[BXB] Den du vill att jag ska vara 'Del 14' |
Kommentera mera, och kommentera för att få mera.
Adam Stiernhoff
På vägen hem från skolan funderade Adam på att gå hem till Sebastian, han hade inte varit i skolan och Adam kände sig ganska orolig. Det verkade som att det hänt något men Sebastian verkade inte vara så sugen på att berätta vad. Adam hade försökt ringa flera gånger utan något svar och det kändes lite frustrerande. Nu stod han i korset där han lämnat Sebastian dagen innan och tvekade. Han tog upp mobilen och ringde igen, om Sebastian inte svarade tänkte han gå dit vare sig Sebastian ville eller inte. Som väntat fick han inget svar därför svängde Adam av åt höger och hoppades på att han inte skulle hitta något hemskt. När han tänkte den tanken så tvekade han lite, det kanske var något som han inte borde bli indragen i. Om det var riktigt illa kanske något skulle hända honom också, men så själviska ville inte Adams ben vara. De knallade på och närmade sig nummer 7 med stora kliv.
Adam visste inte riktigt vad han hade att vänta sig när han tryckte på ringklockan och trampade lite på stället. En stor mörkhårig man med lite skägg öppnade dörren och stirrade på honom. Adam backade ett par steg och funderade på att springa därifrån, han antog att det var Sebastians pappa som stod där.
”Är Sebastian hemma?” Adam hörde sig själv stamma lite.
Gubben i dörren mumlade något och försvann in i huset.
”Sebastian, rör på arslet du har besök!”
Adam stod och trampade på trappen, han visste inte vad han skulle säga nu. Han tyckte inte Sebastians pappa verkade speciellt trevlig så om han var arg i gårkväll ville inte ens Adam veta hur han varit då.
Det kändes som en evighet innan Sebastian visade sig i dörren, han såg inte speciellt förvånad ut. Han hade rödsprängda trötta ögon och han gick lite konstigt samtidigt som han höll armarna i kors över magen.
”Vad gör du här?” Sebastian stängde dörren och satte sig ner på det enda trappsteget.
Adam satte sig bredvid och vågade inte riktigt titta på Sebastian när han pratade, nu kunde han i alla fall förstå varför Sebastian inte varit i skolan den dagen.
Adam visste inte riktigt vad han gjorde där, men något var han tvungen att säga. Hur töntigt det än läs så hade han faktiskt varit orolig.
”Du var inte i skolan och svarade inte telefonen” Adam pratade ganska lågt och vände en blygsam blick mot Sebastian. Sebastian hade blicken sänkt och verkade vara väldigt intresserad av sina fötter. Det såg i alla fall ut som att det var fötterna han tittade på men tillslut han lyfte en tom blick och verkade försöka sig på ett litet leende.
”Och du fattade inte vinken eller?”
Adam förstod mycket väl att Sebastian inte ville prata med honom, men det hade han uppenbarligen ignorerat.
”Jag var orolig, alltså… du vet allt du sa igår” Adam kände hur en lätt rodnad spred sig i det annars så bleka ansiktet. Men han orkade inte bry sig om det nu, han tänkte mer på Sebastian och gissade på att detta, och att Sebastian legat på trottoaren mitt i natten hängde ihop.
”Jag vet inte vad jag sa igår, jag mins inte” Suckade Sebastian reste sig mödosamt upp. Adam var inte långt efter.
”Adam, gå hem”
”Men vad har hänt?” Adam försökte låta envis och blockerade dörren för Sebastian. Sebastian såg mer plågad ut än vad han gjort innan. Händerna låg fortfarande över magen och han såg ut att ha väldigt ont.
”Vi syns i skolan imorgon okej? Flytta på dig nu”
Adam ville inte flytta på sig, han ville göra nått så att Sebastian blev lite glad, men det var omöjligt när han inte ens viste vad som hade hänt. Istället för att säga något mer la han armarna runt Sebastian och tryckte honom så nära han vågade. Det kändes lite onödigt att göra så att Sebastian fick mer ont. Sebastian verkade inte så intresserad av att kramas för han rörde sig inte ur fläcken, men det struntade Adam i. Han gjorde det ändå för att han skulle känna sig bättre om inte Sebastian kände för kramkalas.
Adam släppte tillslut men vägrade flytta sig från dörren, han kunde inte låta Sebastian gå in där. Det verkade inte på något sätt hälsosamt.
”Du tänker stå där eller?” Sebastian verkade knappt orka få fram orden.
”Kan du inte följa med mig hem?”
Sebastian skakade på huvudet och vände sig om, Adam såg honom gå rätt igenom häcken och knackade på granndörren. När ingen öppnade drog Sebastian fram en nyckel som låg under mattan och gick in
Adam suckade och började gå hemåt igen, det var antagligen bättre att Sebastian var inne hos grannen än hemma. Visserligen hade Adam fortfarande ingen aning om vad som hänt med Sebastians pappa gav honom onda aningar.
På vägen hem vibrerade det till i fickan, Adam stannade för att ta upp mobilen. Ett sms från Seb, han öppnad det och läste. ’Förlåt… ‘ stod det bara och Adam visste inte vad Sebastian menade med det. Han hade inte gjort något som han behövde be om ursäkt för, inte till Adam i alla fall.
Adam bara stod där och läste smset flera gånger och hade ingen aning om vad han skulle svara. Så det slutade med att han bara stoppade ner telefonen i fickan och fortsatte att gå hemåt. Det kändes lite dumt att inte svara men han hade ingen aning om ifall det fanns något han kunde säga.
