Your Guardian Angel - 23 |
- He he, jag är inte död; jag är bara lite seg på att skriva. Sen så börjar jag skolan imorgon (feett tråk på det) så då kommer jag väl troligtvis bli ännu segare. Men jag ska försöka att sätta mig ner och skriva så ofta jag kan. Om ni vill att jag ska mejla så är det ju bara att skriva det. ;)
Spelade träningsmatch mot herrar division fem idag, det gick inte alltför bra. Jag kan säga att jag är skaaapligt lack på vår nya tränare av flera anledningar, yao.
Nu ska jag bara klistra in delen och fixa lite, sen ska jag kolla på True Blood och sen är det väl sängen som gäller. .__.
Ha en bra kväll, och glöm inte att kommentera! :D
Del tjugotre
- Your words make me whole again
När jag vaknade upp på lördagsmorgonen var klockan tolv. Jag satte mig förvånat upp i sängen. Så länge brukade jag aldrig sova. Jag kollade runt omkring mig, och fick syn på min laptop som stod och surrade för fullt på stolen som agerade skrivbord. Jag nuddade vid musen lite hastigt så att skärmsläckaren skulle försvinna.
Just det.
Jag hade inte gått och lagt mig direkt när jag kommit hem. Jag hade tvättat bort sminket, klätt på mig en sov-tröja och borstat tänderna, sedan hade jag tagit med mig datorn in i sovrummet och letat runt på Google efter de där sidorna som John hade hittat, om dem som hade haft samma upplevelse som mig, och tydligen John också.
Jag hade hållit på och letat runt och sökt i nästan fyra timmar. Då hade det känts som att mina ögonlock skulle gå sönder, så jag hade stängt ner datorn utan att klicka ner sidorna jag hade hittat och lagt mig i sängen för att sova.
Men så fort jag hade släckt lampan och lagt mig ner i sängen så hade jag piggnat till. Jag hade börjat tänka på det jag hade läst, och när jag till slut somnade var klockan fem på morgonen.
Jag ögnade snabbt igenom Internetsidorna som jag inte hade brytt mig om att stänga ner föregående kväll och beslutade mig för att lägga till dem bland 'Mina favoriter'. Jag kanske behövde dem någon dag.
Efter det hoppade jag in i duschen och började göra mig i ordning.
Vid klockan fem över halv sex ringde det på dörren.
Innan jag öppnade kollade jag mig i spegeln, puffade upp håret lite grann och så öppnade jag.
John stod utanför, med ena handen uppe som om han hade tänkt att ringa på igen. Han tog snabbt ner den igen och log lite hastigt mot mig.
”Hej” sa han. Jag hejade tillbaka och klev åt sidan så att han kunde komma in.
Jag hade haft stora problem med vad jag skulle ha på mig tidigare, men valet hade slutligen fallit på en hög svart kjol med tights under, ett blått linne och en svart kofta över det. Jag var glad över att jag hade valt just dem kläderna, för de hade sett minst uppklädda ut och det verkade inte som att John var särskilt uppklädd.
Jag tog på mig ytterkläderna på fort jag kunde, lade ner plånboken och mobilen i jackfickan och tog nycklarna i handen.
”Ska vi...?” frågade jag och nickade mot dörren. John nickade, gick ut och jag följde efter. Jag låste dörren bakom mig, och gick ikapp John som hade tagit sig ner för en trappavsats.
”Vad är det för film, då?” frågade jag och kollade nyfiket upp på honom.
Jag hade bestämt mig för att vara på bra humör hela kvällen.
Han flinade lite, och svarade:
”Vi hade i alla fall tur med vädret – igen”
”Va?” sa jag och rynkade oförstående på pannan. Jag tittade ut genom ett av fönstren som fanns i trappuppgången. ”Ja, men det har ju inte snöat eller regnat på flera dagar?”
Han började skratta högt. Jag förstod inte vad det var som var så kul, så jag frågade vad han skrattade åt.
”Alltså, filmen heter vi hade i alla fall tur med vädret – igen” förklarade han, fortfarande småskrattandes.
