Erik |
När Erik vaknade upp på morgonen fann han sig liggandes i en helt främmande säng i ett rum han aldrig förut sett. Han hade inget minne av hur han hade hamnat där eller vart det här rummet ens befann sig någonstans.
Kvällen innan hade han som vanligt lagt sig för att sova i sin vanliga säng. Men nu var han alltså i ett helt annat rum som till synes såg ut som om det var hämtat ur en annan tidsepok eller möjligt vis en film. Överallt på väggarna hängde det målningar, på det lilla skrivbordet låg det en hög med böcker och fjäderpennor utspridda. Det såg precis ut som om personen som bodde i rummet bara hade gått därifrån för att komma tillbaka när som helst. Han beslöt sig för att stiga upp och sen se sig runt efter ledtrådar som kunde berätta vart han befann sig.
Han gick först fram och granskade böckerna på skrivbordet, men han kunde inte förstå ett ord av vad där stod. Böckerna så ut att vara skrivna på ett annat språk konstaterade han väldigt snabbt, så han lade ifrån sig dem igen. Sen gick han vidare till att granska möblerna. De såg ut att vara gjorde efter en gammal förebild eller om de rentutav verkligen var så gamla som de såg ut.
Efter ungefär en halvtimme hade han vänt och vridit på alla saker som kan kunde hitta. Men han blev inte klokare på någonting. I stället blev han om möjligt ännu mer fundersam på vart han var.
När han som bäst stod och funderade ännu en gång om vart han var någonstans ryggade han plötsligt till. Han riktade uppmärksamheten mot dörren, visst hade det hörts steg därifrån? Mycket riktigt, strax därefter knackade det försiktigt på dörren. När personen inte fick något svar knackade denne ännu en gång. Erik tog ett djupt andetag och gick fram för att öppna. När han kom fram och precis skulle trycka ner handtaget öppnades dörren. Nu stod han öga mot öga med en kvinna klädd i svarta kläder och schalett runt huvudet.
Det första som slog honom var att han kanske befann sig bakom kulisserna på en filminspelning. Men hur hade han hamnat där i så fall? Samtidigt kändes allt så verkligt. Under tiden han stod och funderade på detta hade kvinnan gått in i rummet och börjat ställa undan böckerna från bordet. När hon var klar med detta gick hon vidare och bäddade sängen. Allt det gjorde hon utan att säga ett ord, hon såg inte ens på honom. Det ledde till att Erik inte kunde förmå sig att bryta tystnaden och fråga kvinnan vart han befann sig.
När hon var klar med sysslorna blev han emellertid tvungen att åtminstone tacka henne för hjälpen. Tillbaka fick han bara ett osäkert leende innan hon gick och stängde dörren om sig. Om möjligt stod han nu där ännu mer fundersam än innan. Han visste inte vad han skulle göra så han blev stående på samma ställe i ytterligare några minuter. Efter det tog han mod till sig och gick ut ur rummet.
Väl där ute befann han sig i en lång mörk korridor. Det liknade en korridor som är mellan hotellrummen på ett hotell, fast inte lika modern.
Kanske mer som en korridor på ett väldigt gammalt museum.
Han gick längs korridoren och studerade tavlorna som var placerade på väggarna. Helt plötsligt mynnade rummet ut i en stor sal. Även här var väggarna täckta utav tavlor i alla olika storlekar. Men här fanns också ett stort praktfullt bord i mitten av salen. Erik funderade ännu en gång och kom fram till att det måste vara någon slags matsal som han kommit in i.
Men även här var det tomt. Inte en ända människa syntes till. Han studerade skuggorna som bildades efter skenet från brasan som brann lugnt i ena änden på rummet.
Skuggorna dansade och formade olika mönster och figurer på väggarna samtidigt som det gav rummet ett spöklikt intryck.
Hade han vetat var han befann sig hade han antagligen inte varit lika rädd. Men som det såg ut nu så var han hela tiden på sin vakt. När som helst kunde det komma någon som han kunde fråga vart han befann sig.
