Du är sjuk i huvudet del 1 |
Hej! En novell här då, första delen kommer nu. Den är inte så lång därför att jag är väldigt upptagen idag. Och då menar jag väldigt. Den handlar i alla fall om en 12-årig pojke som just fått diagnosen Schizofreni, och hans ständiga upptåg och hemliga värld av mörka änglar och demoner. Här är första delen samt lite info om figurerna som kommer dyka upp hädanefter.
Jeremiah (Jeremy) Wells, 12 år, huvudperson.
Anna Wells, 35 år, Jeremy´s mamma.
Julian Wells, 40 år, Jeremy´s pappa.
Hannah, 14 år, Jeremy´s syster.
Klara, 9 år, Jeremy´s syster.
Roy, 13 år, Jeremy´s värsta fiende och plågoande.
Ray, 13 år, Jeremy´s ända vän, och konstigt nog tvillingbror med Roy.
Ola, 54 år, lärare.
DEL 1
Jeremy stirrade på klockan som tickade otrevliga, hemska och gråttfyllda sekunder. Den där träfärgade, gamla dammiga klockan som egentligen inte betydde någonting. Men i Jeremys ögon var den en djävul; en ond, gammal skräckinjagande djävul. Sekunderna passerade och Jeremy kunde inget annat än att frukta dem, de sista sekunderna innan midnatt. Hannah och Klara bara stod bredvid och såg på när Jeremy långsamt tynade bort framför sina egna ögon; bort mot en mörk dimma, fylld av förtvivlan, gråt och klagan, som svävade över golvet. Den där dimman som bara Jeremy kunde se. Klockan slog om till 12 på natten och Jeremy skrek och skrek, knäböjde framför dimman och grät, små, små tårar. Men Gud lydde honom inte. Inom några minuter, långa som tusen evigheter, hade Jeremy försvunnit in i dimmans mörka dunkel.
”Jeremiah.”
”Jeremiah, hör du mig?”
Jeremy slog upp ögonen, varje ögonlock var tungt som sten, och kikade nyfiket omkring sig. Han befann sig i ett vitt rum, fyllt av sjuksystrar och en doktor, vars röst hade kallat honom till liv.
”Hur fick ni ut mig ur dimman?” Jeremy stönade och knöt händerna.
”Jeremiah, du var bara hemma, dina systrar hittade dig medvetslös och ringde genast hit. Vad såg du, Jeremiah?” Doktorn tittade allvarligt på Jeremy och suckade.
”Sluta kalla mig Jeremiah, jag heter Jeremy!” skrek han till svar och gömde ansiktet i händerna.
”Okej, Jeremy, jag skulle mer än gärna vilja veta vad du såg. Berätta nu, det här är faktiskt avgörande för vilken behandling vi kan ge dig.”
”Okej, det var den där klockan och, usch, nej, dom där hemska sekunderna innan klockan slog 12, sen kallade djävulen på sin mörka svarta dimma, som skulle komma och hämta mig, ta mig till den plats jag förtjänar att vara på.”
Några timmar senare, efter en lång väntan, fick föräldrarna beskedet. Jeremy var psykiskt sjuk. Det beror nog på mobbingen i skolan, sade pappa, Jeremy hade nämligen mobbats sen han gick i trean, ja, tre år nu då. Jeremy själv kunde inte förstå det.
”Är det verkligen något allvarligt fel på min hjärna, pappa? Kommer jag bli kopplad till en massa trådar och maskiner nu?”
Den frågan hade Jeremy ställt flera gånger, och hade varje gång fått samma svar.
”Jeremy, älskling, du är unik, var glad för det.” Så hade mamma och pappa svarat flera hundra gånger nu. Jeremy började få nog.
Du är unik, var glad för det. Vem fan blir glad över att kallas schizofren?
|
|
|
|
