Utkast till novell - del 2 |
Det var tidig lördagseftermiddag. För exakt sju minuter sedan hade telefonen ringt sin alltid lika irriterande ton. För exakt sju minuter sedan hade hon svarat i telefonen, för exakt sju minuter sedan hade Dominic ringt och sagt att kusten var klar. Hans fru var och fixade inför den största händelsen för societeten på vinterhalvåret, nått välgörenhetstrams som hennes moster helt säkert också skulle gå på.
Hans två ögonstenar, flickorna, spenderade alltid helgerna i stallet - vilket gav dem minst två timmar innan de kom hem osandes av hästskit.
Sju minuter hade det gått, och nu gick hon i rask takt på kullerstensgatan med vinden susandes i öronen och ett belåtet leende på läpparna.
När hon korsade den vältrafikerade gatan landade lätta regndroppar från den gråmulna himlen på hennes varma hud, samtidigt som solen bröt igenom i öst över havet. Det var såna små saker som fick henne att känna sig levande och varm inombords. Vackra och ovanliga kontraster till den fula vardagen.
Hon ringde två långa signaler och två korta, deras ”hemliga” signal som de haft sedan sommaren då de hade börjat den ansvarslösa affären. Fru Tarasov och barnen hade flyttat till vingården i Italien över sommaren, men Dominic hade inte kunnat flytta med dem då han skulle jobba hela sommaren.
Att lämna honom kvar och dessutom lita på honom var nog Fru Tarasovs livs största misstag. Men om man nu trodde på ödet och sånt trams, så hade det väl hänt förr eller senare.
Ljudet av höga klackar mot marmor ekade i hela trapphuset, och hon praktiskt taget flög upp för trapporna. Innan hon hade lämnat sin våning hade hon sprutat på sig smakfullt mycket av den parfymen som han älskade. Det hade varit den första komplimangen han givit henne. ”Du luktar så gott”, inte klichéer som ”Du är så vacker” eller ”Du har så vackra ögon” som hon hade hört miljontals gånger förut.
Förhoppningsvis skulle han märka hennes omtanke, faktum var att hon var nästan säker på att han skulle göra det.
När hon nådde sista trappsteget stannade hon. Där stod han lutad mot den vita dörrkarmen som alltid. Det mörkblonda håret var lika okammat som alltid och allt såg som vanligt ut. Tills han kollade upp och mötte hennes blick. Hans grågröna ögon speglade skuldmedvetenhet, men hon fick ändå ett vemodigt leende.
Det hjälpte inte ett dugg, hon visste precis vad som kom emot henne.
En tung klump hade tagit plats i hennes mage. Hon kunde nästan höra hans honungslena röst säga de ödestridande orden. ”Jag är ledsen Claudia”. Hon skakade hypnotiskt nekande på huvudet som om verkligheten skulle försvinna om hon bara intalade sig själv att den skulle det.
Återigen stötte någon bort henne, återigen skulle någon hon litade på försvinna ur hennes liv, återigen hade någon svikit henne. Hon kunde känna ångesten komma krypande.
Hon backade och vände tvärt. Domimic sträckte sig efter henne men hon var för snabb.
Och lika snabbt som hon kommit upp, var hon nu nere igen.
Ute slog det spön i marken, men det var ingenting som hon brydde sig om.
Hon kunde höra hans röst bakom sig. ”Claudia, snälla! Låt mig förklara!”. Men hon ville inte ha någon förklaring, utan fortsatte med bestämda steg att gå.
”Claudia, snälla! Stanna så jag få prata med dig!”, sa han bedjande då hon svängde in på den vackert grönskande allén. Han hade kommit ikapp henne nu, och halvsprang bredvid henne där hon gick mellan träden. ”Claudia! Claudia.. Ge mig en chans!”, då stannade hon och hon kunde se på Dominic att han nästan såg lite förvånad ut. Han hade nog inte tänkt så långt att han visst vad han skulle göra om hon stannade.
|
|
|
|