”Åh, jaha...” Jag vände generat bort blicken och kände hur färgen började stiga i ansiktet.
Varför vad jag tvungen att skämma ut mig för? John tyckte uppenbarligen att det hade varit väldigt roligt, för när jag sneglade på honom gick han fortfarande med ett stort leende på läpparna.
När vi hade kommit ner för alla trapporna höll han upp dörren åt mig, och jag mumlade fram ett tack. Vi svängde höger och började gå mot biografen som låg ett par hundra meter från mitt hus.
John gick och pratade om vad filmen handlade om, men jag gick omkring med andra tankar i huvudet.
Vad skulle jag göra om jag hörde rösten igen, nu under kvällen? Skulle jag säga till John, eller skulle jag hålla tyst?
Jag påminde mig själv om att jag skulle låta bli att tänka på det där, då det lätt kunde göra mig på dåligt humör.
Men jag behövde inte anstränga mig det minsta. John och min hand råkade snudda vid varann där vi gick, och när jag kände hans kalla hud mot min var det som att hjärnan slutade fungera och fjärilar började fladdra i magen på mig.
”Vad tyckte du, då?” frågade John när vi var på väg ut från biografen.
”Den var väl okej” svarade jag dröjande och slängde popcornkartongen i en papperskorg.
”Okej?” frågade han. ”Jag tyckte att du garvade en hel del där inne”
”Äsch, det gjorde jag väl inte!” sa jag men skrattade till.
”Nä nä” Han drog upp munnen i ett leende. Vi klev ut i den smått kyliga kvällen, och jag frågade vart vi skulle gå nu. ”Vi kan väl gå hem till dig?” föreslog John. ”Jag har inte riktigt hunnit plocka i ordning i lägenheten och så ligger den en ganska bra bit härifrån”
”Okej” svarade jag, och kom att tänka på alla kläder som låg på min säng.
Jag fick se till att skynda mig av med ytterkläderna och sen smita in där och slänga in alla kläder i garderoben, innan John kom efter.
Vi började gå mot min lägenhet.
”Är du hungrig eller något?” frågade jag. ”För i så fall kan vi ju stanna och köpa med mat”
Han skakade på huvudet. ”Nej, jag är inte hungrig” svarade han.
Vi gick de cirka trehundra metrarna som var kvar under tystnad, och han höll upp portdörren åt mig även denna gång.
När vi kom upp till min våning låste jag snabbt upp, sparkade av mig skorna och lade ner jackan på en stol. Jag vände mig om, såg att John lagom hade hunnit stänga dörren.
”Ursäkta mig, ett ögonblick” sa jag och gick in i sovrummet.
Det låg mer kläder på sängen än vad jag hade väntat mig. Snabbt drog jag ihop dem till en stor hög och började kasta in det på hyllorna i garderoben – jag fick väl fixa det efter att John hade gått hem.
När jag var klar stängde jag dörrarna, slätade ut sängöverkastet och gick ut i hallen där John stod och väntade.
”Vill du ha kaffe eller något?” frågade jag.
”Ja, visst” svarade han.
Vi gick ut till köket. Han frågade om han skulle hjälpa till med något, och jag sa att han kunde ta fram mjölken, och sockret som stod i skåpet över spisen. Han gjorde som jag sa medan jag fixade kaffet, och vi blev klara ungefär samtidigt.
Jag satte mig ner på en av köksstolarna, John på den bredvid. Kaffebryggaren började låta, men förutom den var det tyst i rummet.
”Såå...” började John efter ett tag. Ungefär samtidigt började det smattra lite smått mot rutan. ”Vi hade visst tur med vädret, ändå” sa han, och jag kunde inte låta bli att skratta. Jag vände mig om, kollade på kaffebryggaren. Den hade knappt börjat. Suckandes vände jag mig om, och märkte att John satt och iakttog mig. Jag gav honom en frågande blick, men han skakade bara på huvudet och vände bort blicken.
”Varför...” började jag, men tystnade.
”Vad?” frågade John, och vände sig mot mig. Hans fötter snuddade vid mina, men ingen av oss brydde sig om att dra bort dem.