I hallen möttes han av Tim som verkade ha drabbats av hyperaktivitet för han sprang emot Adam och gled på mattan. Tim började gråta när han slog ihop med Adam och ramlade ihop på golvet. Adam hade inte riktigt tid att tycka synd om sin bror, just vid det tillfället han hade annat att tänka på.
”Vart är mamma?”
Tim tittade förvånat upp på sin bror och verkade inte tycka om att Adam inte brydde sig om honom.
När Adam inte fick något svar fortsatte han in i köket, där fanns oftast hans mamma.
”Adam kan inte du hjälpa mig att skala potatis?”
Adam nickade och ställde sig för att hjälpa sin mamma med potatisen, men höll inte direkt på koll på vad han gjorde. Potatisskalandet blev mest mekaniskt, men han gjorde det i alla fall.
När Adam var klar tog han upp mobilen och läste smset från Sebastian ett par gånger till innan han tvingade sig till att svara. ’Be inte om ursäkt, jag är bara orolig’ Adam insåg att det lät skit töntigt, men det var sant., och han kunde inte direkt ljuga. Visserligen var han riktigt bra på att ljuga, men i ett sms gick det inte ens att vara sarkastisk.
”Jag går ut ett tag” Adam stoppade tillbaka mobilen i fickan och lämnade köket.
”Men ska du inte äta först?” Anna-Carin följde efter ända ut i hallen för att få ett svar som Adam inte kände för att ge henne.
”Jag äter sen” mumlade han och lämnade huset.
På vägen till parken ringde han Elias och frågade om han ville vara lite sällskap. Elias verkade ha någon form av radar som kunde känna sig till när Adam funderade på något, därför lovade han att komma.
Adam satt på en bänk med korslagda ben och hakan vilade hakan mot handflatan. Han suckade lite uttråkat, vänta var bland det värsta som fanns.
”Sitter du här och funderar?”
Adam höjde blicken och fick syn på Göran som stod framför honom och vinglade med en öl i handen. Den urtvättade orangea kepsen satt som vanligt på huvudet och dolde flinten . Adam nickade och suckade igen, han orkade inte prata med Göra just nu, även om han kunde vara ganska rolig ibland. Göran vinglade vidare och Adam fortsatte att vänta.
”Är det här du gömmer dig”
Adam kunde höra Elias röst och vände sig om, det kanske inte hade varit så smart att sätta sig på en bänk bakom en buske. Det var antagligen ganska svårt att se honom då, om han valt en annan bänk kanske han sluppit vänta så länge.
”Vad är det som har hänt nu då?” Elias hade inte den där irriterande oroliga rösten som många andra fick. Han hade bara den där rösten som berättade för Elias att han brydde sig.
”Seb, de verkar som att de har hänt något och han vill inte säga vad”
Elias la en arm runt axlarna på Adam och sa lite förstående.
”Klart han inte vill säga nått till dig”
Adam visste att det var så, men han kund inte låta bli att känna sig aningen sårad över att Elias sagt sådär.
”Jag menar att han känner dig inte så bra, än.”
Adam hatade när Elias hade rätt och det hade han nästan hela tiden. Om det var någon som borde satsa på framtid som psykolog så var det Elias. Men han hade tänkt sig en karriär som servitör, Adam antog att han skulle tjäna mer dricks än någon annan.
”Om det varit du skulle han säkert berätta allt och lite till, alla gillar dig” Adam kunde inte låta bli att känna sig något avundsjuk. Elias var den enda personen i hela världen som han kunde erkänna att han var avundsjuk på också, av anledningen att Elias aldrig blev mallig.
”Det där är inte sant” Sa Elias bestämt.
Adam tittade på honom och höjde ögonbrynen.
”Okej kanske lite sant, men ha tålamod bara” Elias klappade honom uppmuntrande på armen och log så stort att Adam svor på kunde höra fåglarna som flyttat söderut kvittra en fin melodi. Så lätt hade Elias för att göra människor glada. Det skulle inte förvåna Adam om Elias lyckades få blommor att växa extra snabbt genom att bara le mot dem.
”Ska ni träffas i helgen då?”
Adam kände den där rodnaden spridas i ansiktet igen, var han verkligen så uppenbar? Han ryckte på axlarna och tittade ner i marken. Det verkade inte som att Sebastian var så sugen på att träffa honom över huvud taget för tillfället.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Mp3 - 17 sep 09 - 23:41 | | Det känns som om jag har grus i ögonen. Men. Jag. Vill. Läsa. Mer. | Boegapa - 26 aug 09 - 22:01- Betyg:  | NI RÖR INTE MIN SEB, OKEEEEJ? Ò3Ó<3
bäääääääst | | Jurrie - 26 aug 09 - 18:15- Betyg: | ååååh jätte bra! :D Älskar denna serien! (A) :D<3
Fortsätt så! (: | | citronkakan - 26 aug 09 - 17:46- Betyg: | | Adam ville inte flytta på sig, han ville göra nått så att Sebastian blev lite glad, men det var omöjligt när han inte ens viste vad som hade hänt. Istället för att säga något mer la han armarna runt Sebastian och tryckte honom så nära han vågade- jag svär på att mitt hjärta stannade där! Så vackert! Så synd att han lämnade stackars adam sen, men nawish, och smset! HAHAHAHA , och hans bror Tim, HAHAHHA xD |
|
|
|
