Nindë Silverdolk - Del 034 |
Den dagen blev jag presenterad för lord Elrond personligen. Med en enda blick vann han både min tillit och min respekt. Jag har nog aldrig träffat någon med ögon som ger ett intryck av både värme och vishet, intelligens och sympati. Allt på samma gång. Inte ens Galadriels ögon ingav samma förtroende.
Efter att ha läst ett brev från Galadriel log Elrond mot mig.
”Galadriel vill att jag följer upp era studier, är det vad ni också vill?”
Lorden av Imladris har ett så underligt sätt att tala. Hans röst är så mild och försonlig, men samtidigt har jag aldrig ens tänkt tanken att säga emot honom. Faktum är att ingen som jag mött heller har gjort det.
”Ja, lord Elrond”, jag var osäker på hur jag skulle tilltala honom när vi pratade om något ansikte mot ansikte, och när jag sade det där skrattade han faktiskt till - och jag kände mig riktigt, riktigt dum.
”Jag ber, Nindë, säg bara Elrond”, han gav mig ett leende som påminde om hur en farbror ler åt sin favoritbrorson. ”Annars kommer vi ingen vart.”
”Som du vill, Elrond.”
”Bra så. Galadriel berättar att du har studerat historia, språk, sång, dans, och allt annat som hon kan erbjuda. Och du har också fått ingående utbildning av Celeborn om samhällsstrukturer och regimer.”
”Ja. Och de har lärt mig litet grann om ekonomi och matematik också - men inte så mycket.”
”Nå, det kan vi säkert råda bot på”, han gav mig ett sådant där leende igen. ”Vad förväntar du dig av mig då?”
Jag blev helt ställd, och det tog flera sekunder att komma mig för att svara.
”Jag… jag vet inte riktigt, lord Elrond”, märker ni att jag föll tillbaka till det respektfulla tilltalet när jag blev osäker? ”Jag har hört att ni vet mycket om läkekonst, och med det följer väl växter och djur och allt sådant också?” Han nickade och jag fortsatte trevande, ”och så vill jag gärna få veta mer om älvorna. I Galadriels böcker med gamla myter och legender får man veta att älvorna hade omfattande magiska krafter, men det enda jag har märkt är ett par vingar som mest är i vägen.”
Elrond skrattade till när jag litet trumpet avslutade med det sista.
”Det är sant att jag har ett bibliotek som bland annat omfattar böcker om älvornas traditioner, språk och litet grann om deras trolldom. Men jag tvivlar på att du kan lära dig mycket på egen hand - du behöver nog en mentor som själv kan utöva älvamagi.”
Jag nickade, ganska besviken. Utsikten att få utöva sedan länge glömd magi hade fått mina fingrar att klia som om de var fyllda med barr som stack mig från insidan. Nu försvann känslan lika fort som en korvsnutt som man kastar till en hungrig hund.
Elrond böjde sig fram litet grann och såg på mig, utan att riktigt tänka på det hade jag slagit ned blicken.
”Men jag behärskar en hel del av alvernas gamla trolldom. Och du har väl alvblod i dig också, inte sant?”
”Visserligen”, det var ändå inte riktigt samma sak, men det var bättre än inget, ”vi säger väl så då.”
Nu måste jag påpeka för alla att alvmagi inte betyder att man kan få saker att sväva eller att explodera. Till sådant krävs en av mina små systrar eller bröder. Och jag menar små. Anledningen till det kommer jag att förklara senare.
Nej, alvmagi betyder att man kan lägga så mycket av sin energi och sin själ i ett hantverk eller en gärning - till exempel om en smed smider ett svärd - att föremålet i sig själv får litet av alvernas högborenhet. Smeden kan till exempel göra svärdsskidan så att man kan sticka ned svärdet i den, blodigt och smutsigt, men ändå dra ut det igen skinande rent och putsat. Det är alvmagi.
Nu blev det så att mitt liv i Vattnadal föll in i en maklig lunk precis som det gjort i Lórien. Jag tränade med Glorfindel, studerade med Elrond, åt och spenderade tid med Arwen och mådde allmänt bra.
Lärdomen i läkekonst lockade mig särskilt. En naggande känsla i mig sade att jag skulle komma att behöva den, och detta gav mig ett sådant engagemang att Elrond ofta berömde mig på våra lektioner.
Även Glorfindel var imponerad av mina framsteg. Ingen av mina lärare har någonsin hållit igen när de har tränat mig, utan sensmoralen har varit ”Bli bättre, annars har du lika ont imorgon.”
Men få nu inte för er att jag var ett underbarn som klarade allt jag satte mig för. Visserligen klarade jag av dans och sång och strid och liknande ämnen, för att jag tyckte om dem. Och visserligen var jag envis som en åsna - på gott och ont - men det fanns vissa saker som jag bara inte klarade. Ekonomi är ett sådant exempel. Jag kan bara inte förstå hur man kan tycka att det är roligt att sitta och räkna ut en preliminär budget för en viss stad. Man har en viss mängd pengar, och när de är slut så är de slut. Då måste man skaffa sig nya om man ska kunna köpa något mer.
En annan sådan sak var vissa områden inom matematik. Jag kunde - och kan fortfarande - inte förstå hur man kan ha nytta av att räkna ut volymen av en sfär - en kula. En kub eller en cylinder kan jag förstå, för i de formerna finns till exempel lådor och koppar som man kan ha nytta av att veta hur mycket de rymmer, men en sfär? Jag kommer aldrig någonsin att lagra något i en boll. Det är både svårt och opraktiskt. Jag klarar bara inte opraktiska saker.
Ologik är en annan sak som stör mig. Jag kan kanske räkna ut volymen av en sfär, eller arean av en cirkel, men jag förstår inte alltid varför der blir som det blir. Hur ett visst tal kan vara magiskt så att alla runda sakers area eller volym eller vad det nu är blir rätt om man multiplicerar med det talet.
Nej, sådant stör mig.
|
|
|
|
