlen tills den dag då vi möts igen.
Jag älskar dig nu och för alltid, min fina William.
Förevigt. //Din Alexandra.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4.9) | Fjaril - 21 mar 10 - 17:18- Betyg:  | Mållös.
Seriöst, jag vet inte vad jag ska säga. Du är helt enkelt, fantastisk! Och jag borde verkligen sluta skriva och låta sånna som du ta över XD | | Winden009 - 23 dec 09 - 03:10- Betyg: | Ett ord: Vackert.
Tänk att det finns människor med sådan talang för att skriva... | | PiLLOWFiGHTx - 26 nov 09 - 20:06- Betyg: | | speechless | | Mp3 - 11 sep 09 - 22:12 | Herregud, älskade utomjording. Hur lyckas du?
Den här var helt fantastisk. Det finns inte ett enda ord som kan beskriva den.
Du skriver otroligt.
<3 | | maaliinT - 9 sep 09 - 20:35- Betyg: | | håller fullständigt med de här under, och du skriver så otroligt bra :) allt bara flyter på och man fastnar direkt. otroligt bra! | | sandruskapuska - 2 sep 09 - 18:16- Betyg: | Gaaah va bra. lite sorgligt att du int elät henne leva lycklig i alla sina dar..
Lite moulan Rouge stuk, intressant
Ruskigt bra | amandisa - 29 aug 09 - 19:59- Betyg:  | | fint :) | | _Live_life_ - 28 aug 09 - 19:11- Betyg: | är du sjuk eller blind eller va är det för fel?
hur kan du säga att det här inte är bra?
du borde skicka in nåt av dina verk till en förläggare, skriva
en bok eller nåt sånt.
du är ju bara bäst.
den bästa av dem bästa.
håller själv på med en novell om en prostituerad, dock i fler
delar men nu känns det ju lite lätt värdelöst och lägga in den.
den här överglänser den lätt.
du är bara för bra! | | Justmyfault - 27 aug 09 - 21:53- Betyg: | Gud så vackert skrivet!
Du väver in det sorgliga så perfekt!
Mycket bra! | | VampyrenSamantha - 27 aug 09 - 21:41- Betyg: | Du.. Jag undrar hur din hjärna fungerar när du säger att den här inte är bra!
Som alla andra säger; Du är en gudinna och någon att se upp till inom författarvärlden, you're the best, liksom :D | | NeMriA - 27 aug 09 - 19:35 | | hur kan du säga "jag är inte så speciellt nöjd med den" när det är så otroligt bra att man blir mållös? | | _mos_ - 27 aug 09 - 18:23- Betyg: | huhuhu :(
Galet bra. Helt jävla galet bra. | | Bolliz - 27 aug 09 - 17:50- Betyg: | Herregud, tårarna sprutar och jag vet inte ens hur jag skriver..
Min älskade gudinna hur kunde du säga att den blev dålig!<33 | | viunderregnmoln - 27 aug 09 - 16:11- Betyg: | | underbart <3 | | poetensvilkor - 27 aug 09 - 14:58- Betyg: | | jag darrar... jag har sagt det förut och jag säger det igen, du skriver som en en och anann gud! | | Unsaved - 27 aug 09 - 10:52- Betyg: | | Jag saknar ord. |
|
|
|
