[BXB ] Den du vill att jag ska vara 'del 12' |
Jag vet att jag skriver massa fel och jag erkänner,det är inte slarvfel jag är ordblind. Min dator kan inte stava alla ord och jag ser inte felen även om jag läser igenom. Därför blir det fel ibland. Sorry för att förra delen blev dubbel. Jag vet inte riktigt varför det hände..
Kommentera människor om ni vill ha fler delar och jag frågar igen, vill ni att jag ska göra musik pov eller låter det som en dålig ide?
Adam Stiernhoff
”Vad du ser glad ut idag” Anna-Carin stod vid spisen och stekte ägg som hon antagligen tänkt tvinga i Adam. Adam satte sig ner på en av stolarna och nickade bara, han kände sig ganska glad. Det kändes som att det skulle bli en bra dag även om han hade mattelektion senare. Han hade ändå inga större förhoppningar när det kom till att lära sig någon av Jan. Jan var nämligen lika pedagogisk som Göran, och han bjöd småbarn i parken på öl.
”Är det något särskilt som har hänt?” Anna-Carin pratade i sin vanliga mamma röst och log minst lika stort som Adam. Adam skakade på huvudet igen och fortsatte att små le lite, han kunde inte hjälpa det. De hände automatiskt, även om han försökte dra ner på det så gick det inte.
Adam hade haft rätt om äggen, de var till honom, inte ens frukost behövde han göra hemma. Han undrade hur han skulle klara sig när han flyttade hemifrån när hans mamma till och med ville bestämma vilka kläder han skulle ha. Men just den dagen hade han valt själv och det syntes, ljusblå jeans och en vit t-shirt med lite tryck på som mest såg ut som färgkladd.
”Adam ska du inte ha en tjockare tröja över? Du kan bli sjuk, det är kallt ute” Anna-Carin bytte från leendet till en oroad min. Adam nickade igen, att prata på morgonen var ingenting han föredrog .
”Jag ska ta en tröja också” Lovade Adam och åt snällt upp frukosten innan han började röra på sig. Han ryckte åt sig en randig långärmad tröja och drog den över huvudet innan lämnade huset.
För att vara början av november var det inte kallt ute, snön som kommit ovanligt tidigt det året var borta och solen sken. Vilket fick Adam att le ännu större, till och med Elias som han mötte i korset påpekade hans ovanligt muntra humör. Men Adam ryckte bara på axlarna och fortsatte att gå mot skolan med små skuttande steg. Inte ens León kunde rubba hans humör.
”Vad är det?” Frågade Elias nyfiket och klängde lite på Adams arm i hopp om att få ut något.
”Jag vet inte” Adam ljög inte, han visste inte varför, men ända sedan han somnat igår kväll hade han känslan av att något bra skulle hända. Och han kunde knappt vänta på att få reda på vad.
”Ska du på den där festen i helgen?”
Elias hade stenkoll på vilka fester som var när, men Adam hade ingen lust med någon fest i helgen han var tvungen att hålla sig öppen för förslag. Eller han hade redan planerat helgen, det enda som inte var helt planerat var den andra halva han skulle spendera den med.
”Nej jag kan inte” Denna gång ljög faktiskt Adam, han visste egentligen inte om hans plan för helgen lyckades, men att gå på fest varje helg kunde bli ganska tröttsamt.
”De kanske är lika bra”
Elias syftade säker på det som hänt senaste festen och den festen innan. Om Adam mindes vad som hände innan det var det antagligen samma sak där, det var lika bar att han inte gick.
”Vad ska du göra då?” León lät ganska glad över att Adam inte skulle med, han antog väl att med Adam ur vägen kunde han ta vem han ville. Men så funkade det inte, León var inte speciellt snygg och inte så eftertraktad heller. Men Elias verkade inte störas av honom och enda anledningen till att Adam stod ut var för att hans mamma tvingade honom.
”Skit i det du” Adam kände inte för att vara minsta trevlig mot León och ansträngde sig därför inte ens till att försöka. León blängde på honom, antagligen för att han visste att Adam skulle berätta för Elias när de närmade sig medan han inte skulle få veta någonting. Det var så Adam tänkt sig att det skulle gå till, han kände inte för att berätta något för León. Han var alldeles för obetydlig för att veta vad det var.
