Rånet som skedde natten till lördagen |
Skrev den här på skrivar lägret i Gnesta 10-14 augusti. Baserat på en sann händelse
Det var som om världen förändrats över natten, helgen. De som förut varit förstående, snälla och tålmodiga hade blivit kalla, dömande och vägrade lyssna.
Det var inte sant! Hon hade inte vetat vad hon gjorde, hennes luddiga hjärna hade inte förstått. Men, det hade inte spelat någon roll om hennes hjärna förstått, kroppen vägrade lyda ändå.
Långsamt gick hon mot sitt skåp, varje steg var tveksamt och hennes ögon letade efter hot i varenda människa som hon passerade. Ingen plats var säker, hon kunde inte ens gömma sig på Internet. De luktade till sig hennes osäkerhet, attackerade trots att hon redan kände sig skyldig. Hora blev en synonym för Frida, och hon blev boven trots att hon var offret, hon med.
“Vad var det med upptagen du inte förstod?” Sa en illa menande röst bakom henne, hårt och svidande som en katts klor under huden.
“Det var inte meningen, förlåt,” sa hon, och var redo att falla på knä och böna om förlåtelse, men den illa menande rösten var inte på humör att förlåta.
“Du är en manipulativ hora, vet du det?” Fortsatte Josefin, och skrattade bittert när hon pratade. “Du hade hela skolan lurad, men vi vet vad du är nu,” viskade hon högt och hånande sockersött i Fridas öra, sedan gick Josefin på sitt eget skåp. Frida andades ut.
Frida kände sig bedragen och rånad, äcklad över sin totala maktlöshet. När hon vaknat den lördagen morgonen fanns det ingen tvekan om vad som hänt den natten.
Trots att hennes minne svikit henne och tappat bort de där färgglada och sorglösa händelserna som hon visste hade skett, hon kände det på sig. Men just det, det hon ville glömma, förneka, göra ogjort, skrek i hennes hjärna, krävde uppmärksamhet varenda minut, varenda sekund.
Med gråten i halsen hade hon klätt på sig. Hon hittade sina trosor hängandes från dörrhandtaget, som en stör ej skylt. Djupt inom sig skrek hon, men utåt var hon bara tyst, stirrade på sina gula trosor som lös som en neonskult. Just då mindes hon något han sagt den natten, ett löfte han bröt. Hon ville slå till dörren, slå världen, slå till honom.
Det var orättvist.
Hon kunde inte ta trosorna, utan lät dem hänga där. Hon ville inte ha någonting med det hela att göra.
Killar skvallrar inte, de pratar inte bakom ryggen på samma sätt. De förstår sig inte på hemlighetsmakeriet, att skvallret på något sjukt, vrickat, sätt var vällvilligt. Bara om skvaller hamnar i fel händer blir det kaos.
Lukas såg henne gå ut ifrån Johans rum, såg henne ovetandes gå den gröna milen. Han berättade för någon, och ett dygn senare visste alla.
Trots att hon stängt in sig på sitt rum nådde de henne. Sms, mejl, snabbmedelanden, gästboksinlägg och kommentarer strömmade in. Alla innehöll samma budskap. Hon raderade dem, men det gjorde ont i hela henne.
När måndag morgon kom ville hon inte gå till skolan, men hon kunde inte säga något till som mamma om varför hon inte ville gå tillbaka dit. Hon skulle säkert skämmas, hata sin dotter för vad hon gjort, trodde Frida.
Hon skulle hantera det själv, ta konsekvenserna för hennes fylle-jags handlingar. Mötet med Josefin stärkte inte denna insikt, men hon tänkte inte dra någon annan ned i skiten.
Vad skulle hon göra? Förneka det som hände och ljuga, eller bli hånad för hennes livsmisstag?
Varför drack hon? Varför tog hon emot det där glaset som hon dumstridigt nog trott innehöll endast läsk, som det såg ut? Nykterist-Kalle sa att han trodde att det var läsk när hon frågade honom. Hon hade bestämt sig för att sluta, det skulle vara stopp- Huvudet snurrade och hon var ganska säker på att hon sluddrade.
