del 99 |
Kapitel 99
- Vi... alltså...
- Erkänn Larissa! Ni tänkte kyssa varann!
- Nej Sammy! Vi är inte kära, inte ihop och vi tänkte INTE kyssa varann! skriker Larissa
- Larissa... föresten... sa du Herr Kaulitz?
- Ja, säger Larissa och ler
- Bill... Kaulitz...?
- Ja, detta är Bill Kaulitz. Sångare i Tokio Hotel! säger Larissa
- Oh... My... God!!!!!
Bill ler.
- Hejhej, säger han och vinkar.
- F-f-får jag röra dig? säger Sammy
- Javisst, säger Bill och sträcker fram en hand. Vi skakar hand med varann!
Sammy skakar hand med Bill, och ser jävligt blek ut.
- Jag har rört BILL KAULITZ!!! skriker han och springer runt som en galning.
Bill skrattar.
- Kommer du med till affären, Sammy? säger Larissa.
- Gärna, säger Sammy och tar Larissa i handen.
Larissa ser nästan igenom Bill. För hon ser hur hela hans kropp sjunker ihop på nått sätt. Den uppspelta minen suddas ut.
- Kommer du också, Bill? säger Larissa
- Jag... måste nog gå hem... säger Bill och vänder på klacken och går. Han går hemmåt. Men precis när han ska gå in i trädgården så stannar han. Han vill inte hem. Han vill inte vara någonstans. För långt inuti honom så har han en känsla av att Tom är sjukt arg. Han vet inte varför. Men det känns så.
Han vänder, och går iväg. Han går mot ''Willkomen i Loitche'' skylten. Han ser på den. Och får lust att sparka på den. Så att den ramlar, och går sönder. Bill ger skylten en ilsken blick. Sen sparkar han till den. Såklart så står den kvar. Han sparkar igen. Och igen.
- JÄVLA SKIT STÄLLE! VARFÖR BOR JAG HÄR?!?! vrålar han och sparkar på skylten ett tiotal gånger.
En bil kommer körandes. I bilen sitter tre par svarthåriga tjejer och glor på Bill. Bill vet att det är fans. För tjejerna börjar desperat skrika i bilen. Bilen stannar.
Bill vill inte skriva någon autograf. Han vill inte ta någon bild. Så han börjar springa. Bort från tjejerna. Bort från skylten. Bort från Loitche. Han springer mot en av tusen rappsfält. Han springer in bland dom gula blommorna. Han springer och springer. Tillslut orkar han inte mer, utan stannar och lägger sig ner på fältet. Dom gula blommorna sträcker sig över honom. Han ser upp på den blåa natthimmelen. Stjärnorna börjar komma fram.
Han hör inte hemma här. Han hör hemma här. Han hör hemma i en stor stad som Berlin. Inte här. I en liten håla. Då hör han steg. Snabba steg. Det är någon som springer. Bill sätter sig upp. Men. Han ser inget. Bill ser sig om. Men det är ingen där.
- KOM FRAM! JAG VET ATT DET ÄR NI! skriker Bill. KOM FRAM TJEJER!
Men han ser ingen. Allt är helt tyst och öde. Man hör bara vinden som viner. Bill ställer sig upp och börjar gå. Då hör han dom här stegen igen. Han vänder sig om. Men det är ingen där.
- HALLÅ! KOM FRAM! skriker Bill.
Men det kommer inte fram nån. Bill blir ganska rädd.
Det finns inga spöken, det finns inga spöken... tänker han
PANG!
- AHHH! Bill skriker till och vänder sig om. Men det är inget där. Då börjar han springa. För livet. Han springer, springer, springer och springer. Han springer fram till sitt hus och slår upp ytterdörren.
- DET ÄR DITT FEL ATT HON ÅKTE! FATTAR DU! HON HATAR MIG! skriker någon där inne. Det är Tom, och han är sjukt arg
|
|
|
|