Svenska lektionen gick sakta, de var tvungna att skriva en argumenterande uppsatts, det var svårt enligt Adam. Med tanke på att han inte hade så många egna åsikter, han höll bara med så att han skulle slippa massa tjat. Det var lättast så, och ingen blev arg, precis som han ville ha det. Men efter en stund kom han fram till att skriva om dödsstraff, det var han emot i alla fall. Nu skulle han bara få ner varför på ett papper och det var värre. Så därför gick han till biblioteket och googlade lite, sen skrev han ner varför andra tyckte det var rätt och fel. Det skulle han få ett betyg för, även om det var väldigt mycket fusk.
Adam tittade på klockan oavbrutet i över en timme, han hade verkligen bråttom till skåpen och när den närmade sig kvart över sprang han från biblioteket till klassrummet. Det var ungefär 100 meter men han flåsade ändå som om han sprungit 10 mil utan att stanna. Han lämnade in pappret han skrivit och gick mot skåpen. Nu var det Jan som gällde och med lite tur skulle han göra något rätt så att Jan insåg att han faktiskt kunde något.
”Seb” Sa han för sig själv och sken upp när han fick syn på pojken som såg lite väl bitter ut. Men han kanske kunde smitta av lite av sitt humör på Sebastian.
”Varför ser du så glad ut?”
Adam var inte säker på hur många gånger han skulle få den frågan, och eftersom att han inte viste varför, ryckte han bara på axlarna och log.
”Har inte du lektion nu?” Adam log ännu större när han frågade och vägde lite på hälarna.
”Håltimme”
Adams blick fastnade på Sebastians näsa, den såg annorlunda ut, stor på något sätt. Den hade alltid varit bred, men nu var den större än vanligt. Men han såg upp med att fråga, det kanske var ett känsligt ämne. Det verkade som att de flesta ämnen för Sebastian var känsliga, därför stod han bara där och stirrade. Men efter en stunds stirrande lyckades han fråga om hjälp efter skolan.
Kvarsittning, taskigt både för Sebastian och för han själv. Adam behövde all hjälp han kunde få och så förstörde Jan det genom att dela ut sina välkända kvarsittningar.
”Men kom förbi efter det då” Adam tyckte det lät som en lysande ide, tills han kom på en ännu bättre.
”Eller så kan jag ha lektion med dig istället för med Herr Brylé” Adam kunde se Sebastian tveka lite, han kunde bara inte förstå varför. Det spelade inte Sebastian någon roll om han valde att skolka från en matte lektion, men om det var fjäsk som behövdes var Adam mer än villig till att dela ut det.
”Du lär mig mer än han” Adam la till med sin mjukaste röst och försökte se söt ut. Det verkade som att han lyckades ganska bra. För tillslut satt han där i biblioteket med Sebastian mitt emot sig.
Enligt Adam så var Sebastian världens bästa lärare, han lyckades till och med få Adam att räkna ut ett tal rätt utan att han fattade exakt hur han hade gjort. Men det var tydligen bara att räkna på båda sidorna tills det inte fanns något att räkna längre. Han var så stolt att han glömde bort det där med att komma ihåg att Sebastian frågat om han kunde räkna plus och minus. I vanliga fall skulle han lagt det på minnet och sedan använt det mot personen vid alla tillfällen som gavs.
Adam lyfte blicken från boken och började stirra på Sebastian igen, bortsett från näsan såg han ut som han brukade. Kanske något bittrare, men alla hade dåliga dagar och ibland totalt värdelösa. Det verkade vara en sådan dag som Sebastian hade.