Nu ångrade han att han inte hade frågat kvinnan som han sett tidigare. Men det var lätt att vara klok såhär i efterhand…
Han vandrade vidare och skuggorna dansade framför honom medan han gick bort till nästa dörr.
Han sänkte sakta handtaget och stack försiktigt in huvudet i nästa rum. Till sin lättnad såg han där inne en gammal man sitta framför ännu en brasa. Mannens ögon reflekterade lågorna som virvlade fram över veden. När han hörde Erik närma sig vände han på huvudet och kastade en snabb blick på honom innan han åter betraktade eldens gyllengula lågor.
Erick harklade sig och tog till stut till orda.
- Ursäkta mig min herre men jag undrar ifall ni skulle kunna säga vart jag befinner mig?
Mannen i stolen tittade ännu en gång upp på Erik innan han sen svarade.
- Min käre vän, ni befinner er i Glimmingehus. Här hos greve Glimming och mitt tillhörande hov.
- Glimmingehus? Va fan é de?
- Åh herre min gud! Åkallar ni satan i mitt eget hem? Hur understår ni eder ett sådant utfall? Sådant patrask som er kan vi inte tillåta i vår fristad! Ut ur mitt hem med det samma!
Greve Glimming ställde sig upp och började mota Erik bakåt i rummet med utsträckta armar. När Erik kände väggen och dörren bakom sig trevade han förtvivlat efter dörrhandtaget. Han fumlade med det ett slag men sen fick han ändå upp dörren och lyckades komma ifrån mannen.
Han småsprang genom ännu en korridor utan att så mycket som tänka på vad som fanns där. Han var bara tvungen att ta sig ut!
Han fick syn på en dörr som var olik alla andra han gått igenom och till hans lycka ledde den ut på gården.
När han kom ut förväntade han sig se både bilar och människor. Och visst fanns där människor, men inte så mycket som en ända bil syntes. Och alla människor som gick omkring på gatorna i närheten var även dom klädda som mannen och kvinnan inne i huset han flytt från. Kvinnorna var klädda i enkla klänningar eller blusar och kjol, hade schalett på huvudet och förkläde runt midjan. Männen däremot gick omkring i stora skjortor och plufsiga byxor i jordnära färger.
De flesta männen bar med sig antingen någon sorts verktyg eller säckar som såg ut att vara fyllda med antingen mjöl eller säd och nästan alla kvinnor hade med sig en korg med blandade växter och grönsaker i. De skrattade och pratade med varandra medan de gick förbi honom och han sökte i folkmassan efter någon som han skulle kunna tänkas känna igen. Men överallt var det bara helt nya ansikten för honom.
En annan sak som Erik också lade märke till var att alla människorna omkring honom verkade vara så unga. Ingenstans kunde han se någon som såg ut att vara uppåt 40-50. Han lät blicken vandra över folkmassan ännu en gång och nu såg han en man som han tyckte sig känna igen. Långt där borta på andra sidan det lilla torget stod det en man som påminde honom om någon han sett förut.
Han banade sin väg genom folkmassan och till slut nådde han ända fram till mannen som väntade på sin tur vid den lilla brunnen mitt på torget.
- Ursäkta mig…
Mannen vände sig om och tittade upp på Erik men blicken som granskade honom var mer förskräckt än någonting annat. Han släppte spannen han hade och backade några steg.
- Ursäkta mig, upprepade han och tittade mannen i ögonen.
- Skulle ni kunna säga mig vart jag skulle kunna få tag i en telefon?
- En tele-vad då?
- Du vet en T E L E F O N?
Mannen tittade nu bara tillbaka med ett ännu vettskrämdare uttryck i ansiktet sen gjorde han korstecknet innan han sprang sin väg.
Vad skulle det där betyda? Vem som helst vet väl vad en telefon är? Erik kastade en blick på de andra människorna som stod och väntade, alla backade försiktigt ifrån honom och då slog det honom.
Att döma av kläderna folk hade på sig, sättet dom pratade kunde han bara tänka på en sak. Han måste ha lyckats ta sig tillbaka i tiden. Till en svunnen tid, en tid för mycket länge sedan. Han granskade omgivningen en gång till och mindes plötsligt synen från en historiebok han haft när han gick på gymnasiet. Det han såg nu var detsamma som han sätt i ett avsnitt om medeltiden. Det var framförallt människornas roliga kläder som hade avslöjat dom. Snabelskorna och tunikorna som bars av folk som sprang omkring på torget var någonting han kom ihåg speciellt bra.