”Varför vill du inte... säga vad han har sagt till dig?” frågade jag. Jag visste att jag formulerade meningen fel (för det första så hade jag inte sagt vem jag menade, för det andra så hade inte personen sagt något, utan snarare... kontaktat), men jag var säker på att han skulle förstå.
Han förstod, såklart.
Han suckade. ”Alltså, det... är liksom, komplicerat” sa han och väntade på min reaktion.
”Jag kommer förstå” försäkrade jag honom om.
Han skakade på huvudet. ”Det är inte så jag menar, det är mer... jag vet inte” Han begravde ansiktet i händerna.
Jag sköt min stol närmre hans, lutade mig framåt och lade en hand på hans arm. ”Du kan berätta allt för mig, John” sa jag och lade huvudet lite på sned. John tog bort händerna från ansiktet, och när hans ögon mötte mina kände jag på mig vad som skulle hända.
Långsamt böjde han sig framåt, hans ögon kollade fortfarande in i mina som om han väntade på att jag skulle fösa bort honom.
Men det gjorde jag inte.
Hans ansikte var så nära att jag kunde känna hans varma andedräkt mot min mun. Fjärilarna i magen fladdrade snabbare än vad de hade gjort tidigare idag, och när mellanrummet mellan oss hade slutits trodde jag att dem skulle riva sönder mig inifrån för att de fladdrade så vilt.
Han kysste mig försiktigt, lätt. Det var verkligen som om att han väntade sig att bli avvisad, men i just detta ögonblick kändes det så rätt att sitta där med John.
Han la sin ena hand på mitt lår nästan samtidigt som jag höjde min till hans nacke. Jag reste långsamt på mig, satte mig grensle över honom på stolen för just nu ville jag inget hellre än att vara nära honom.
Det kändes som att jag blev helt hög av hans kyssar, så därför reagerade jag inte direkt när han drog sig ifrån mig och satte ner mig på min stol igen.
Jag kollade förvirrat på honom. ”Vad...?”
Han skakade på huvudet, kollade ner i bordet. ”Det är fel” sa han bara.
Nu var det min tur att skaka på huvudet. ”Nej” sa jag bestämt.
Han sa ingenting, bet bara ihop så att käkarna framträdde ännu tydligare. Jag reste på mig, gick fram till honom och strök honom försiktigt över handen. Han drog bort den. Jag kollade sårat på honom.
”John...” började jag och sökte efter hans blick. När jag väl lyckades fånga den kunde jag inte låta bli att se skammen i hans ögon. ”Varför?”
”Jag...” Han suckade, funderade på vad han skulle säga och lutade sig bakåt i stolen. Jag stod kvar och kollade på honom, väntade på ett svar. ”Det är bara det att jag... får... så jävla dåligt samvete, okej? Du är Linus tjej, och jag... kan inte...”
”Linus är död” sa jag lågt och slog ner blicken i golvet.
”Jag vet” sa han. ”Men jag...”
Jag satte mig ner på huk framför honom, tittade honom i ögonen.
”Han är död” upprepade jag. ”Jag är inte tillsammans med honom längre, på det sättet. Hur ska jag kunna gå vidare, om jag inte får va med någon annan och bli lycklig? Tror du inte hellre att han ser mig tillsammans med någon annan än att bara gå omkring här själv och deprimerad?”
John stönade. ”Men det är inte det!”
”Men vad är det då?!” frågade jag upprört och reste på mig.
”Jag... kan inte tala om det” mumlade han.
”Men bra! Skit i det då!” fräste jag och gick ut ur köket, utan att riktigt veta vart jag skulle. Jag ville bara bort från John och hans dumma idéer och tankar.
”Maja, vänta” sa han. Jag hörde stolen som drogs ut, och så steg efter mig. Jag skyndade mig mot toan, det enda stället där jag kunde låsa in mig och vara för mig själv.
Men jag hann inte in. Jag hade precis hunnit lägga handen på dörrhandtaget då han kom upp bakom mig, lade en hand på min axel och vände mig om så att jag kollade in i hans ögon.