”Min bror råkade smälla upp dörren på mig”
Gud vad pinsamt, Sebastian hade lagt märke till hans stirrande, mer pinsamt var att han inte ens visste hur gammal lillebrorsan var. Men han kunde inte lägga allt på minnet heller, och helt plötsligt sprang Sebastian till sin nästa lektion. Det verkade inte som att Adam skulle få fråga så mycket mer. Han tyckte synd om Sebastian som verkade ha ganska sen lunch den dagen. Själv hatade han de dagar med sen lunch, det var jobbigt att sitta och vara hungrig en hel lektion, speciellt om maten smakade skit så man inte hade något att se fram emot. Men Adam åt ändå, han var uppfostrad så och därför var han ganska van vid att äta det mesta. Allt tänk på mat gjorde Adam fruktansvärt hungrig så det var tur för honom att han hade lunch nu.
I korridoren mötte han Elias som undrade vart han hade varit hela lektionen. Adam såg lite hemlighetsfull ut och fnissade.
”Jag var i biblioteket och räknade matte” Sa han bara och fortsatte att le.
”Med vem då om man får fråga?” Elias lyckades inte dölja nyfikenheten i rösten och Adam var tvungen att fnissa igen.
”Seb” Sa han kort och skruvade lite på sig, men Elias verkade inte nöja sig med det svaret. Utan stirrade på Adam.
”Sebastian, en som hjälper mig lite bara” Adam ryckte nonchalant på axlarna och ställde sig i matkön. Det såg ut att vara köttbullar och makaroner, något han verkligen kunde leva med. Han slängde upp lite på tallriken och satte sig vid ett tomt bord. Han undrade vart León tagit vägen men var inte ledsen över att han inte tänkt äta, det verkade som att han inte tänkt det.
”När får man äran att träffa honom då?”
Adam ryckte på axlarna åt Elias fråga och stoppade en köttbulle i munnen så att han skulle ha en anledning till att inte kunna svara.
Efter lunchen på väg till skåpen fick Adam syn på Sebastian igen.
”Seb” sa han högt.
Sebastian stannade till och vinkade lite slött med ena handen, det verkade som att han haft en jobbig idrottslektion.
”Så du är Sebastian, välkommen till gänget” Elias sträckte fram handen och Sebastian tog den snabbt och släppte sedan. Precis då kom León vandrande mot dem.
”Vadå vem är välkommen?” León tittade på Elias som nickade mot Sebastian och log. Adam ansåg att Elias var den bästa människan som existerade i hela världen.
”Den bögen?” Utbrast León bittert och gjorde en grimage.
”Nuñes håll käften” Adam blängde argt på honom, han hade använt Leóns efternamn bara för att han visste att Léon hata det
”León” Blev Adam rättad, men Adam spärrade bara upp ögonen och såg sig panikslaget omkring.
”LEJON?! VART?” Adams ögon blev om möjligt ännu större och för första gången hörde han Sebastian skratta. Han tystnade och vände blicken mot Sebastian som inte verkade kunna sluta skratta heller. Ansiktet skrynklade ihop sig en aning och Adam kunde inte låta bli att le igen, Sebastian var verkligen söt.
”Seriöst, han är bög” León verkade inte tycka att Adam var det minsta rolig, Sebastian tystnade och såg lite sårad ut. Det noterade Adam som blängde ännu argare på León.
”Håll käften om du vill att din morsa ska ha kvar jobbet” Adam såg hotfullt på León som verkade fatta att han skulle vara tyst.
jag vet att många av er vill ha mer action och sånt... men jag vill inte att allt ska gå för fort heller... men tro mig, det kommer :) det är inte långt kvar ;)
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Mp3 - 17 sep 09 - 23:28 | | Jag känner att jag aldrig vill sluta läsa denna historia. | littledreamer - 6 sep 09 - 19:44- Betyg:  | | jätte bra skrivet :D ska fortsätta läsa de andra i morgon :D <3 | | citronkakan - 25 aug 09 - 21:50 | | Detta är ju peeefekt!D Hahaha, naaaw, seb skrattade, aaqaw, jag äölskar honom :D och adam försvarade hionom! oooch elias är så jävla go! Jag vill ha en FYRKANT! | | Boegapa - 24 aug 09 - 21:45- Betyg: | Min kommentar: ALLA SOM RÖR SEB DET MINSTA BLIR DET HUR JÄVLA SYND OM SOM HELST!
Förutom Adam, men vi kan ha trekant *pervosmile*
<3 |
|
|
|