Det var inte meningen att hon sulle svepa i sig det där glaset, det ingick inte i planerna.
Hon skulle sagt till Emma, gått hem.
Det gjorde ont när hon tänkte på det.
Emma var tyst när hon satte sig bredvid Frida. Tystnaden hade alltid varit lång borta mellan dem, men nu hade den funnit dem och Frida famlade efter ord som skulle få Emma att glömma allt.
“Varför Johan, av alla killar där?” Frågade Emma innan läraren hann kliva in i klassrummet.
Hon som tänkte: varför jag?
“Han..” började hon, men visste inte. Inget svar hon hade skulle vara rätt. Hon hade sabbat allt. Läraren kom in i klassrummet och räddade henne från at säga någonting fel. Det var Johan som gav henne det där sista glaset som inte var läsk, tänkte hon.
Läraren, Eva-Britt, hade med stor sannolikhet hört talas om vad som hänt den helgen, men gav inget tecken av det. För första gången gillade Frida Eva-Britt, trots hennes monotona röst. Lektionen var nästan normal, om man bortsåg från blickarna.
En vecka passerade. Alla hade någonting att säga, alla utom Johan.
Det var så många frågor hon hade. Varför jag? Din flickvän? Vet du om att du är ett as? Vad hände egentligen? Varför jag?
Hon grät i duschen. Föll ihop och kramade om sin midja, mådde illa. Allt blev stulet, det där magiska hon blev lovad hände aldrig. Hon hade blivit nedsmutsad, var inte skinande ny längre, hade inget att ge. De smutsade ned henne, hon smutsade ned sig själv.
Hon kunde inte sluta tänka på det. Hans händer, hans mun, hans varma kropp när han bara höll om henne. Det var svårt att glömma hur omtänksam han var.
Hon mindes att hon gillade det, att hon hade chansen att säga nej, men munnen kopplade aldrig smärtan i hjärtat som skrek till henne att stick, ta på dig kläderna och dra.
Hon mindes att hon inte ville ångra det. Det fanns inte ord för hur mycket hon ångrade det.
Hon blev arg på världen. På alla som såg men ingenting gjorde. När hon passerade Johan i korridoren kollade han på henne. Blicken var knappt igenkännande, inte ens hånande. Det gjorde mest ont.
Hon tog reda på saker om honom. Hans namn, hela namn, vilken linje han tänkte söka till nästa månad (sam-idrott), att han spelade fotboll. Om han tog hennes oskuld ville hon bara veta vem han var. Fast inget ändrade det att han låtsades att han inte visste vem hon var.
Sedan började hon hata honom.
Ibland kunde hon få fantomsmärtor i underlivet, som om hon var där igen. Varken hennes kropp eller sinne ville låta henne glömma.
Emma började prata med henne igen, och allt var förlåtet. Frida visste undrade vem som var den bättre människan. Frida hade trots allt haft sex med en kille som hade en populär flickvän, och blivit utstött. Men Emma hade övergetts in kompis när hon behövde henne som mest.
De pratade aldrig om det, men Frida ville ha någon att prata om det med, för det åt upp henne inombords.
Ibland glömde Frida bort sig och skrattade för högt. Alla stirrade på henne då. Hon hade förstört ett lyckligt förhållande, och då får man inte vara glad.
Josefin skulle komma över det, säkert mycket snabbare än Frida. Johan verkade redan vara på väg att glömma det totalt.
Klassen, skolan, skulle om några år säga vem? om någon sa Fridas namn. Men framtiden spelade ingen roll så länge som hånande blickar förföljde henne.
Hon gick till skolan, klädde sig i långärmade t-shirt utan ringning, och utan tryck. Inväntade hösten då hon skulle börja gymnasiet och vara anonym.
Festerna fortsatte, men hon blev aldrig bjuden. Det spelade ingen roll det heller för Frida. Hon ville bara få tillbaka sin första gång, få tillbaka det valet. Det skulle aldrig ske.
|
|
|
|