Inte konstigt att människorna runt omkring honom inte visste vad han pratade om. Telefonen va inte ens uppfunnen än!
Nu kände han hopplösheten komma över honom…
Hur skulle han göra för att komma hem igen?! För någonting måste han ju göra. Han kunde ju inte bara stanna här!
En sista gång vände han sig om och kollade på människorna omkring sig. Och nu upptäckte han en man som stod och såg intresserat på honom. Han verkade inte det minsta oroad över att se en figur framför sig som inte passade in i omgivningen. Erik tittade sig omkring för att se om det var någonting annat som mannen hade blicken på. Men det var inget annat konstigt i närheten än Erik själv och när mannen vinkade Erik till sig så gick han utan att tänka fram till honom.
- Hej min käre man. Jag ser att ni inte kommer härifrån, sa mannen till Erik.
- Nej jag är långt här ifrån.
- Min herre det såg jag på samma gång som du lämnade Glimmingehus, slott.
- Så ni har spionerat på mig?
- Jag har gjort vad sa ni?
- Åh, jag menar, ni har alltså förföljt mig?
- Inte förföljt, jag var bara väldigt nyfiken. Så jag följde efter er hit. Det var inte min mening att förfölja er.
- Så vad var det som gjorde dej, jag menar er, så nyfiken då?
- Det var ert sätt att röra er, era kläder och ert sätt att tala som gjorde mig nyfiken.
Medan Erik och mannen pratade så samlades det fler människor omkring dem. De viskade och talade tyst med varandra samtidigt som de pekade bort mot Erik.
Mannen Erik pratat med sträckte sig mot honom och viskade i hans öra.
- Följ efter mig så ska jag ta dig någonstans där vi kan vara ifred från allas nyfikna blickar.
Erik följde efter mannen in mellan husen och lämnade åskådarna bakom sig. När de kommit några hundra meter svängde mannen av in i en gränd. När han kommit halv vägs längs gatan vände han sig om och såg på Erik.
- Jag vet vad du är, sa han. Jag vet vad du gör här och om du hjälper mig så ska jag inte avslöja dig!
Erik bara gapade och såg på mannen.
- Hur kan du veta att jag…
- Schh!!! Tyst!
Mannen drog med sig Erik runt knuten på ett av husen. När de kommit runt smet de in i ett litet trähus som stod lite avsides från de andra.
Väl där inne låste mannen dörren och stängde fönsterluckorna.
- Nu kan vi prata, sa han och signalerade till Erik att sätta sig ner på halmmadrassen som låg i ett hörn av rummet.
Själv stod mannen kvar utan att röra sig. Han tittade tomt framför sig som för att komma på hur han skulle börja det hela. Men den här gången var det Erik som bröt tystnaden.
- Vem är du?
- Vad? Jag? Jo jag är Ulrik Hammarsköld. Men den främsta frågan är, vem är ni? Vad gör ni här?
- Jag trodde du redan visste vem jag var?
- Jag vet VAD du är. Inte vem…
- Jag är Erik, Erik Johansson…
- Vad har fört dig hit? Vem har kallat på er? Finns det fler av er här i närheten?
Mannens ögon lyste nästan i mörkret i stugan när han sa det där sista.
- Jag vet inte hur jag hamnade här. Det hoppades jag att du skulle kunna berätta för mig…
- Så det är ingen som har kallat på er?
- Vadå kallat på mig? Vad är det du pratar om?
- Jag har sätt sådana som du förut. De kommer och försöker passa in. Men det är alltid någonting som avslöjar dem… Antingen är det sättet de ser på oss eller så är det utseendet. Alltid någonting…
- Vad är det du pratar om?
- Er, jag har försökt hjälpa dina vänner men förgäves…
- Snälla du vad är det du pratar om?