Jag bet ihop, försökte att inte börja gråta på grund av min irritation. ”Vad är det?!” frågade jag argt.
Han kollade bedjande på mig. ”Snälla Maja, lyssna på mig...” Jag försökte slappna av, lutade mig mot väggen bakom mig. När han släppte taget om min axel släppte jag dörrhandtaget. ”Jag gillar dig så in i helvetes mycket” började han. ”Men det är inte... bra, för dig”
”Vadå inte bra?” viskade jag och blinkade till ett par gånger.
Han var tyst ett tag innan han svarade. ”Han bad mig att... ta hand om dig, nu när inte han fanns längre, men... jag... kan inte. Jag kommer aldrig kunna göra det, för jag...” Han tystnade, vände sig bort från mig.
Jag gick runt honom, ställde mig framför honom och kollade på honom. Hans käkar var spända igen och hans ögon var slutna så jag kunde inte få ögonkontakt med honom.
Jag tog ett kliv framåt, lade mina armar om hans midja och borrade in ansiktet i hans hals.
”Det spelar ingen roll” mumlade jag.
Han gjorde ingen ansats till att omfamna mig, armarna hängde bara längs med sidorna på honom. Jag stod kvar, tryckte mig hårdare mot honom.
Han suckade, och efter ett tag kände jag hur hans varma, trygga armar omslöt mig och hur han lutade sitt huvud mot mitt.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Sansan - 28 aug 09 - 19:50- Betyg:  | jättebra skrivet! så mycket känslor ! tårarna kom !
Mejla gärna nästa :) | | murrwels - 28 aug 09 - 11:43- Betyg: | | verkligen jätte bra, du skriver med sån känsla. Säg gärna till när nästa del är ute :) | | Heartagram94 - 27 aug 09 - 21:39- Betyg: | | asså omg .. O_O du skriver sjuuuuukt bra | | maaliinT - 27 aug 09 - 19:36- Betyg: | | bra! :) mejla nästa. | | chulia - 27 aug 09 - 16:42- Betyg: | tralallaal
finfinfint
Jag har alltid tyckt om den där John. Från allra första början.
Haha och jag antar att min "Han gned uppgivet tummen och pekfingret mot näsryggen"-del inte var till någon hjälp alls? xD Hahaha
toppenbra! | | DracoLove - 27 aug 09 - 16:21- Betyg: | Jag tycker som Maja. Hon ska ju inte behöva vara ensam hela sitt liv nu när Linus är död, hon måste ju få hitta en ny som hon trivs med och mår bättre av ...
// Polly | | JessicaKarlsson - 27 aug 09 - 15:50- Betyg: | ååh va gulligt (a) gud va du skriver bra :D :D
mejla :) <3 | | kickan2212 - 27 aug 09 - 15:23 | så bra! :D
Mejla nästa! :D | | purs_08 - 27 aug 09 - 15:19- Betyg: | | oh my gud du skriver så jävla bra ^^ | | WalkingTheDemon - 27 aug 09 - 14:22- Betyg: | | Så bra :D <3 | | the-rose - 27 aug 09 - 13:51- Betyg: | Håller med gbg_95, det var helt oväntat (men bra =DD)
Du skriver jättebra och spännande, längter efter mästa del | | saraarbast - 27 aug 09 - 12:54- Betyg: | Så himla bra, jag riktigt längtar tills nästa del kommer ut!
Mejla gärna :) | | WhyJustMe - 27 aug 09 - 09:28 | | Så sjukt bra!! | | Samme15 - 26 aug 09 - 21:53- Betyg: | | Aaww, jättebra :D mejla nästa :) | | faktisssss - 26 aug 09 - 21:30- Betyg: | | mejla :D<3 | | gbg_95 - 26 aug 09 - 21:18 | Jag...herregud jag vet inte vad jag ska säga, alltså det här var oväntad, verkligen!
Så otroligt bra skrivet och I love you atm! <3 Visst kommer det kännas konstigt för John om han är ihop med hans döda väns flickvän, but he should go for it! Den här delen var gulligt på något sätt och som alltid skriver du helt fantastiskt! ;)<3 |
|
|
|
