Tionde delen: Vem rår på ett hjärta [m/m] |
10. I'm fallin', I'm fallin' for you
I'm fallin', I'm fallin' for you
Oh, darling it's finally true
And I won't let your heart turn to stone
'Cause when I found you, my heart found a home
Yeah, when I found you, my heart found a home
“Är du säker på att det var rum 23 och inte 22?” Frågade Peter sin fru och hennes barn.
“Där sitter ha…”
Jakob stannade mitt i meningen när hans blick mötte min. De gröna ögonen som han och hans bror hade gemensamt, var fyllda av oro och… skuld?
“Åhh, Jonny!” utbrast Kristina och trippade snabbt fram till mig. “Var är Isaac?”
Jag lyfte handen och pekade utmattat med tummen på rummet bakom mig.
Ännu en gång hade jag satt mig ner på golvet med huvudet lutat mot väggen. Mina tankar var alldeles för tunga för att nackmusklerna skulle kunna klara av att hålla mitt huvud upprätt.
“Vad… Hur gick det till?” frågade Peter och la en hand på Kristinas axel.
“Det var” jag svalde “en bil som… körde in… i…”
“Men… hur?” Undrade Kristina med hes röst. Det märktes tydligt att även hon hade gråtit.
“Jag vet inte” sa jag så tydligt jag förmådde. “Jag var inte där, jag satt utanför entrén.”
Trots att jag var medveten om att familjen hade en medlem med svåra skador, var jag irriterad på deras frågor. Helst av allt hade jag velat somna i min säng, för att sedan vakna och se att allt var bra.
Eller nej. Jag ville gå med Isaac bredvid mig, och se pappa vid spisen med maten klar när vi kom hem till en välstädad lägenhet.
“Hur länge har han varit därinne?” Kristina hade likadana ögon som Isaac.
“En timme.”
“När kommer han ut därifrån?” Och hon hade likadan näsa.
“Jag vet inte.”
“Okej, tack.” Läpparna var också lika.
Peter omfamnade Kristina. Hon la upp armarna på hans bröst och tog emot den tröstande gesten. Ryggen rörde sig långsamt upp och ner i takt med hennes djupa andetag.
Isaac hade aldrig stått sina föräldrar nära, eftersom att de reste och arbetade tjugotre timmar om dygnet. Trots det, älskade han dem, och de älskade honom.
Ofta var han och Jakob själva hemma. Isaac lagade mat och Jakob städade det städtjänsten inte hann med. Jakob var inte endast Isaacs storebror, utan också en extra förälder.
När jag vände blicken och såg på Kristinas förstfödde son, växte medkänslan. Bakom fasaden av kontroll härjade ett storm av känslor i Jakobs kropp. Hans läppar var sammanpressade och armarna var korslagda, men hela han brann av oro.
Jag reste mig upp och gick fram till honom.
“Kan vi prata?”
Han slöt ögonlocken och nickade sammanbitet.
Vi gick några meter längre bort i korridoren och lämnade föräldrarna ensamma.
“Hur illa är det?” frågade Jakob.
Jag svalade
“Riktigt illa.”
Jakob bet sig i läppen och beskådade den ickelevande plastblomman, som om han trodde att den skulle ge honom hopp.
“Såg du honom?” frågade han och tittade mig stint i ögonen. “Efter olyckan menar jag.”
Jag bara nickade. Bilden av när Isaac låg på båren med en sprucken läpp skulle vara tillgänglig i mitt huvud flera, flera år framöver.
“Hade han ont?”
“Än en gång pressade mina lungor ut luften i form av en suck.
“Han hade förlorat medvetandet” men han såg ändå ut att ha ont “så jag vet inte. Han reagerade inte ens när jag rörde honom.”
“Tror du han överlever?”
Jag tänkte en stund. “Ja.”
Innan hade det endast varit innehållslösa förhoppningar, men när frågans svar var formulerad i ord kändes innehållet mycket mer sanningsenligt.
Vi satte oss ner på golvet utan att säga någonting. Båda var oroliga, och båda verkade vilja dela sin ängslan. Delad glädje är dubbel glädje, men delad oro är ett hopp.
I brist på annat, började jag plocka med mina händer. Följde konturerna på varje finger, först tummen, pekfingret, långfingret, ringfingret, lillfingret.
“Du hade rätt”, sa han enkelt med ett vänligt leende på läpparna.
“Rätt?” Min röst var så hes att den knappt var hörbar.
“Ja, du sa att ingen är perfekt”, viskade han och lät tummen smeka längs mitt pekfinger. “Men jag trodde inte på dig.”
“Men du tror på mig nu?” Jag svalde, ville att han skulle vara närmare mig.
Han tog återigen min hand och höll upp den mellan oss. “Du är inte felfri, ditt pekfinger är längre än ditt långfinger.”
