Djungel |
Jag gick sakta genom djungeln, i träden satt Aporna och skrek
Jag visste att det var något som var nära, och farligt. Jag kollade ner i marken och såg ett tiger av tryck i den leriga marken, ett nytt. Jag sprang snabbt från det. Varför var jag ensam här ute egentligen?
Jag stannade upp när jag hörde en tiger. Jag vände mig om såg den. De gul/vita ögonen kollade in i mina, Jag kunde inte röra mig, inte springa bort från den, inte heller andas, ingenting. Plötsligt såg jag något som jag aldrig jag trodde att jag skulle få se när jag var så här nära. Tigern la sig ner i några löv och ut ur en buske kommer det tre små ungar. Två av de går och lägger vid mamman och vågar ganska nära mig. Plötsligt ser jag något på mamman, jag har sett henne innan. Men var? Just det, när hon var en liten unge såg jag henne på ett djursjukhus, jag tog hand om henne och var med när vi släppte ut henne. Och nu har hon vuxit och blivit stor och har egna ungar.
Jag tog ett steg och honan reste sig upp och satte sig igen.
Jag tog ett till steg mot henne och hon ett mot mig plötsligt stod hon med huvudet under min hand. Jag kramade hennes mjuka päls, tiden stod stilla, helt stilla. ungarna rusade fram till mig, Jag satte mig på huk och myste med tigrarna.
Jag hade aldrig känt något så fantastiskt som den känslan. Jag satte mig ner och kramade om huvudet på honan. Ungarna accepterade mig. Det kändes som om jag hade en ny familj här ute i djungeln Men jag var tvungen att lämna de. Men inte nu.
Jag la mig ner och kände att honan la en tas på min mage. Jag kunde inte andas, jag ville inte riskera att hon tog bort tasen. Den största ungen la sig mellan oss och började leka med mitt hår. Jag tog bort hästsvansen och skrattade. Ungen slutade och kollade istället på mig. Nej! den kollade inte på mig. Den kollade på en man med en pistol i ena handen.
"NEJ" jag skrek så högt jag kunde. Honan satte sig upp och sprang in i skogen. ungarna sprang med henne och de var plötsligt borta.
"Hur är det älskling?" pappa kollade på mig. "Det gick bra." svara jag. "Attackerade den dig?" frågade han och kramade om mig.
"Nej! det var Bulgaija, hon kände igen mig, men du skrämde iväg henne" Jag hade aldrig varit argare. "VA? Hade hon tre ungar? Det kan inte vara hon!" pappa hade aldrig trott på mig.
Jag visste att det var hon. Men pappa kunde aldrig tro på mig. Jag försökte övertala honom hela vägen hem, men han trodde aldrig mig.
|
|
|
|