- Häxor så klart! Er! Ni som kommer här, ni som inte passar in! Men jag måste då erkänna att ni är väldigt olik alla de andra som kommit hit tidigare… Ni är mer…
Erik avbröt Ulrik och med ett skratt sa han:
- Jag en häxa? Det var det dummaste jag har hört på länge!
- Men är ni inte det då? Om inte, vad är ni? Vad gör ni här? Hur har ni kommit hit? Varför är ni så olik människorna jag känner?
- Helvete… Det här va jag inte beredd på… Jo alltså grejen är den att jag inte är härifrån. Där hade du rätt… Men det är komplicerat… Jag är liksom från en annan tid…
- Från en annan tid?
Mannens ansiktsuttryck visade helt klart nyfikenhet nu. Han stod nästan och hoppade där mittemot Erik. Erik suckade och började berätta allt om det han varit med om under dagen.
- … och sen hamnade jag här hos dig…
- Oj… Det var inte vad jag först trodde…
- Nej, jag upptäckte det…
- Men det här är så många gånger bättre!
- Är det?
- Självklart! Nu kan ni berätta för mig vad jag ska göra för att ta över denna stad! Hur ska jag göra? Hur ser min framtid ut?
- Va? Hur skulle jag kunna veta det?
- Så ni menar att jag inte tar över staden? Då bör ni väl hört talas om mig?
- Jag är ledsen men jag har aldrig hört talas om någon Ulrik Hammarsköld…
- Inte ens bara lite…?
- Tyvärr inte ens bara lite…. Ska jag vara ärlig har jag inte ens hört så speciellt mycket om Glimmingehus…
- Inte?! Det är ju nästan skandal! Fast samtidigt… Jag kanske jobbar under täckmantel… Under hemligt namn och sen tar jag över staden och byter dess namn? Vad tror du om det? Låter det bekant?
Erik såg på mannen några sekunder innan han bröt ihop och skrattade. Det tog lång tid innan han hade samlat sig tillräckligt mycket för att ta sig därifrån. När han gick följde mannen efter och försökte övertala honom att berätta vad han visste om ”framtiden” som han så fint uttryckte sig som. Men Erik bara fortsatte att skratta och gick vidare längs gatan tills han kom ut på torget igen.
Där trängde han sig förbi folkmassan och smet in i en liten gränd och skakade samtidigt av sig Ulrik. Han gick vidare längs gränden och tittade in i fönstren han gick förbi samtidigt som han funderade på ett sätt att ta sig ifrån det här märkliga stället.
Han betraktade männen och kvinnorna han mötte och granskade både deras ansiktsuttryck och beteende. Han kom fram till slutsatsen att om han inte ville få allt för mycket uppmärksamhet så skulle han bli tvungen att börja klä sig som de.
Han såg sig omkring och till sin lycka såg han en kvinna som såg ut att sälja någons sorts kläder. Han gick fram till henne och betraktade kläderna som låg framför henne. Där fanns allt han behövde! Både byxor och skjorta. Dock inga skor… Men det skulle han väl lyckas få tag i någon annan stans. Frågan var bara hur han skulle lyckas byta till sig eller köpa kläderna.
Han betraktade kläderna ännu en gång och medan han gjorde det så såg kvinnan upp från sin sittplats på marken.
- Är min herre intresserad av att införskaffa sig ett par nya hosor?
- Jag är väldigt intresserad men tyvärr så har jag inte någon möjlighet att införskaffa mig något dylikt. Min kassa ät för tillfället begränsad.
- Åh… Jag ser. Dessutom en man med er klädesdräkt skulle aldrig ta på sig något av mina plagg.
- Jag skulle hemskt gärna ta på mig era plagg men min kassa är som sagt lite begränsad just nu. Men ni kanske skulle vara intresserad av ett byte?
- Det beror på min ädla herre. Vad har ni att erbjuda som skulle kunna intressera mig?
- Vi skulle kunna göra bytet att ni får mina nuvarande kläder och jag får det ni vill erbjuda mig.
- Men varför, om jag får fråga, skulle ni min herre vilja byta sin ståtliga dräkt mot något av mina plagg?
