Var är din gloria? [ endast provsmak ] |
Här får ni en provsmak på vad jag jobbar med, det går trögt men för varje dag kommer allt fler idéer och jag har ännu så många miljöer, människor och bakgrunder att skapa så jag undrar när jag ska få tid.
Men här kommer i alla fall en kort bit ur första delen i Valeries perspektiv.
Var goda läs och kommentera, för jag skulle verkligen uppskatta ris och ros. Den här är ju ännu under arbete så jag behöver så mycket hjälp som möjligt..
/JvJ
[Valerie]
Del 1
Hon verkligen avskydde att ljuga för sin mamma, hon hatade varje liten lögn som lirkade sig ur hennes mun, men mest av allt hatade hon nog att hennes mamma gick på dem så lätt.
Som nu, när hon satt där vid det lilla köksbordet med den halvt uppätna marmeladmackan i handen, minst en halvtimme försenad till skolan. Mamma stod i dörröppningen med det röda håret i en sky kring det trötta, bleka och nästan helt uttryckslösa ansiktet och Valerie visste att hon skulle svälja hennes halvhjärtade lögn med hull och hår. Så var det alltid nu för tiden.
”Varför är du inte i skolan hjärtat?” Frågan var lika tvungen som svaret hon skulle få, men trots det fuktade Valerie läpparna för att svara, hela tiden med ett falskt litet leende på läpparna.
”Vi har alltid sovmorgon på tisdagar mamma, det vet du väl?”
Hon såg hur hennes mamma nickade långsamt, som om hon tänkte igenom det hela och insåg hur glömsk hon måste blivit på senare tid, drog sedan handen genom sitt skitiga hår och gäspade stort.
”Men då låser du efter dig när du går, jag känner mig så trött idag”, sade hon och gjorde en antydan av att gå fram till sin dotter och ge henne en kram men ångrade sig sedan mitt i rörelsen och med ett ursäktande leende försvann hon hastigt tillbaka in i sovrummet med de flanellklädda tofflorna hasandes i golvet. Hennes mamma var alltid trött nu för tiden.
Valerie suckade, reste sig upp med resterna av marmeladmackan i ena handen och glaset med juice i den andra och gick till diskbänken. Mackan hamnade i den snart överfulla soptunnan och glaset diskade hon lite hastigt innan också hon lämnade köket för att börja dra på sig ytterkläderna.
Utan att ropa hejdå till sin mamma låste hon dörren och lämnade lägenheten, stegen ekade i trappuppgången och när hon öppnade den tröga porten ut till gatan slog Cliff Villages berömda höstkyla mot henne.
Huttrandes virade hon den färgglada halsduken ännu ett varv kring halsen och drog upp den så att det lite fuktiga garnet täckte både hennes näsa och mun, sedan började hon gå mot skolan i makliga kliv. Hon hade inte bråttom.
När hon hade gått ett par kvarter kunde hon höra motordån strax bakom sig och hon log medan hon vände sig om, på den silverfärgade mopeden som kom körandes satt en blond och storvuxen kille med ett brett flin lekandes på läpparna och han var noga med att rusa motorn lite extra när han passerade tätt intill henne.
”Väx upp Carl!” Ropade hon roat efter honom och såg hur han svängde sin käresta och kom åkandes tillbaka mot henne, han flinade fortfarande men hade fått den där läskigt iskalla glimten i ögonen som ibland gjorde Valerie orolig, han kom allt närmre och visade inget tecken på att varken vika undan eller sakta ner farten. Faktum var att han gasade på lite extra.
Med ett förskrämt tjut slöt hon ögonen och kurade ihop sig där hon stod samtidigt som hon väntade på den ödestigna smällen. Men den kom aldrig.
Hon slog upp först det ena ögonlocket och sedan det andra, ungefär tre meter framför henne stod Carl med den trimmade mopeden helt stilla och såg på henne samtidigt som han skrattade rått.
”Blev du rädd älskling?” Frågade han med ett retsamt flin och allt Valerie kunde göra var att lipa åt honom innan hon gick runt fordonet som hon var säker på skulle vålla hennes död en vacker dag och hoppade sedan upp på den lediga platsen bakom honom utan att svara.
”Om du skyndar dig lite så kommer vi i tid till historian”, sade hon kort, ovillig att avslöja att hennes hjärta ännu dunkade omänskligt hårt under de svarta kläderna.
Carl skrattade och vände mopeden innan han gasade, ”sedan när bryr du dig om skolan?”.
Valerie ryckte bara på axlarna och smög runt armarna kring hans midja så att hon i alla fall skulle sitta nå så när säkert, hon visste ärligt talat inte hur många gånger hon frågat honom om det inte var idé att skaffa hjälm. Men samtidigt måste hon erkänna att det kändes maffigt på något vis att susa fram längs de små vägarna mot skolan så fort att hennes röda, kortklippta hår piskade henne i ansiktet, man fick känslan av att vara ouppnåelig. Man kände sig nästan odödlig när man färdades i sådan hastighet när gatorna var så gott som folktomma.
Men trots det kunde hon inte låta bli att tänka på vad som skulle kunna hända och rysningen som sedan for genom hennes kropp hade ingenting att göra med kylan, det visste hon, det här var en rysning som gick genom ryggraden och som sedan spred sig till varje liten cell i hennes kropp som sedan darrade till. För en stund var hon livrädd.
Nå, vad tyckte ni? *lite orolig*
Jag tål kritik, så snälla, var inte rädda för att berätta vad som kändes konstigt eller helt enkelt fel.. jag vet att man inte får läsa så mycket och att det då är svårt att kommentera en riktigt bra kommentar, man jag skulle uppskatta om ni gjorde ett försök..
Kramar, eran Jenny von J.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Rosapapper - 22 aug 09 - 12:23- Betyg:  | | Jättebra, jag har saknat den här novellen. :D | | Violet - 21 aug 09 - 23:14- Betyg: | Wow, tappar hakan...denna var verkligen något! Wow...fortsätt skriva min lilla författarinna...du e galet bra.
///
Violet |
|
|
|