“Älskade du honom?” frågade Jakob efter en stunds tystnad. “På riktigt?”
“Jag älskar honom.”
“Har du visat det?”
“Så gott jag har kunnat.”
“Bra.”
Under hela konversationen hade vi inte nämnt hans namn.
Jag, Jakob, Kristina och Peter såg alla på när dörrhandtaget sakta fördes neråt. Samma läkare som jag innan hade pratat med kom ut med ett oläsbart ansiktsuttryck.
“Är ni nära familj till Isaac Höglund?” frågade doktorn med stadig röst och Peter gav honom en kort nick. “Jag heter Niklas Gustavsson.”
“Kan vi gå in till honom?” frågade hon till svar. “Jag vill träffa min son.”
Jag och resten av familjen såg förväntansfullt på Niklas.
“Ni borde nog sätta er ner.”
Kristinas ögon blev glansiga. “Men jag ska bara gå in och se på honom. Sen kan ni fortsätta operationen. Jag ska inte röra någonting. Jag vill bara se Isaac.”
Hon förde en hand genom det annars så välkammade håret för att samla sig.
“Vi kommer inte att fortsätta” sa doktorn och lade en tröstande hand på Kristinas axel. “Jag beklagar.”
“V-vad menar du med det?” frågade Jakob upprört. “Såklart att ni ska fortsätta med behandlingen.”
“Det vore ingen mening.”
“Men han lever väl?” frågade Peter och gick fram till sin fru för att finna och ge tröst. “Så länge det finns liv finns det hopp.”
Niklas tvekade. “Det brås på vad man menar.”
“Andas han? Slår hans hjärta?” frågade Kristna.
“Ja” medgav doktorn, nästintill motvilligt och jag pustade lättat ut. “Men inte mer. Han är hjärndöd. Jag beklagar.”
Åhh. Jag visste vad ‘hjärndöd’ betydde. Jag visste att en nära familjemedlem skulle få stänga av respiratorn, stänga av hans lungor och hjärta.
Döda honom.
Döda Isaac.
Isaac som lagade landets godaste makaroner och köttbullar. Isaac som hade sin engelska stavning på namnet för att hans mammas fasters man hette så. Isaac som var så duktig i skolan. Isaac som alltid hjälpt mig med matten. Isaac som hade sagt att han brydde sig om mig, älskade mig. Isaac som jag brydde mig om, som jag älskade.
Nu skulle vi inte få smaka de där köttbullarna och han skulle aldrig få se hur utmärkta hans betyg var. Jag skulle aldrig få känna hans andetag mot min hud. Aldrig få lära känna honom mer än vad jag kände honom nu.
Han var Borta. Borta med stort B.
Puts väck.
Jag sprang bort från familjen och in på närmsta toalett. En äldre man höll handen på dörrhandtaget för att gå in, men jag puttade hänsynslöst undan honom.
Så fort jag låst dörren, kurade jag ihop mig i fosterställning på golvet. Jag kunde inte andas. Inte tänka. Jag slog på väggen bredvid mig med handen och sparkade i golvet så hårt jag kunde.
Tillslut kom tårarna. Tillslut kom de förtvivlande orden. Tillslut kom sorgen.
Det kändes som om jag skulle kvävas av mina egna hostningar som gråten orsakade, men fortfarande tog mina lungor upp syret och omvandlade det till koldioxid. Som det skulle vara.
Jag placerade mina händer på hans hals, och backade mitt huvud så att endast några få centimeter skiljde våra läppar. Han flyttade fram huvudet för att radera mellanrummet, men jag höll honom tillbaka.
De gröna ögonen såg djupt in i mina och i samma sekund förstod jag varför det hette “fall in love”. Man blir inte kär, och man börjar inte bry sig om någon. Man faller. Man faller från tid och rum, och omringas istället av personen och känslorna man har för honom.
“Isaac” viskade jag ömt och la den högra handen på hans snabbt dunkande hjärta. “Jag älskar dig.”
“Jonny, vakna.”
“Bara lite till, Isaac.” svarade jag sömndrucket. “Kan vi inte ligga här?”
“Nej Jonny, det är Jakob. Vakna. Det är dags.”
Besviket öppnade jag ögonen och såg toaletten. Vid någon tidpunkt hade gråtattacken tröttat ut mig, och jag hade somnat från sorgen.
“Dags för vad? Hur kom du in hit?”
“Mamma och pappa tror att han har ont, och jag med. Det är ingen mening att han ska få ligga där och ha ont, när det inte är han som lever. Det är bara maskiner. Jag bad dem bryta upp dörren tyckte, för jag tyckte att du skulle vara med.”
Jag skakade på huvudet. Aldrig att jag ville se när EKG:et planade ut, jag ville inte se när hans bröstkorg slutade röra på sig.
