Varför jag? [Del 1] |
Skoltoaletten såg ut som den brukade med sina bruna väggar och sitt smutsgråa golv. Jag noterade även att någon hade klottrat in “R+T=SANT” på insidan av dörren sedan senaste gången jag var här. Jag suckade och tittade på min mobil , en gammal Nokia jag hade fått ärva av min morfar precis innan han dog, och såg att klockan var kvart över fyra. Jag hade lovat pappa att vara hemma senast fem så jag reste mig sakta och hoppades att de tröttnat på att vänta och gått hem istället. Jag öppnade dörren, tittade åt båda hållen innan jag tog ett djupt andetag och skyndade ut till skolgården. Där svängde jag av till höger mot en liten stig som ringlade in i en ganska mörk tallskog. Jag hatade den här genvägen och hade mycket hellre tagit den längre vägen runt skogen eftersom det fanns mycket hus och bilar där. Men jag måste hinna hem innan fem så inte pappa får ett av sina många utbrott. Jag ryste och ökade takten.
Efter ungefär en kvart såg jag hur skogen öppnade sig och jag skymtade de välbekanta små tegelhusen mellan träden. Jag började hoppas att dom faktiskt hade tröttnat att vänta på mig och saktade ner lite.
Då kände jag en hård knuff i ryggen och föll till marken. Fruktan for genom min kropp då jag snabbt reste mig och vände mig om. Där stod dom. Stadens mest fruktade gäng. Micke, “ledaren” i gruppen och även den största av dom med sina två meter och vältränade muskler, Rickard som till motsats till sin bror bara var runt en och sextiofem och Ante som med sina blå ögon och sitt busiga blonda hår såg väldigt snäll ut, om man bortser från det elaka leende han nu log mot mig.
Jag stod som förstenad samtidigt som jag stirrade på trion med uppspärrade ögon. SPRING!, skrek en röst inom mig. SPRING! FORT! Men mina ben vägrade röra sig. De var som fastspikade i marken.
Micke tog ett steg framåt samtidigt som han flinade åt mitt skräckslagna ansikte och sa:
“Väldigt vad du ser skrajsen ut då Mia, har du inte saknat mig?”.
Rickard började skratta men slutade direkt när Micke vände sig åt hans håll med en hård blick.
“Förlåt”, mumlade han och sänkte blicken. Micke vände återigen blicken åt mitt håll och tog ett steg framåt.
“Jag såg Hasse igår. Han kastade ölburkar efter min farsa”.
Jag kände hur rädslan steg. Enda sedan min mamma dog för tre år sedan hade pappa börjat dricka igen efter att ha varit nykter i över fem år. Han och Mickes pappa var stans största alkisar och bråkade jämt. Jag visste inte vad de brukade bråka om men en gång hade det gått så långt att min pappa slagit till Torleif så hårt att han snubblat och brutit armen. Torleif hade vägrat gå till en läkare så hans arm läkte snett och det gjorde bråken ännu värre. Micke skyllde allt som hänt på mig och brukade så fort han fick chansen låta mig veta hur mycket han hatade mig.
“Det är i-inte mitt f-fel”, stammade jag fram då Micke tog ännu ett steg mot mig.
“Inte?”, sa Micke och jag såg hur ursinnet kokade inom honom.
“Hasse är ett äckligt jävla fyllsvin! Han har fan ingen rätt att kasta burkar efter min farsa!”
Micke stod nu rakt framför mig och skrek samtidigt som de andra två ställde sig på varsin sida om mig.
“Det är in…”
Slaget träffade mig över käken med en sådan kraft att jag föll till marken igen. Jag skrek till och kände hur munnen började fyllas med blod. Jag spottade och försökte sakta resa mig upp då jag kände en skarp smärta på vänster sida och föll till marken igen. Sparkar och slag fortsatte att hagla över mig tills mina skrik upphörde och jag inte längre orkade röra mig. Då slutade dom och försvann.
Jag låg kvar tills jag inte längre hörde deras hånfulla röster innan jag sakta försökte resa på mig. Varje del av min kropp gjorde ont. Jag började försiktigt gå hemåt samtidigt som jag kämpade mot tårarna som hotade att rinna över. Nu skulle pappa verkligen bli arg, jag skulle ha varit hemma för över en halvtimme sen. Jag började småspringa den sista biten trots min värkande kropp och slutade inte springa fören jag såg mitt något slitna vita hus. Färgen höll på att flagna och taket buktade in men vi hade inte råd med att varken flytta eller fixa upp huset.
Försiktigt öppnade jag dörren och kikade in. Pappa låg på soffan med en ölburk i handen och snarkade. Jag hade tur, han hade slocknat innan jag kommit hem. Jag smög tyst uppför trappan och in på mitt rum.
Mitt rum är det enda rummet i huset som inte hade trista gråblå väggar eftersom min mamma hade hunnit måla det i min favoritfärg, rött, innan hon dog. En av hennes många drömmar hade varit att renovera det här huset, “få det lite mysigt och hemtrevligt” som hon alltid sagt. Hon hade varit väldigt benägen om att vi skulle se ut och vara som en helt vanlig familj efter det att pappa äntligen lyckats bli nykter. Jag hade blivit överlycklig när hon målat om mitt rum och köpt lite nya möbler åt mig. Men enda sedan hon fick cancer och speciellt när den till slut tog hennes liv hade jag hatat mitt rum. Den påminde mig bara om alla de drömmar hon haft som aldrig blev sanna.
Jag gick fram till spegeln och synade mina skador. Ett tag stod jag och stirrade in i ett par tårfyllda blå ögon som exakt liknade pappas utan att fatta att det var jag. Mitt normalt välutborstade långa ljusbruna hår var tilltrasslat och hade tallbarr och jord i sig. Jag sänkte blicken till mitt normalt ganska smala ansikte som nu var uppsvällt med antydan till blåtira. Jag började sakta lirka av mig tröjan och gjorde grimaser varje gång tyget strök mot ett ömt ställe.
Något som är fel? Ge mig ärlig kritik! ;)
|
| Kommentarer | | Fiiiaaas - 27 aug 09 - 16:56 | | förtsätt gärna! :) maila när nästa del kmr | | Totto_ - 26 aug 09 - 20:25 | ojj, jättebra, men väldigt hemsk! men fortsätt,
jag vill läsa mer :) |
|
|
|