- Ni ser, jag skulle hemskt gärna vilja passa in här bättre en jag lyckas göra nu. För tillfället är min dräkt allt för utstickande för att jag ska lyckas smälta in med er.
- Men varför är det så viktigt att ni inte blir upptäckt?
- Ni ser, jag är på ett hemligt uppdrag skulle man kunna säga…
- På ett uppdrag…?
- Så det är högst viktigt att jag inte blir upptäckt!
- Jag ser… Men så klart ska jag gå med på ett byte min ädle herre.
Kvinnan sträckte sig fram för att lyfta upp byxorna som Erik stått och tittat på och en skjorta som hon sedan räckte över till Erik. Han tog emot dessa och såg sig omkring. När han sett till att kusten var klar så slängde han av sig t-shirten och drog snabbt skjortan över huvudet. Den räckte honom nästan halvvägs ner på låren så han bestämde sig för att byta byxorna också. Han drog av sig jeansen han hade på sig och klädde snabbt på sig de nya byxorna. Kvinnan som hade bytt kläder med honom hade vänt honom ryggen och stod och drog i sitt förkläde samtidigt som hon tittade ner i marken.
Han harklade sig och sa:
- Tack så mycket och jag antar att dessa är era nu…
Hon vände sig om och han räckte fram kläderna till henne. När hon tog emot dom neg hon och tittade ner i marken igen. Han tackade ännu en gång innan han vände sig om för att gå därifrån.
När han gått vidare ner längs gatan och kommer till slut fram till en återvändsgränd så han bestämde sig för att gå tillbaka samma väg som han kommit. När han kom tillbaka där han träffat kvinnan så var hon som bortblåst. Detsamma gällde alla hennes ägodelar. Allt var borta. Men utan att tänka mer på det så fortsatte Erik ut på torget igen. Väl där ute blev han bemött av två beväpnade män.
- Stopp i lagens namn!
Männen tog tag i Erik och drog med honom ut på torget och vidare tillbaka mot Glimmingehus slott. Väl där blev han nerdragen i källaren i ett litet rum mycket likt en fängelsehåla Erik en gång sett när han var på rundvandring i ett gammalt slott för mycket länge sen.
Männen lämnar honom ensam och låser dörren när de går sin väg igen. Allt detta gjorde de utan att yttra ett ord. Och det hände väldigt hastigt så Erik hade inte riktigt förstått vad som hände innan allt var över.
Nu satt han där inne i fängelsehålan helt själv. Det ända ljuset som gjorde honom sällskap kom ifrån de igenbommade fönstergluggarna högt ovanför hans huvud. Det kunde inte vara med en strax efter mitt på dagen men det gick inte att avgöra därifrån han var. Han satte sig ner på den lumpna halmmadrassen som låg på golvet. Men han hade inte mer än satt sig innan låset i dörren öppnades och tre beväpnade män kom in tillsammans med en man i mycket ståtliga kläder.
Denne signalerade åt de andra männen att hålla ett öga på den ända flyktvägen medan han själv gick fram mot Erik.
- Nå, min herre. Vad har ni att säga till ert försvar?
- Mitt försvar? Vad är det jag gjort?
- Ett rykte har nått mina öron att ni skulle vara på ett hemligt uppdrag. Och då är min fråga. Är ni på uppdrag av hans majestät konungen eller hans fiende?
Han såg att de beväpnade männen rätade på sig som för att vara honom för vad han skulle säga.
- Jag är inte på uppdrag av vresig konungen eller någon annan.
- Men vad är det för uppdrag ni är på i sådana fall?
- Man skulle kunna säga att jag är på ett uppdrag men ändå inte.
- Vad menar ni med det?
Nu höll mannen på att tappa sitt tålamod.
- Jag menar bara att jag inte gjort någonting mot er eller er kung.
Erik försökte låta så lugn han bara kunde för att få den här, tydligt högt uppsatta mannen, att ta det lite lugnare han också.
Men han lyckades inget vidare och till slut vänder mannen på klacken och går därifrån igen.
Så ännu en gång satt Erik där själv.
Och vad skulle nu hända...?
Fortsättning följer…
|
|
|
|