“Jag tror att Isaac skulle vilja det. Han sa att han… brydde sig om dig, och alla vill väl… ja, i närvaro av dem man älskar?”
“Jag kommer.”
När vi kom in till rummet, satt Kristina och Peter redan vid sängen. De hade båda röda spår runt ögonen. Sån röd färg som man endast kan ha om man har gråtit mycket.
Jakob och jag satte oss bredvid varandra på andra sidan av sängen. Där låg Isaac med ett bekymrat ansiktsuttryck. Undra vad han hade tänkt på innan han träffades av bilen?
Det skulle vi aldrig få reda på.
Nu rann tårarna återigen.
Jag placerade min hand över hans hjärta.
Dunkdunk.
Dunkdunk.
Dunkdunk.
Sakta böjde jag mig fram och lutade mig över honom. Ömt och försiktigt pressade jag mina läppar mot hans, men hans muskler rörde sig inte det minsta. Det enda jag kände var varma, djupa andetag mot mitt ansikte.
Jag kröp upp i sängen och lade mig bredvid honom. La armen om honom och tryckte mig mot honom samtidigt som gråtattacken nådde kulmen, och sedan ebbade ut. Så liten, så sårbar. Som en liten tändsticka.
Jag var precis på väg upp när Peter bad mig ligga kvar.
“Hade jag varit Isaac, hade jag velat att Kristina höll om mig.”
Kristina lade handen på sin sons kind. Hennes läppar utformade en miserabel form och hon grät med hela kroppen.
“Min lille Isaac” mumlade hon mellan snyftningarna. “Min lille, lille Isaac.”
“Jakob, vill du göra det?” frågade Peter med sprucken, men någorlunda samlad röst.
Han nickade sorgset på huvudet.
Jag lade mitt huvud på Isaacs bröstkorg.
“Jag älskar dig, Isaac Rasmus Höglund” viskade jag och slöt ögonlocken.
Dunkdunk.
Dunkdunk.
Dunkdunk.
Dunk…
I hope this song brings you back to life
'Cause I can see the fear in those eyes
I promise you if we just try
We'll take this wrong and make it right
'Cause I'm fallin'
I've fallen for you
.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Ifos95 - 24 aug 09 - 19:27- Betyg:  | (okej, du är väl inte BARA dum. men du är faktiskt dum som fick mig att bli sådär jättetårögd och alldeles snorig (jag som redan är förkyld!!) och bara..uppriven tror jag man säger. så du är dum.
men du är bra också. du skriver så att jag baa tappar hakan och det..jag älskar det. det är så underbart att jag inte ens orkar skriva med stor bokstav i varje mening för jag vill skriva klart min kommentar så snabbt. du är så bra att jag bara vill skrika typ.
nej, jag skojade bara. du är inte bra. du är bra, bättre, BÄST. du är bäst, bästare, BÄSTIGAST.
du är bästigast. puss på dig va!) | | Ifos95 - 24 aug 09 - 19:23 | | du är dum, Linnea. du är bara dum. | | NeMriA - 24 aug 09 - 18:19 | | jag dog. | | Justmyfault - 24 aug 09 - 16:30- Betyg: | vad har du gjort!?
jag gråter kvinna!
han kan inte vara död, omöjligt!
save him! | | Sandra353 - 24 aug 09 - 15:14- Betyg: | Nämen jag gråter ju, inte döda Isaac han som är så fin. Men ändå jätte bra. Jag hoppas att han på någt magiskt sett börjar leva i gen.
Men mejla gärna nästa (: | | Janea - 23 aug 09 - 22:20 | | Du vet att det är från mig Chulia, men jag var inloggad på fel användare och orkar inte skriva om allt xD Så du får helt enkelt förstå att det är från kompis Julia :D | | Janea - 23 aug 09 - 22:19- Betyg: | alltså
Så jäkla fint.
Älskade slutet, as you know.
Och hörrni ppl.... HAN HETER HÖGLUND I EFTERNAMN :D You know what? JAG MED :D
Vet ni varför? jooo för att Isaac är min lilla loverboy och det är liksom menat att vi ska gifta oss i framtiden. Så det så. Mahah
Och nu. Är det så. Att jag
också
älskar denna
novell :D
<3
Puss på dig Linnéa för att du har skrivit detta underverk.
Pusspusspusspusspuss | | WalkingTheDemon - 23 aug 09 - 20:33- Betyg: | Jag gråter... ;_____;
Du dödade honom... | | Boegapa - 23 aug 09 - 20:22- Betyg: | | NEJ T-T | | Pumisa - 23 aug 09 - 20:01- Betyg: | Jag gråter, du byttr ut min luft mot tårgas
Hemsk hemsk men så bra |
|
|
|
