Ty vi är människans herrar. |
Författar kommentar; Något kladd som jag fick ihop i huvudet. Oneshot antar jag >__> Men kommentera gärna
1809. Tyskland, München.
Han hade vandrat. Hade gått runt i vad som kändes som dagar. Inte stannat. Inte ätit. Inte sovit. För vad känade det till? Vad än gjorde, hur han än försökte ta kål på sin kropp, tillät den honom inte. Han kunde sätta eld på sig. Han kunde få en sten i huvudet, en sten som knäckte skallbenet. Något som inneburit döden för de vanliga. Men mörkret hade bara omslutit honom. Döden hade tagit honom i hans händer, hon hade vägrat släppa honom in genom dödsrikets gigantiska portar. Röda ögon hade slagit upp sig. Han hade vaknat, med en kropp som om han varit på nytt född. Inte en skråma. Inte ett ärr. Han hade vaknat upp. I en helt annan tidsålder. En helt annan plats.
2008. England, London.
Först hade förskräckelsen kommit, rädslan över att vara på en okänd plats, med ett okänt språk, sedan känslan av att vara blott en människa, svag och liten, i behov av någon som ger en skydd. Någon som sträcker ut sina egna, gigantiska vingar och gladeligen skänker sitt liv, som om det var blott en gråsten. Sekunder senare, var dessa tankar, känslor som bortblåsta. Han hade sett sig omkring, försökt få en uppfattning om var han var. Språket de talade … Kan det ha varit engelska? Han reste sig på knä. Borstade dammet ifrån sina kläder. Hur länge hade han sovit? Femton år? Hundra? Det måste vara mer. Röda ögon svepte omkring sig, drog till sig blickar från folk. Viskningar. Han började gå, som sist han varit vaken. Den gången på den stinkande gatan i München. Minnet var så starkt, precis som om allt hänt igår. Men det var borta, lika så som alla han kände. Men det kunde inte hjälpas. Han hade dött den dagen, hade återfötts här. Om du hade skött dig hade du inte behövt sova så länge. Han visste hur det låg till. Folk av hans slag, odödliga, som de dödliga sa. Vampyrer. Monster. Djävular. Varje tid hade sitt egna ord för hans ras. Men deras tankar förändrades aldrig. I folks ögon skulle han alltid vara ett så kallat monster, en djävul. Någon man ska akta sig för.
De äter ditt liv medans du sover.
De lurar till sig ditt hjärta, lurar dig nära dem, äter sedan din kropp och själ.
De sätter sina tänder i dig, och suger långsamt ut ditt liv. Ty endast skalet blir kvar.
Det var sant som det var sagt, för att han skulle kunna få leva fick människor offra sina liv. Deras kvarlevande år, blev hans.
Att äta en levande människa, beröva den på dess liv, är du beredd, Cain?
Han hade ätit levande människor. Hade gjort deras liv, till hans. Förlängt sitt eget liv, utan stopp. Ty det fanns inget max, för en man som han. Av den ras han var.
Ät människans liv, och du förlänger ditt eget.
Glöm bort att äta dem, och dina år rinner ut som sand.
Men frukta icket, ty du återfödds.
Du står över människan.
Vår ras, är bestämd att för evigt härska över de svaga.
I gengälld, skall de giva oss deras liv.
Ord och meningar han hört för längesedan. I hans tusenåriga liv, fanns alla minnen kvar. Flickor han hållt kär, folk som dött ifrån honom.
Ty vi är skapade för att härska över människan.
Hans mästares ord. Men vad var det för mening med att leva ett liv fyllt av sorg? Han hade slutat äta människor. Hade gått, väntat, på sin död.
Vi kan icke äta annat än livet av människa, ty vi inte tål människans mat.
Han hade dött. Flera gånger om, hade vaknat upp. En obrutbar cirkel, och han var fångad i den. Stod i centrum.
Ty vi ska härska över människan.
Vi skall kämpa, för att återfå kontroll över människan som vi vid tidernas begynnelse lät gå fri.
Ty hon rymde ifrån oss, övergav oss.
Och nu är vi här, Gudar, i form av dem själva, en människas yttre.
Och vi ska jaga, vi ska fånga in vårt boskap, åter igen.
Ty vi får icket vila, förrän detta äro gjort.
Större makter hade brutit ut. Hade utplånat dem av hans ras, en för en. Han var kvar, ensam. Straffad. Utblottad för sitt eget släktes skull. Dömd att vandra, och åter vandra på jorden i all evighet. Dömd, till att leva trots livet som givit in. Åren som runnit ut. Han var dömd. Straffad för sin sort. Leva. Det var hans plikt.
Ty vi är människans överordnader.
Vi skall icket vila, förrän hon är infångad på nytt.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | ryuichi - 22 maj 10 - 17:50- Betyg:  | Du får verkligen förklara mer sen, för det va denna du mena va?
//Fleetstreet/Ryuichi | | KimRos - 10 okt 09 - 23:21 | | Åh... Åh... ÅH! |
|
|
|
